Daily Archives: juni 28, 2011

Helt apropå

Helt plötsligt säger Elvaåringen:

”Dina vanligaste uttryck på den här resan är äUsch vad jag är kissnödig’, ‘Oh, vad jag är hungrig’ och’Ähh. jag är trött’
”Näääh. På andra och tredje plats kommer ‘Fan. De kär som idioter’ och ‘Helvete. De skyltar som arslen allihopa'”
”Mmmm. Och på fjärde plats kommer ‘Inte undra på att det här landet går åt helvete’. Det har du sagt fyra gånger”
”Näääh. Det har jag inte. Bara två”

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En klok och förstående mor, fast hon är en ko

Känner mig som tjuren Ferdinands mamma.

”Men varför är inte du ute och leker med de andra små barnen. Sprigner och busar. Kanske badar lite i Medelhavet?”

”Nej kära mamma. Jag trivs bäst här i min hotellsäng. Där jag kan sitta i lugn och ro och spela DS”

1 kommentar

Filed under Uncategorized

The importance of being PC

En av de mer obelysta aspekterna av resande är hur det påverkar ens läsande. Förutom det uppenbara i ”Vilken bok ska jag pascka som är lättburen, tar lång tid att läsa men ändå inte kräver mer koncentration än vad man kan uppbåda en varm dag på stranden?” (en mycket svårlöst ekvation som kan broderas ut till ett helt blogginlägg, eller varför inte en egen blogg), så kommer ju ändå alltid den dagen på resan när man har läst ut den medhavda litteraturen, och får förlita sig på sina medpassagerare eller kvarlämnade böcker på hotellen.

Oavsett vilket alternativ man väljer så blir det ofta böcker som inte skulle varit ens förstahandsalternativ. En gång läste jag tio sidor av Camilla Läckberg. Sedan stirrade jag ut genom bussfönstret i två timmar. På den här resan har jag läst The Far Country av Nevil Shute. Jag har läst några böcker av Shute förut, inte bara På stranden, och den här var den klart sämsta. Kan ha varit den sämsta bok jag har läst i år. Till och med sämre än 100-åringen som gick ut genom fönstret och sedan gaggade sig igenom världshistorien på 500 långa sidor.

Boken är en lovsång till den australiensiska friheten och en anklagelseakt mot den brittiska Labourregeringen på femtiotalet. På så sätt är den ett intressant tidsdokument. Den redogör också för en del fakta, som jag inte visste, som att Australien efter andra världskriget tog emot en del flyktingar/krigsfångar (”displaced persons”, samt även andra i huvudsak europeer), som fick sin biljett till Australien betald, mot att de arbetade gratis i två år, på av regeringen angiven arbetsplats, sk New Australians. Integrationen av dessa var väl inte alltid alldeles smärtfri, och Shutes position synes vara att det är naturligt att vara skeptisk till det främmande, men att riktiga karlar känner igen andra riktiga karlar som inte är rädda för att hugga i när det behövs.

På ett ställe i boken beskriver han hur hjälten – en tjeckisk läkare som varit verksam i den tyska armén men som nu jobbar som skogsarbetare (och räddar sina kollegors liv på fritiden och utan läkarlicens), blir snorkigt bemött av en australiensisk servitris. Shute har inte mycket till övers för denna kvinna. Kallar henne för lowlife, resultatet av generationer av dåliga gener, som aldrig kommer att åstadkomma något nyttigt för samhället.

Jag blev alldeles perplex när jag läste detta. Så får väl man inte skriva? Det är ofint. M änniskor kan inte hjälpta hur de är skapta. There, but for the grace of Go go I, etc, etc. Framförallt är det höjden av Politisk inkorrekthet. Det finns inte en offentlig person i dagens Sverige som skulle kunna säga något sådant och sedan överleva mediestormen. Möjligen Alexander Bard då förstås.

Och då slår det mig, att det är faktiskt det enda som är politiskt inkorrekt i Sverige, och det är därför alla toleranta och vidsynta människor alltid kommer att förlora debatten. För det första förstår vi inte riktigt hur PC-begreppet används. I vår värld – i alla fall min – betyder det något som många människor kanske anser i smyg, men inte vågar framföra, eftersom det vore politiskt självmord. Detta stämmer ju inte in på något av alla de exempel på PC som framförs i den svenska debatten; invandring, feminism, HBTQ-frågor etc. För det första är det ju knappast politiskt självmord att yttra sig negativt om dessa frågor, hela internet och numera även Riksdagen vimlar ju av megafoner. För det andra är det ju inte  någon form av PC att uttala sig positivt kring invandring, jämställdhet eller sexuell tolerans; det är baserat på en grundläggande politisk, moralisk och etisk syn på alla människors lika värde och rätt att förverkliga sig själva.

Det enda tabut i den svenska politiken är att framföra kritik mot svenska svenskar, som i generationer har fått tillgång till vård, skola och omsorg. Offentliga bibiliotek och simhallar och fri skolgång upp till universitet. Fred och välstånd. Med mera. Och som ändå fortfarande befinner sig på livets skuggsida Som känner sig hotade av invandrare som tar deras jobb och deras kvinnor. Av feministerna som tar deras jobb och inte vill ha dem. Alla dem som nu har fått en möjlighet att göra sin röst hörda på internet, albeit vanligtvis med urusel stavning och grammatik.

Här drabbas det som brukar kallas för PC-etablissamanget – dvs alla som inte röstar på SD eller hänger på Flashback/Genusnytt – av tunghäfta. Dels – tror jag – för att det är politiskt inkorrekt. Såna saker säger man bara inte. Dels för att man/vi/jag verkligen inte vill säga såna saker.  There but for the Grace of God go I. Alla ska med. Vi ska inte ha ett tvåtredjedelarssamhälle.  Etc. De som inte har fötts med silversked i mun, ska inte behöva utstå hån för att de har valt fel föräldrar. Alla är lika mycket värda.

Och det är därför vi alltid kommer att förlora debatten om politisk korrekthet. Vi vågar/vill inte utmana den på riktigt.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized