Skolan ringde förresten i går. Åttaåringenhade slagit en klasskompis. I ansiktet. Med knytnäven. Vi skall ha samtal på måndag. Jag funderar på att säga ”Men va fan. Killar har väl alltid slagits. Det är väl ingen stor grej”
Det är åtminstone vad alla mina manliga kollegor säger till mig. ”Jag slogs hela tiden” ”Du vet, grabbar i den åldern, de kan vara så jävliga. Man måste ge tillbaka”
Vän av ordning 
Min lillebror gav en klasskompis på käften när han var sisådär åtta år. Jag (som då var 10, 11) tyckte det lät fruktansvärt, men vår mamma var närmast lättad för att hennes son hade klippt till. Hon trodde att hennes son var alldeles för snäll och mesig för att göra en sådan sak och blev så gärna motbevisad (och han växte upp till en lugn, trygg och icke våldsam person).
Så du behöver nog inte vara så orolig.
När jag var sju år slog jag min kompis Eva i huvudet med min träsko. Jag blev helt enkelt så otroligt arg på henne för att hon retade mig och var taskig att inga ord räckte till. Hon grinade och jag kände mig som en skurk. Numera blir jag bara sådär arg när jag drömmer. Frågan är vilket som är vettigast… :I (Och missförstå mig rätt, jag förespråkar inte våld…)
Varför blir du inkallad till skolan? Det ska väl dom sköta där? Deras auktoritet räcker väl alldeles utmärkt tilll att säga:
– Det är inte ok att slåss, men det var bra att du sa ifrån!
Lärarna borde veta att 8-9 åringar övar på att vara kompisar, slåss, bli kompisar, vara taskig, säga förlåt, byta kompisar, leka alla, leka en, bästis, få chans, göra slut…
Fattar inte riktigt heller varför du blir kallad till skolan. Kan det vara för att det inte är första gången? Fast du blev väl kallad första gången också…? Eller är det för att föräldrarna till den som blev slagen vill det? Skolan ska ju ha resurser att jobba med detta.
Det är ju verkligen inte okej att slå någon och jag blir illa berörd varje gång det sker i skolan (jag blir dock mest upprörd över att det ofta finns föräldrar som anser att klippa till är det man SKA göra), men det sker ju och då får ju lärare ha samtal med berörda parter och försöka nå orsaken till att det hände. Ofta handlar det ju om – precis som föregående skrivare sagt – att man blir så otroligt upprörd att orden stockar sig och då måste man ta till andra sätt att förlösa sin irritation och ilska. (Har man då inte laserspel till förfogande, så hänger väl smockan i luften.) Själv gick jag alltid iväg, var tvungen att komma bort, och det är väl lite sånt man måste lära barn idag: finna alternativa vägar till slag. Vad är en bra alternativ lösning? Kan han fundera ut något förslag på egen hand kanske och så kan det diskuteras…?
Klart det blir smockor ibland. Men jag funderar en hel del på hur tillåtande vi ska vara när det gäller att ”killar alltid har” och ”tjejer alltid har”. Toleransen för våld som ingrediens i Manligheten leder ju till förfärliga saker.
Ping: En kulturfyra – skål! – Lotten