75 är det nya 50

Alla inser väl att Reinfeldt har en poäng, men vad ska man göra åt det. Vi lever längre efter pension, vi kommer ut senare i yrkeslivet, de yrkesarbetandes vilja att betala skatt för hemtjänst och vård av äldre är inte iögonfallande. Vill vi ha en hyfsad ålderdom och inte leva på kattmat (torrfoder, alltså, Sheba är definitivt för dyrt för panchisar) så måste vi på något sätt spara ihop till ålderdomen. Till exempel genom att arbeta längre.

Det finns bara två problem. Orkar vi, och vill någon ha oss? Det första problemet har dryftats, framförallt för de yrkesgrupper som har jobb som gör att de blir utslitna, t.ex. byggnadsarbetare och undersköterskor. Tyvärr är det väl dessa grupper som skulle behöva förbättra sin pension (ja, kanske inte byggnadsarbetarna i första hand). Hur löser man det?

Det andra problemet är nog minst lika svårt att fixa. Att sitta och häcka runt fikabordet i tio år till skulle väl de flesta kontorsarbetare klara av. Men vilken nytta gör man efter 67, om vi ska vara ärliga. Reinfeldt tror att arbetsgivaren hellre skulle anställa en 55-åringen, om man visste att han hade 20 år kvar på jobbet. Jag undrar det.

Gör själv tankeexperimentet att Ingvar Oldsberg skulle leda TV-program i åtta år till. Det skulle få de flesta av oss att svälja en burk med sömntabletter. Nu behöver det inte vara fullt så drastiskt, det räcker med att tänka sig en 75-årig busschaufför, tandläkare eller hjärnkirurg. Tack, men nej tack.

Som jag ser det så finns det två alternativa lösningar. Antingen så uppmuntrar man till ökat pensionssparande, t.ex. genom ökade avdragsmöjligheter. Problemet är att det sannolikt bara kommer att gynna de som behöver det minst av allt, de som har en hyfsad lön och kan jobba till 75. Eller så satsar man aktivt på att sänka medellivslängden. Gratis sprit, cigg och knark till alla som fyllt 60 år.

Eller så inför man 2 timmars daglig obligatorisk pensionärsTV med Ingvar Oldsberg. Då kommer Sveriges pensionärer samfällt att sträcka sig efter pillerburken.