Det är bråk om Konstnärshuset på Smålandsgatan. Två konstnärsföreningar delar på huset: dels herrsällskapet Konstnärsklubben, som har 2/7 av lokalerna inklusive festsalen, dels det könsöverskridande (ohh – djärvt) Svenska Konstnärers Förening (SKF), som disponerar övriga 5/7, och i gengäld står för all förvaltning och underhåll. Enligt ett avtal från 1929 med 25 års uppsägningstid.
SKF tycker att det är orättvist, och att Konstnärsklubben äter det gottaste på kakan, medan Konstnärsklubben tycker att SKF bara är avundsjuka och har gjort felaktiga prioriteringar. Konstnärsklubbens ordförande Ingvar Jörpeland förstår att ”det nu för tiden är ”knepigt med en gammal herrklubb”, men anser att det är ett filosofiskt problem och att en förändring mot kvinnligt medlemskap måste komma inifrån:”
Sådana raka tongångar hör man sällan från patriarkatet nuförtiden. De flesta utanför kulturvärlden har förstått att det inte är helt politiskt korrekt att se jämställdhet och lika möjligheter mellan könen som en ”filosofisk fråga”, eller att hänvisa till att alla gamla gubbar hellre dör än frivilligt ger upp sin priviligerade könsstyrda position.
Edit: Och här berättar Ingvar Jörpeland om Konstnärsklubben:
”För att bli invald måste man rekommenderas av två andra medlemmar och genomgå en ritual – bland annat dricka en häxblandning av sprit ur en speciell träpokal från 1800-talet.
- Sen får klubbmästaren själv dricka upp slatten. Det kanske är det roligaste med hela ceremonin, säger Ingvar Jörpeland.”
Oh Jeesus. Är det så folk blir när de inte får vara med i något ordenssällskap under studenttiden. Genast ser jag med mer välvilliga ögon på Juvenilorden. Deras syfte kanske är att göra vuxna människor av förvuxna pojkspolingar, genom att låta dem leka ordenssällskap tills de tröttnar på det.
