Även om jag är fascinerad av sossarnas val av partiledare,så är jag än mer fascinerad över min reaktion på Löfven. Från början delade jag Sven-Erlands/Schlingmans analys:
”Ett tag trodde jag ni skulle utse Eliasson, men det här är för bra för att vara sant. Löfven-effekten”, sa han och skrattade. ”Löfven-effekten, vilken raket i opinionen”.
Jag fick till slut stopp på hans skratt och förklarade att Stefan är en utmärkt kraft som framförallt var den enda av de tilltänkta kandidaterna som uppfyllde vårt första kriterium: Att accepteras av samtliga falanger och ha förmågan att ena Partiet. Han kan nu fokusera på den angelägna politiska uppgiften att kväsa de inre striderna. Dessutom skall man inte tro allt man läser i SMS från VU – vi har många dugliga kandidater att välja på.
”Så bra då”, svarade Schlinge.
”Lycka till med att återvinna de förlorade storstadsväljarna. Ja, alla utanför LO:s krympande medlemsskara”, avslutade han och lade skrattande på.”
Men nu vet jag inte längre. Jag tror att Löfven kan bli den störste S-ledaren sedan Palme. Grabben har karisma. Trovärdighet. En reko karl. En blandning mellan Christer Sjögren och Torbjörn Fälldin. Folkhemmet 2.0.
Det behöver inte vara en nackdel att han inte sitter i riksdagen. Vem bryr sig om riksdagen ändå? Kan vara en fördel att slippa göra bort sig i partiledardebatten. Framstår som att man står över det partipolitiska käbblet, och jobbar för Sveriges bästa. Dessutom tror jag att han kan få en ganska lång smekmånad; externt, men framförallt internt. Han kommer inte att behöva kväsa några interna uppror de närmaste åren, det kommer inte att finnas någon som öppnar käften av risken för att skapa ett nytt debacle.
Därmed inte sagt att jag tror att han kommer att leda sossarna till nya höjder i valet. Jag tror att många av de som gillar Löfven aldrig skulle komma på tanken att rösta på sossarna. Han är nog som mest populära hos borgliga väljare, som tycker att han är en riktig sosse, en sån man kan lita på.
