Sådärja- Nu när drevet har fällt bytet börjar jag tycka lite synd om Juholt. After all. Det hela är inte hans fel. När partiet kallar så ställer man upp. Gammalt djungelordspråk.
Så här i efterhand kan man se att han inte hade en chans. En kompromisskandidat vars främsta merit var att han var oförarglig i ett svårt sargat parti, där de hungriga vargarna attackerar varandra. Där det interna S-drevet fällde Mona Sahlin, var det väl ganska orealistiskt att tro att Juholt skulle framträda som alfhannen som dödar all intern opposition.
Vän av ordning kan invända att det inte var den interna oppositionen som fällde Juholt, utan hans faiblesse för att dansa can-can i pianot. Förvisso. Men problemet är att valberedningen inte borde ha placerat ett så oprövat kort i den rollen. Men alla beprövade kort, som hade kunnat hantera media och allmänhet, mötte för stort motstånd från olika delar av partiet.
Det är inte personen Juholt som är problemet för socialdemokratin. Men det är heller inte politiken. Det är partiet.
Förbaskat bra formulerat – så på pricken – om felet med S. Partiet.
Tack. Det är ju ändå ett parti många av oss har en känslomässig, rätt sentimental relation till. Erlanders och Palmes parti.