Reclaim duktigheten

Jag läste ju nybörjarfranska på jobbet i våras. Eller refresch-franska. Jag satsade tämligen mycket på det. Gick på alla lektioner (utom en), bestämde mig för att verkligen prata på lektionerna (fast jag kände mig urlöjlig till en början, och hoppades att läraren inte skulle se mig), samt gjorde hemläxorna seriöst. Åtminstone inledningsvis. Satt med Lexikon och grammatikbok och försökte skriva riktiga meningar.

En gång överträffade jag mig själv och mina kollegor, och fick mycket beröm av läraren. Min instinktiva respons var att skämta bort, undervärdera mig själv. Men så tänkte jag ”Nää. vad fan. Jag är duktig, och jag har ansträngt mig. Vad är det för fel med det?”. Och insåg att hela livet – åtminstone från högstadiet och framåt – har gått ut på att tona ned duktigheten. Det är fel att vara duktig. Det är töntigt att anstränga sig i skolan. Man ska flyta runt och vara ball.

På sistone har det i vissa bloggar (Julia Skott och Elin Grelson bl.a) förts en debatt om att duktiga flickor inte är det sämsta. I dag skriver Cyborgmanifesto om duktiga tjejer.