Fördrev gårdagen i ett tillstånd av bakfylla, pack- och flyttångest och allmän misströstan. Läste deppiga nyheter.
Om Mir Abbas, som tog sitt liv efter att ha blivit grymt behandlad av livet och av svenska myndigheter. Tänkte på vår berömda svenska solidaritet, som sträcker sig ut till människor som har det svårt. Bara de är långt borta.
Om David Laws, som avgick som brittisk minister, efter det uppdagats att han hade fått ersättning för hyreskostnader, som gick till hans pojkvän.
‘When I grew up, being gay was not accepted by most people, including many of my friends.
‘So I have kept this secret from everyone I know for every day of my life. That has not been easy, and in some ways it is a relief not to have to go on misleading those close to me about who I am.’
On Thursday, the newspaper asked him what his family situation was and he replied: ‘single’. Asked whether he had a partner he said: ‘No’.Last night he said that he wished he had been more open. ‘I realise that I have made a serious mistake, because of my failure to be honest about my sexuality. Today has been the most difficult day of my life and I apologise to James, and to all my family, friends and constituents who I have not been honest with about who I am over all the years of my life.’
He went on: ‘I hope that others will now learn that it is time for people to be honest about their sexuality. Keeping secrets is much tougher than telling other people who you really are.’
Admitting that his actions would seem ‘very strange for many people today’ Mr Laws said that this partner, James Lundie, was the only person he had ever had a relationship with.
‘Only one person was aware of who I really am – James. I hope that people will understand that fear of loss of privacy rather than desire for financial gain has been behind the problems I now have.’
Om den engelska mamman som mördade sin två barn – 11 månader och 5 år – under en semester i Spanien, efter det att hennes partner anklagats för pedofili. Hon ville ge sina barn “a short and wonderful holiday before events you will start to hear about in the press”
Och idag läste jag Maciej Zarembas artikel om Safet som mobbats till ett vrak på sin arbetsplats. Och jag blir så arg och ledsen och bedrövad, men samtidigt lite glad. För att Zaremba tar tag i det. För att vi har Zaremba. Jag funderar på vad Rune Andersson tänkte när Maciej Zaremba ringde till honom. Om han insåg att nu var det nog kört, eller om han trodde att det bara var en annan utlänning, som h an inte brydde sig om.
Zaremba är nog den skickligaste journalist vi har i Sverige. Tycker jag. Han har en fantastisk stilistisk förmåga. Han har en ställning och en integritet och patos som gör att han tar sig an de svåra frågorna, och han ges också möjlighet att göra det. Eftersom han levererar, så får det ta den tid det tar. Till skillnad från självutnämnda skjutjärnsjournalister – som Janne Josefsson – som gör vad som helst för att sätta dit makthavare, så utgår Zaremba från den svage, den utsatta, offret. Han är inte ute efter att sätta dit någon, han vill ge folk upprättelse.
Ja det är ingen slump att Zaremba skriver en stor del av de väsentliga texterna i svensk press och att de följdaktligen publiceras i DN Kultur. Tydligen finns det fortfarande liv i DN Kultur trots ledningens försök att spara bort det enda som inte stryker mainstream medhårs i DN.
Pingback: Nationens tjänare ? « PeoWagstrom’s Weblog
Pingback: Tysk export på PIIGS-ländernas bekostnad « Nemokrati
Pingback: Skrattar bäst som skrattar sist? « Nemokrati
Det är alltid såååå synd om invandrare, men svenskar ska vi inte bry oss om!
Någon verkar bitter och mer inriktad på grupp än person. Det får man förstå, det blir ju så komplicerat att förtala enskilda individer jämfört med att dra alla över samma kam. Det är ju så behagligt att bunta ihop alla som eventuellt har en gnutta annorlunda utseende eller namn som “invandrare”. Vi kanske skall påpeka för Marianne att det här handlar om enskilda personer, de har typ namn och eget personnummer. Fast Marianne kanske tycker vi skall skippa de individuella identiteterna och strikt gå på hennes upplevda grupptillhörighet och passande stereotyp.
Men rätt skall vara rätt så vi sätter väl in alla svenskar i mallen Hagamannen så blir det enklare för alla. Jag ger mig väl ut och börjar på att uppfylla det som förväntas av en svensk man.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hagamannen