There is something rotten in the state of Denmark

För en herrans massa år sedan passerade jag Sergels Torg en lördageftermiddag.  Torget var inte avspärrat, men ett tjugotal kravallpoliser i full utmundering stod utposterade tvärs över. I övrigt var det en vanlig lördag eftermiddag. När jag passerade mellan två av dem, såg jag hur rädda de var, triggade, på bristningspunkten. Jag kände att om jag skulle säga Bu, så skulle jag ligga på marken inom loppet av en sekund.

Den insikten gjorde mig rädd, och samtidigt fick jag en förståelse för polisernas situation. Innan dess hade jag nog inte riktigt förstått att poliser också kunde vara rädda. Att situationen var osäker för dem. Att de inte hade kontroll, inte visste hur det skulle utvecklas, inte visste hur mycket våld det skulle bli, och vad de skulle konfronteras med. Deras sätt att hantera detta var – åtminstone då – att bygga upp en adrenalinkick. Och det var det som gjorde mig rädd, eftersom det gjorde situationen ännu mer instabil. Osäkerheten leder till rädsla, som leder till en ännu större osäkerhet i hur händelseförloppet utvecklas.

Utifrån den erfarenheten kan jag förstå händelsutvecklingen i Göteborg 2001. Polisen var inte förberedda på demonstrationerna och stenkastandet, man hade ingen handlingsplan för hur man skulle hantera det utan att det eskalerade. När man hamnade i konfrontation, blev det ryggmärgsreflexen och rädslan som fick överhanden, vilket gjorde att situationen trappades upp bortom alla kontroll.

Men jag tror att den svenska polisen har lärt sig läxan, och nu försöker undvika sådana upptrappningar. Jag pratade kort med en av poliserna som ansvarade för bevakningen av ett av ministermötena i Sverige under den gångna hösten. Han var helt tydlig med att polisen hade dubbla uppgifter; att se till att mötena kunde genomföras och att se till att människor hade möjlighet att utöva sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera och uttrycka sin åsikt.

Den inställningen verkar inte Danmarks politiker och poliser dela. Andra har skrivit mer insiktsfullt om Lymmellagen. Elin Grelsson publicerar en vittnesbörd på sin blogg. Läs den.

En del som kallar sig liberaler hyllar lagen. Jag har svårt att förstå det. Det är klart att det i demonstrationer kan finnas element som är djupt odemokratiska, och som använder sig av våld för att förstöra och omöjliggöra demokratiska processer. Det kan gälla klimatdemonstrationer. Det kan gälla partier med rasistiska inslag. Det kan gälla anarkister. Men ett demokratiska samhälle måste kunna ta hand om dessa anti-demokratiska inslag på ett demokratiskt sätt, som respekterar de mänskliga rättigheterna. Annars riskerar de mänskliga rättigheterna att urholkas. Och om inte samhällen som Sverige och Danmark, stabila demokratier, klarar av detta, hur skall vi då kunna ställa krav på andra stater. Länder där de demokratiska grunderna fortfarande är nya och svaga, och där mänskliga rättigheter inte är rättigheter.

Jag misstänker att de som bejakar Lymmellagen gör det därför att de är tvärsäkra på att deras mänskliga rättigheter aldrig kommer att kränkas, eftersom polisen sällan finner orsak att ingripa mot demonstrationer mot fastighetsskatten. Men Martin Niemöllers ord har relevans än idag.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.