Working 9-5, what a way to make a living

Jag har i princip slutat läsa Newsmill. Borta är den första tidens förtjusning över att förfasas åt fylleinlägg från Gyllenhammar-Zandén. Been there, done that, got the nervous breakdown to prove it. Newsmill kombinerar Expressens rubriksättning med Ring P1:s inlägg. Nuförtiden läser jag sammanfattningen för varje inlägg på Google Reader och förundras över hur att alla publicitetssjuka puckon har fått sin egen kanal i etern. 15 minutes of shame typ.

I princip. Ibland får jag återfall. Idag har jag läst Elaine Bergqvist – retorikkonsult – berätta om sitt drömjobb, på ett företag som hade total frihet för de anställda. Tyvärr så gick företaget i konkurs. Eller med Elaines ord; ”Poff, så var den drömarbetsplatsen borta”. You don’t say tycker alla över 30. Inte Elaine. Hon letar efter ett till sånt jobb.

Dessutom har jag läst Lars Berns utfall mot politiker som flyger till klimatförhandlingar. (Och de sedvanliga hurraropen från klimatuppvärmningsförnekarna på Norra ståplatsläktaren. De verkar dock ha missat Lars Berns slutkläm, att han faktiskt har bytt sommarstuga från Spanien till Österlen, för att inte bidra till klimatuppvärmningen. Det borde ju faktiskt tyda på att Bern anser att det finns ett allvarligt klimathot.)

Berns tes är att det är resorna till Bryssel dom gör att Sverige är medlemmar i EU.

Min vanvördiga tro är att den totala uppslutningen bakom EU-systemet från den politiska klassen till en betydande del beror på upplevelserna – att få frottera sig med varandra, privatjet, limousiner, lyxhotell och krogliv. Det är ingen slump att det vimlar av lyxkrogar i Bryssel. Det faktum att sexhandeln alltid blomstrar i samband med stora politiska konferenser visar även att upplevelserna ofta drar ut över nätterna. Och nu har till och med vänster- och miljöpartisterna accepterat EU.

Visst har han rätt. Det är jätteroligt att gå upp klockan fem på morgonen, sitta tre timmar i en flygstol, dricka blaskigt kaffe och äta en well-papp-frukost, åka taxi till en lokal utan dagsljus men med dålig luftkonditionering, dricka mer blaskigt kaffe, ta kvällsplanet hem och äta en well-pappsmiddag, komma hem runt elvatiden på kvällen och vara helt sänkt dagen efter. Det är det vi statstjänstemän lever för. Rena lyxlivet. För att inte tala om det sura vinet man får gratis på flyget hem. Det är den flaskan som driver det europeiska arbetet framåt. Inte en tro på att det är bättre att vi gör saker tillsammans.

Men han har en poäng. Frotterandet. För några år sedan gjordes en medarbetarenkät på min myndighet. Alla vantrivdes, utom de som arbetade med internationella frågor. Jag tror inte att det var tillgång till gratis vin på planet som gjorde skillnaden, utan att internationella samarbeten är en bättre arbetsmiljö än de flesta myndigheter (jag tror inte att internationella arbetesplatser behöver bra, det jag är ute efter är gemenskapen mellan den som träffas i internationella sammanhang),

Min teori – och nu kommer någon form av återkoppling och kanske erkännande till Elaine – är att internationella grupper är en utrerad förhandlingsorganisation, som präglas av en relativt stor jämlikhet (även om vissa länder är mer inflytelserika än andra), där förarbete och styrka i argumentationen spelar en betydande roll. Det är också en organisation som präglas av återkommande förhandlingssituationer, där man är beroende av varandra, och av att ha bra relationer med varandra en bra relation, och där det skapas känsla av gemensam tillfredsställelse och måluppfyllelse, när man har kommit fram till en kompromiss som alla är nöjda med. Väl fungerande förhandlingsgrupper kännetecknas av teamwork, förståelse för varandras roller och en förmåga att skilja på sak och person.

Detta kan ställas i kontrast till de flesta (i varje fall statliga arbetsplatser, som är hierarkiska och prestigeinriktade. För att bara välja några adjektiv. Inte undra på att folk söker sig till det internationella samarbetet. Tänk om man kunde skapa liknande miljöer hemma.