Grundkurs i EU-kunskap

På vägen hem från jobbet läste jag i min mobil att Klaus hade skrivit under Lisabonfördraget. Naturligtvis meddelade jag genast Nioåringen den glada nyheten.

”Lissabon? Vad är det?”
”Det betyder att vi får ett nytt EU”
”Jaha. Hur då? Mer high-tech?”
”Nää. Snarare att man får nya beslutsregler. Det skall blir enklare att gå igenom beslut, och svårare för enskilda länder att stoppa beslut”
”Jaha. Betyder det att domstolarna fortfarande kommer att lyssna mer på folk som har hög ranking än de som har låg?”
”Ehhh? Njaee. EU-domstolen granskar bara frågor som rör hur stater implementerar – genomför – EU:s lagstiftning. Man dömer inte mellan olika människor, utan bara stater”

OK. Det var en viss förenkling.

”Och de svenska domstolarnas beslut påverkas inte av Lissabonfördraget, utan de fortsätter som vanligt”
”Varför lyssnar domstolarna mer på folk som har en hög ranking?”
”Eh. Ja. Man gör det inte med flit. Men i många fall finns det inte bevis, utan man måte lyssna på vittnen. Och de säger inte alltid samma saker. Utan då måste domstolarna bestämma sig för vem man tror mest på. Och då kan det nog ofta vara så att den som pratar på det bästa sättet, och ser mest prydlig ut och verkar ordentlig, nog kan ha högre trovärdighet”
”Jaha”
”Var har du hört att domstolarna lyssnar mer på dem som har hög ranking”
”Kalle Anka”