Camilla Läckberg går till attack mot ni-vet-vad. Just det, Kultureliten. Sveriges motsvarighet till Dödsätarna. Under ledning av Hon-vars-namn-inte-får-nämnas. Åsa Linderborg.
Camilla Läckberg hävdar att det är kulturelitens fel att verklighetens folk har tröttnat på att läsa böcker. Jag har skummat igenom inlägget men fattar inte riktigt hur hon får ihop det. Mest för att jag inte kan se den människa framför mig som får sitt litterära självförtroende krossat av att läsa Maria Schottenius artiklar, och vars läslust väcks till liv av Camilla Läckbergs böcker. Det går inte ihop. Unionen av DN Kulturs läsare och Camilla Läckbergs läsare torde vara den tomma mängden.
Läckbergs egna litterära smak kan väl bäst beskrivs som ecklestisk , ecklekstetisk, virrig. Hon är i varje fall den enda människa jag känner till som skulle få för sig att nämna Proust och Coelho i samma mening.
”Jag kommer själv från ett hem där min far läste mycket och jag slukar själv böcker. Men inte började mitt läsande med Proust och Coelho”
Jag har läst en bok av Läckberg. Efter det funderade jag på att inte läsa fler böcker över huvud taget, för den krossade min läslust.
Jag har allvarligt övervägt att säga upp bekantskapen med vänner som läser Coelho.
jag vet inte varför alla dissar coelho – så usel är han väl inte. dessutom förstår jag vad läckberg menar, från hennes utgångspunkt så kan proust och coelho tyckas vara nära varandra genom att de båda befinner sig längre bort på en skala från kvalitetsfri underhållningslitteratur (där läckberg finns) till litteratur med konstnärlig kvalitet och ambitioner (där jag finner både coelho och proust). sen kan nog många av oss tycka att avståndet mellan coelho och proust är större än avståndet mellan läckberg och coelho på skalan…
Det kan inte vara så att Läckberg tror att hon menar Coetzee?
Jag reagerade också på kopplingen Coelho Proust. Men eftersom jag inte läst den förre så kan jag inte tycka något. Däremot tror jag att många som gillar Proust inte är så förtjusta i Coelho. Eller rättare sagt vet.
Först läste jag en bok, sen tog jag Isprinsessan… det gick inte. Kände stor sorg och saknad efter språk och sammanhang.
Men hon var rolig i ”PÅ SPÅRET”.
Det finns en massa roliga människor som skriver ganska tråkiga böcker. Och vice versa. Men Läckbergs böcker gav mig självförtroende att skriva skönlitterärt. Bara en sådan sak.
Det är mycket snack om Verklighetens folk nuförtiden.
Jag och en vän satt och raljerade häromkvällen, och kom efter en stunds raljerade fram till att definitionen på en ”kultursnobb” är att man är mer intresserad av intresset runt ikring kulturen än kulturyttringar i sig själva. Det är viktigare att vara ”rätt” än att njuta.
Något förvånade kom vi också fram till att den som tar illa vid sig av ”kultursnobbar” troligen själv när en liten kultursnobb inom sig. För är man inte det själv så bryr man sig ju inte om dem, men är man det, innerst inne, så känner man skuld när man inte hänger med på allt.
Kan det vara så?
Jag började läsa en av Camillas böcker en gång, och funderade flera gånger på att lägga ner. Vanligtvis pinar jag mig igenom en bok när jag väl börjat läsa, men den var illa skriven att det inte ens var komiskt. Bara plågsamt.
http://yellowtokyo.blogspot.com/2008/09/frlt-camilla.html
Om Läckberg och Coelho finns mycket att säga. Jag vet inte vem av de två som är den sämsta författaren. Coelho lyckades jag släpa mig igenom, det gjorde jag inte med Läckberg. Där gav jag upp efter tio sidor. Men Coelho är så outsägligt pretentiös så att man mår illa.
Tack för alla kommentarer förresten. Jag uppskattar dem, även om jag sällan hinner/orkar svara.
Hellre pretentiös så man mår illa än inte känner något alls kanske….