Katrin Zytomierska outar något oväntat sin pojkvän Bingo som den som Marie Plosjö hävdar har våldtagit henne. Hon gör det för att rentvå honom. Med såna flickvänner behöver man inga fiender. Katrin hävdar att Bingo är helt oskyldig. Det kanske han är, vad vet jag, men Katrins argumentation övertygar inte. Den bygger på att Marie Plosjö är en slampa (eller, med Katrins egna ord, ”en översexuell hynda som vill spela in porrfilm”), att hennes mor haltar och att hennes syster är fet.
Katrin får stöd av Elita Löfblad (fråga inte mig vem det är), vars inledning ”Jag vill bara säga att alla vi som var med runt den här karusellen vet exakt vad som hände” sätter min fantasi i rörelse. Hur många var egentligen med vid den påstådda våldtäkten, som väl i varje fall var ett samlag? ”alla vi som var med” låter som en hel orgie.
Elita tappar dock lite i trovärdighet när hon går ut och försvarar en av de sk Stureplansprofilerna (antar jag att det är):
”Ett ex till mig som idag är en av mina bästa vänner råkade ut för en sådan tjej. Hon var lite av ett ”freak” som aldrig bangande en trekant med i princip vilka som helst. En olyckligt kär slampa måste vara det farligaste som finns. Efter en natt med lite hårdhänt sex anmälde hon, ord stod mot ord, och han fick fyra år i fängelse. FYRA år. Fyra år av sitt unga liv tillsammans med pedofiler och sådana som verkligen våldtagit på riktigt. Kan ni tänka er den vardagen?”
Tja. Det är ju också en beskrivning. En olyckligt kär slampa och en natt med lite hårdhänt sex. Och killen hamnar i fängelse, tillsammans med sådana som verkligen våldtagit på riktigt.
Och det är något som både Katrin och Elita hänger upp sig på. Att riktiga våldtäkter och riktiga våldtäktsmän är hemska. Men det är självklart att deras pojkvänner och vänner är inte är hemska, alltså kan de inte har våldtagit, alltså måste tjejerna ljuga.
Det finns så mycket jag vill säga. Men jag blir mest ledsen. Mer ledsen än upprörd. Jag kan förstå att 60-åriga nämndemän anser att att det i princip bara är oskulder som kan våldtas, och att de enda riktiga våldtäkterna är överfallsvåldtäkter där offret för det första inte kände gärningsmannen och för det andra inte var full eller utmanande klädd. Men att även unga människor har den synen gör mig lite deprimerad. Har vi inte kommit längre än så?
Kanske borde vi avstigmatisera våldtäkten? Göra den till ett brott som vilket som helst (vilket det ju är). Liknelsen med rån är bra i all sin övertydlighet. Ingen skulle hävda att ett rånoffer inte är ett rånoffer bara för att han tidigare under kvällen eller bekantskapen varit frikostlig med sina pengar.
Döh? http://mymlanthereal.wordpress.com/2009/08/11/kvinnor-haller-ocksa-man-om-ryggen/
Jo, det är ju det där med ”hon var ju en slampa …” och så rullar bollen. Inte blir det enklare att förstå när argumentet blir ”han är en cool kille som inte behöver våldta”. Nä, det klart. Våldtäkt är ju ett brott av någon som ”behöver våldta för sex” eftersom det handlar om sex… eller hur? Inte baserat på att någon inte bryr sig om vad någon anan kanske vill eller snarare inte.
jag ska sluta babbla nu men det irriterar mig stort och gör mig rädd – som du skriver – att unga människor har samma syn som gamla…. så att det inte har ändrats så mycket hittills.
Än en gång är jag otroligt glad för att jag befinner en bra bit från Stureplan geografiskt och än längre bort mentalt.
Blogginläggen är pinsamma. Vad värre är – många av kommentarerna till Katrin går på hennes linje till 100%. Det är direkt skrämmande.
Att sopa undan våldtäktsmisstankar och förvandla de som är utsatta för det, eller säger sig vara utsatta för det, till slampor är jävligt lågt. Varken Katrin eller Elita har något som bevisar oskulden hos sina killar/vänner, utöver dessas egna ord och allmänt skvaller i ankdammen.
Ändå stämplas tjejerna som säger sig vara utsatta/är utsatta som slampor och hyndor.
Det är bottenlöst uselt. Våldtäkt är ett vidrigt brott som måste tas på allvar – att då sopa undan det som Katrin och Elita gör bara för att ”de vet” att de vet att de anklagade är oskyldiga är pinsamt.
Nej, vänta – det är inte pinsamt, det är ovärdigt.
Bra skrivet, klokt tänkt.
Tyvärr är det ju så att den där ryggmärgsreflexen finns hos oss lite till mans, ”nä han/hon skulle aldrig” är en alltför vanlig tanke som vi alltför sällan reflekterar över. På något sätt är det som om ”egna barn och andras ungar” lever kvar även i synen på vuxna omkring oss.
Lite tragiskt är ju, om vi skall bredda ”moralfrågan” lite, att väldigt mycket av den brottslighet som finns i samhället göds och bejakas av av oss ”vanlia männischor” genom inköp på blocket av misstänkt billiga prylar, förkärlek för skumma krogar och genom att blunda för saker som vi ser.
Argumentationsförmåga är ju en sak, och den brister ju uppenbarligen hos nämnda kvinna. Men i själva frågan om hennes reaktion känns det som att du tycker att hon borde visa någon sorts respekt för den anklagande parten. Menar du att hennes instinktiva reaktion att försvara pojkvännen och döma ut den anklagande parten som en lögnare (även med diverse okvädningsord) är felaktig eller svårförståelig?
Om jag blev anklagad för våldtäkt av random kvinna så
skulle jag nog räkna med att min fru skulle bli ganska arg och upprörd på den anklagande, eftersom hon skulle veta inom sig att det rörde sig om en lögn. Skulle nog kunna tänka mig att denna kvinna i så fall skulle kunna bli kallad både det ena och det andra av min fru. Tror faktiskt att ”respekt” inte längre skulle vara en fråga på bordet.
Likadant om min fru blev anklagad för ett skändligt brott så skulle jag inte vara 80% säker på att hon var oskyldig, utan 100%. Baserat på detta
så skulle jag aldrig kunna teoretisera om några eventuella sannolikhetsgrader för att ”anklagaren” trots allt hade rätt, och baserat på detta aldrig heller kunna visa någon sorts respekt för den anklagande parten, lika lite som jag skulle kunna visa respekt för någon person som attackerat min fru på gatan.
Eller tycker du att det normala beteendet hos en livskamrat som helt fullt litar på den man lever tillsammans med vore att iskallt börja teoretisera typ ”jag tror nog på honom fast man kan ju aldrig veta helt säkert..” osv. Så tror inte jag det funkar om man är tillsammans med någon man verkligen älskar och tycker att man känner, och det gäller nog för både män eller kvinnor.
Och är det skillnad för att det rör sig om just en våldtäktsanklagelse? Det känns som att du tycker att sambo/flickvän i såna fall alltid borde visa någon sorts teoretisk öppenhet till pojkvännens eventuella skuld, oavsett vad den egna känslan säger. Och gör hon inte det så är det ett tecken på taskig kvinnosyn.
Eller förstod jag dig felaktigt?
Intressant med Zebs argumentation. Alla som är gifta är oförmögna att begå brott, för de har en livskamrat som vet att de aldrig skulle göra det. Eller vad menas?
Skulle min man anklagas för våldtäkt skulle jag ha mycket svårt att tro på anklagelserna, men någonting jag har lärt mig här i livet är att kärlek inte gör en till människokännare. Och konstigare saker har hänt än att en partner inte vill inse att den man är tillsammans med inte är den man tror.
Gitto. Vad jag pratar om är vilka förväntningar man kan ställa på den brottsanklagades fru/flickvän. Morsan verkar anse att KZ på något sätt agerar kvinnoförtryckande när hon försvarar sin pojkvän till varje pris gentemot en kvinnas anklagelser, och att hon istället borde hålla dörren öppen för att han faktiskt kan vara skyldig. Jag tror inte att det har något med kvinnoförtryck att göra, utan att det är ett orimligt krav att ställa på en partner, man eller kvinna, om denne verkligen anser att han/hon känner sin partner utan och innan.
Sen kan han ju denne vara hur skyldig eller oskyldig som helst rent faktiskt. Men det var liksom aldrig min poäng med inlägget.
Så om din man anklagades för våldtäkt så skulle du förhålla dig neutral och objektiv, och hålla dörren öppen för att det trots allt kan vara sant, även om du inte har minsta anledning att misstänka/tro detta och att du aldrig sett några sådana tendenser själv. I så fall skulle jag faktiskt inte vilja vara gift med dig. Min fru skulle försvara mig med näbbar och klor om jag blev oskyldigt anklagad för vad som helst (inkl våldtäkt) liksom jag skulle försvara henne.
För en väldig massa år sedan, när jag var ung, arbetade jag på en plats där en kvinna var och varannan kafferast orerade om hur man skulle avrätta våldtäktsmän. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i våldtäktsmän men inte heller i dödsstraffsivrare.
En dag, eller natt rättare sagt, så utfördes en särdeles brutal våldtäkt som skulle medfört ett dödsfall om inte vissa saker inträffat. Tidningarna rapporterade med vanlig finkänslighet och tanten orerade ut sitt hat mot ”såna där”. Det tog ett antal veckor innan den skyldige blev infångad, jag måste erkänna att jag inte var helt utan skadeglädje när det visade sig vem som var mannens mor… ni vet nog vem. Av outgrundlig anledning var inte längre harrangerna om människor som saknade rätt att leva lika vanliga längre, de rent av försvann. Jag vet nu att han har avtjänat sitt straff, sköter sig och jobbar men varje gång jag ser honom funderar jag på den där mammans önskan att först se honom död och undrar om världen blivit bättre då.
Det är lätt att tycka om straff och brott men man skall nog passa sig för att säga för mycket. Jag tycker att man borde försöka, som utanförstående, att låta juridiken arbeta utan att försöka sig på att tycka så mycket om hur de inblandade skall känna och tycka. Jag har ibland intrycket av att omgivningen lider mer än den som är utsatt och därmed får situationen att bli än värre.
Det är illa att ”slampor” anses förtjäna övergrepp, lika illa är att försöka få offret att tro att livet är slut i och med det som hänt. ”Det är ett öde värre än döden” brukar folk kunna slänga ut sig, jag tvivlar dock….
Zeb: Självklart skulle jag inte förhålla mig neutral och objektiv om min man blev anklagad för våldtäkt.Jag skulle bli bestört. Däremot skulle jag inte utesluta tanken på att det skulle kunna vara sant. För det skulle det kunna vara, även som du säger om jag aldrig haft något skäl att misstänka det eller sett några sådana tendenser. Jag skulle inte TRO att han gjort det, och jag skulle stödja honom. Men hur skulle jag kunna utesluta det? Det låter inte som kärlek utan som vanlig idioti.
För hur skulle man någonsin kunna känna sin partner helt utan och innan? Tankeläsning har ingen lyckats bevisa hittills, även om det är en helt annan diskussion.
Och från att inte tro att ens man är skyldig till att outa och smutskasta den andra parten och kalla den allt möjligt… Jag vet inte, men jag tycker det är ett rätt långt steg. Ingenting, och jag menar verkligen ingenting skulle få mig att i ett blogginlägg kalla någon ”en översexuell hynda”. Så lågt sjunker jag inte.
Gitto. Du är verkligen den krassa sakligheten personifierad. Själv förstår jag inte hur man kan vara gift/ihop med någon om man ens för en millisekund kan föreställa sig den personen som en våldtäktsman. Lika lite som jag skulle kunna vara ihop med en kvinna som skulle kunna föreställa sig mig i den rollen.
Antingen är man bergfast övertygad om sin mans/pojkväns oskuld eller så kan man ”tro” lite löst att ”så är det nog inte”. Om en fru/flickvän gav det sistnämnda omdömet om sin våldtäktsanklagade man så skulle i alla fall jag misstänka att hon hade starka skäl att misstänka att han faktiskt var skyldig.
Om man har den förstnämnda inställningen däremot så är det ju ganska logiskt att man är lika bergfast övertygad om att den ”anklagande” parten är en lögnare som vill skada den du älskar. Och en sådan person kanske man tycker det är mindre viktigt att visa sedvanlig hövlighet och respekt? Det som HM (och du) verkar uppleva som en kvinnoförnedrande jargong ser jag som ett naturligt vredesutbrott mot någon som upplevs vilja skada dig.
Återigen har det alltså inget med att göra att du rent sakligt sett naturligtvis har ”rätt” i att man aldrig kan veta säkert om…osv. Det är liksom inte det som frågan gäller. Så är det naturligtvis när man använder den kalla logik som man kan kosta på sig som en utomstående betraktare. Men jag skulle inte vilja vara gift med någon som skulle resonera så ”kyligt” i ett faktiskt skarpt läge där jag blev falskt anklagad för ett allvarligt brott, t ex våldtäkt. Då skulle jag nog föredra ”idioten” du skriver om.
Zeb: Så bra, då kan vi enas om att vi inte vill vara gifta med varandra.
Min man har följt debatten med förtjusning och skrattar gott åt det hela. Han hälsar att det enda som är hemskt med att vara gift med mig är att jag snarkar när jag druckit för mycket vin.
Ja, jag hoppas din man aldrig blir falskt anklagad för något i alla fall. Framför allt inte våldtäkt.
zeb: Jag har svårt att se hur man kan vara 100% övertygad om någonting när man har fyllt 12 år. För mig är det en livserfarenhet att man kan ha fel, att man alltsomoftast missbedömer personer, åt båda hållen. Att man aldrig känner någon till 100%.
Och även om man är 100% (eller 99.9% eller 50%) övertygad om sin partners eller kompis oskuld, så väljer man ändå på vilket sätt man vill försvara och stötta sin partner. Och det sätt man väljer, säger en del om ens bakomliggande värderingar. Katrin och Elita anser att det är helt naturligt att en slampa inte kan våldtas, annars skulle de inte ha valt den argumentationslinjen.
Personligen anser jag dessutom att Katrins inlägg är ganska korkat, och gör mer skada än nytta för Bingo. För det första så outar hon honom för den stora allmänheten. För det andra så föder hennes argument en misstanke om att Bingp kanske är skyldig, eftersom hon inte har något bättre att komma med.
HM. Vad jag reagerade på var ju tolkningen från din sida att just själva användningen av okvädningsord (typ slampa) och allmänna misstänkliggöranden av den anklagande partens vandel var exempel på kvinnoförtryck. I det låg någon sorts underliggande förväntan på att en person som lever tillsammans med en annan skulle iaktta någon särskild form av förståelse eller hänsyn för en person som hävdade att hon utsatts för en våldtäkt av den person du själv älskar och litar på. Jag förstår alltså inte den förväntan på hänsynstagande eller användning av mer respektfulla ord, lika lite som jag hade förstått det om den andra parten varit en man som attackerat mig eller min fru på gatan. Att Katrin Z i allmänhet och också i detta fall uttrycker sig onyanserat och korkat är liksom en annan historia. Min invändning mot ditt resonemang var rent principiellt.
Men Zeb, du begriper ju inte vad HM säger. Det handlar inte om okvädingsord mest i allmänhet utan om att Katrin Z (och hennes följe) anser det självklart att det sänker en kvinnas trovärdighet att hon gillar sex och till och med kan tänka sig att ha det med två män samtidigt (eller på film!). Att en kvinna som gillar sex inte KAN ha blivit våldtagen.
Bra skrivet – orkar inte kommentera ytterligare, blir bara så uppgiven och trött… Men bra att du skriver.
Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Min egen stereotyp.
Isobel. Jo, jag fattar poängen HM försöker göra mycket väl. Jag undrar däremot varför hon förväntar sig att KZ i detta fall skulle avstå från att använda även vidriga och fula knep (även såna baserade på sexistiska normer) för att komma åt en person som hon uppenbarligen anser är ute efter att skada den person hon älskar. Frågan är om denna användning av en existerande kvinnospecifik förolämpning (lösaktighet, slampighet osv) är något som du tycker att KZ borde ha avstått ifrån av hänsyn till den ”feministiska kampen” snarare än att använda den för att försvara sin pojkvän?
Isobel. För att förtydliga ytterligare. KZ:s lust att försvara den individ hon älskar prioriterar hon uppenbarligen i kampens stund mycket högre än omtanken om kvinnokollektivets rätt att slippa bli behandlat med förutfattade meningar i våldtäktsfrågor. HM verkar anse att detta är en osolidarisk och klandervärd handling av KZ. Jag håller inte med. Hennes lojalitet ligger hos pojkvännen, där den bör ligga. Ansvaret för kvinnokollektivets väl och ve ska man knappast lägga på hennes axlar i denna specifika strid. Hon använder bara de medel som finns till hands för tillfället. Ungefär som jag skulle använt första tillgängliga tillhygge för att försvara mig mot en angripare på stan.
Zeb: Ojojoj. Är lösaktighet en specifikt ”kvinnospecifik” grej? Då är det nog dags att vi skriver om historien.
Tja, jag skulle i ett liknande fall lita på min partner (hoppas jag), men ha vett att hålla käft eftersom jag skulle vara jävig. Det blir inte bättre av att man som part skriker ut i media. Oschyssta personangrepp mm är kanske förståliga men inte försvarbara.
Våldtäktsmål då ord står mot ord är oerhört vanskliga, då det bevisligen förekommer falska anmälningar kan inte en domstol alltid ta kvinnans redogörelse för sanning och mannens för falsk, något mer måste till.
Gitto. Jag menar att det är en förolämpning som traditionellt används specifikt om kvinnor. Ungefär som horbock används specifikt om män.
Pingback: Det handlar om ett nej @ Sjumilakliv.se
Anders. Ja KZ har säkert agerat överilat och kontraproduktivt och borde säkert hållit tyst. Men frågan är väl mer principiell. Ska man kräva av en kvinna att hon tar hänsyn till ev effekter för kvinnokollektvet när hon reagerar på att mannen anklagas för våldtäkt så att hon av den anledningen är ”justare” mot anklagaren oavsett vad hon tror?
Zeb. Jag förstår din ståndpunkt och håller väl med. Jag har bara väldigt svårt för gapa-och-skrika-reaktioner, verbalt våld. Vad jag förstått har Katrin Z gjort det lite till sin grej långt innan detta.
Män kan visst våldtas.
Av en man som en kvinna.
För dom som utsatts för
det är det verklighet.
Pingback: Slampor kan inte våldtas. «
Det som Elita kanske borde tänka på angående Stureplansprofilerna är att det är viss skillnad på att ställa upp på gruppsex och nått helt annat att bli knullad i röven med en fjärrkontroll!