Ny Teknik

En sak som fascinerar mig med samtida litteratur, i synnerhet deckare, eftersom det är den enda samtida litteratur jag läser, är hur osannolikt senfärdiga författarna är med att plocka in ny teknik. Jag tror att det var en bit in på 2000-talet innan mobiltelefonen införlivades som mojäng som folk faktiskt använder, och som påverkar intrigen och storybyggandet. Innan dess var det vanligt att personer var strandsatta i ödemarken och inte kunde kommunicera.

Samma sak med bloggar. Läste en deckare där en 16-årig tjej blev mördad på Shetlandsöarna och en stor del av boken ägnades åt att forska fram hennes personlighet och vad hon egentligen gjorde där ute i obygden. OK, boken publicerades 2004 och mycket vatten har runnit under broarna och många bloggposter skrivits sedan dess, men det är lite anmärkningsvärt att polisen år 2004 inte ens spekulerade i om det fanns något på nätet.

De få gånger som ny teknik behandlas är det vanligtvis fråga om superavancerad spionutrustning eller övervakningssystem, med lätta tekniksexuella övertoner. Aldrig – väldigt sällan – teknik som påverkar vanliga människor, som hanteras av vanliga människor. I så fall är det hackers. Lisbeth Salander.

Det kanske är därför Jan Guillou har övergått till att skriva om medeltida riddare istället för om dagsaktuella frågor. Han inser sina begränsningar. Glöm det där sista. I en intervju i dagens City (som inte finns på nätet, där finns bara en blänkare om att de har sommarstängt fram till 17 augusti) berättade han att han hade fått ett erbjudande om en pensionärskurs i kreativt skrivande. De borde kanske ha skickat ett erbjudande om internet istället.

Garderobsöppning

En bloggläsande vän har uttryckt önskemål om att få outa mig för en av sina bloggläsande vänner. (Mycket vänner blir det nu, eftersom jag inte vill outa någon). Jag skulle hamna på hennes ”inbjudningslista”. Eftersom jag är en sucker för smicker gick jag efter viss vånda med på det. En annan vän – vars råd jag efterfrågat och inte följt – tyckte att jag sålde mig för billigt; för några drinkar och en goodie bag. Hon tyckte det fanns en risk för att jag blir mesigare om hela världen vet vem jag är. Och den risken finns kanske. Men en allt större del av världen vet vem jag är. Häromveckan hittade en kollega hit och insåg på egen hand vem jag var. En av mina smartare kollegor kanske skall tilläggas. Merparten hade nog inte grejat det.

Anyroad. För att bevisa för mina vänner och läsare och mig själv att jag inte har blivit mesigare för att jag blir outad, så ska jag nu berätta om min sexuella erfarenheter. Nåja, det lär ju gå snabbt. Skulle man kunna tro, men alla som har följt den här bloggen vet att jag kan koka soppa på en spik och älta småsaker i oändlighet. Jag skrev ju minst tre inlägg om huruvida jag skulle ha på mig ett tött klädesplagg (och i så fall vilket klädesplagg?) till förmån för Burmas munkar en gång i tiden. Nu ska jag utifrån mitt eget begränsade sexliv berätta sanningen om kvinnors den mänskliga rasens sexuella drifter.

Jag är skeptisk till uppfattningen, myten att mäns sexdrift är okomplicerad och rakt på, och kvinnors sexdrift komplicerad och knappt värd att kalla för drift. Annorlunda uttryckt; att män vill sätta på allt de kommer åt medan kvinnor letar efter en enda, som kan beskydda dem och deras avkomma. Samtidigt är min erfarenhet att män tar mer initiativ till tillfälliga sexuella förbindelser än kvinnor. Jag har i varje fall fått fler propåer än jag givit. Jag har tackat nej till fler propåer än jag givit. Det kan naturligtvis ha flera förklaringar. Än är att min ungdoms blomma inföll under det något prydare åttiotalet, då folk faktiskt var rädda för att få aids. Men jag tror att cost-benefit-ekvationen (CBA) ser lite annorlunda ut för män än för kvinnor. Det har inte att göra med att lusten eller driften skiljer sig, utan med att den förväntade nyttan och de förväntade kostnaderna skiljer sig åt.

Kvinnor har helt enkelt mer att förlora och mindre chans att vinna på one night stands. En kvinna som följer med en man hem riskerar att våldtas. Och även om hon vill ha sex riskerar hon att utsättas för sex hon inte vill ha, eller misshandel. En man som följer med en kvinna hem riskerar att bli falskeligen anklagad för våldtäkt om kvinnan är ett psykfall och har en pojkvän och ångrar sig dagen därpå och inte vågar erkänna att hon varit otrogen och om hon står fast vid sin story och blir trodd av polis och åklagare (Hillegren) och domstol så riskerar han att hamna i fängelse. Jag ska inte förringa det. En del män verkar tycka att det är en substantiell risk. Dessutom är chansen för nitlott (vid frivilligt sexuellt umgänge) sannolikt större för kvinnor än för män. Man har ju – trots sina begränsade erfarenheter – haft en del meningslöst sex genom åren. Så där så att man ligger och funderar på den PM man ska skriva i morgon eller vad man ska ha på sig på festen. (Och så undrar en del varför kvinnor fejkar orgasm. Bulldog har svaret på den frågan. För att de tror att männen bryr sig). Medan männen (och här spekulerar jag – skulle vara intressant att få höra era kommentarer och erfarenheter) har en lägre (eller högre? hur blir det?) tröskel för vad som är dåligt sex. Eller annorlunda uttryckt; även om det inte är bra, så är det hyfsat.

Dessutom så kan det kanske finnas anledning att komplettera denna omedelbara CBA med en livscykel-CBA. CBA-resonemanget är naturligtvis principiellt. Förmågan att klockan tre på natten genomför en sådan analys är kanske inte 100%-ig. Men den kan ändå vara operativ på ett undermedvetet plan. Häromveckan kom jag nämligen fram till att jag – rent principiellt – nog hade varit beredd att föra vidare arvsanlagen för alla män jag har haft sex med. Båda två. Inte så att jag har velat föra dem vidare, eller att jag tänkte tanken då. Men i efterhand, när jag gjorde en uppsummering av mitt liv slog det mig att för att jag överhuvudtaget ska bli attraherad av en man, har det krävts så mycket – i första hand mellan benen – pannbenen – att jag varit beredd att ta risken att bli på smällen. Det var en intressant insikt. Jag vill inte hävda att den är allmängiltig för kvinnosläktet, men visst är det en spännande tanke.

The real irony of it all är ju att de enda generna jag förde vidare var Exets. Nu gick det ju bra ändå. Vilket får mig att fundera över hur dominanta mina gener är. Dock ej de som bär utseendet. Där är Nioåringen en kopia av sin far. Vilket ju är tur det också. Tänk om det hade varit tvärtom.

Någon borde göra någonting

Det värsta med att vara ensamstående är att man inte har någon att skälla på för alla de saker som behöver göras och inte blir gjort i hushållet.

Den gångna veckan var det fortfarande ingen som kollade städhjälpsmarknaden, bestämde vilken diskmaskin som skulle köpas, gjorde rent badrummet (eftersom det inte finns någon städhjälp, hur svårt kan det vara att fixa en städhjälp alltså), flyttade soffan eller plockade undan på matbordet.

Det enda som blev gjort var det jag som gjorde. Typiskt.

Men vi har juh ingen lokal juh

Läser en intervju i Södermalmsnytt (s 22-23) med bandet Boris och The Jeltsins. Jag tror att det är på riktigt, men är inte helt säker.

”Vi är svinsura, bittra, besvikna på samhället, besvikna på våra föräldrar, på våra polare. Och på oss själva för att vi inte vågar stå upp för oss själva. Det är politikernas fel. De har skapat ett samhälle där allt är ointressant, där inget spelar någon roll säger Elias
Själva ser de sig inte som några politiker, de hatar alla politiker. Det de skriver om är saker som engagerar dem, som kvinnomisshandel, ungdomsarbetslöshet och sin uppväxt. Uppväxten, ja. Grabbarna i Boris och The Jeltsins är alla uppväxta i villa i förorten.
– Vi försöker inte utge oss för att vara några ghettorappare. Men vi har sett vad som försiggår i idyllen, bakom stängda dörrar, säger Elias.
Revolt mot det borgerliga arvet med andra ord. Och enligt dem själva har deras musik mötts av tystlåtna reaktioner från omgivningen.
– Det är som vanligt. Det är inte en jävel som bryr sig, säger Elias.”

Tja. Jag kan tänka mig flera orsaker till att bandet möts av tystlåtna reaktioner. Artighet och uppfostran till exempel. Eller ointresse.

Analysförmågan är det heller inget fel på:

”Boris och The Jeltsins har en teori om varför det är så [att det finns få rockband med borgerliga värderingar] . De tror att vänster anhängare har kreativa och revolutionära egenskaper som passar för att göra musik av.
– Om man kollar på torrbollen Reinfeldt så kan man lista ut att han lyssnar på typ dansband och Christer Sjögren. Generellt tror jag att det är mer ös på Lars Ohlys fester. Sen har ju de som är höger en jävligt rutten syn på samhället, säger Elias.
– Om man har en rutten syn vill man inte skylta med den, säger Johan.
– Det är mer kreddigt att vara vänster. Om vi skulle vara ett moderatband skulle vi kanske inte få spela på vissa ställen, resonerar Olle.
– Det är ruskigt osunt att vara kreativ om man är konservativ, det säger emot sig självt, säger Elias.”

Lysande Sickan

Har precis kommit hem från landet.Ville inte åka hem. Det här är bästa tiden på året. Funderar på att lämna storstadsstressen och bli handläggare på kulturförvaltningen i Norrtälje, plocka svamp, odla grönsaker och bränna hemma.

Eller så köper jag gården som är till salu på ön. 29 hektar, utropspris strax under 4 miljoner.

Eller så tar jag över puben, som nu har slagit igen, men som ligger mitt i byn, bredvid affären.

Eller så köper jag gården OCH tar över puben. Gör om den till lantrestaurang och serverar säsongens specialiteter från den egna gården.

Det tror jag på. Kan inte se några problem med att få ett lån på 5-6 miljoner från banken. Jag bifogar bara några avsnitt av River Cottage. Drygar ut inkomsterna med att skriva några krönikor för Aftonbladet. Kanske vill TV4 vill göra en egen serie med mig. Bonde söker händig man.

Bytestorget

Har  plockat svamp. Taggsvamp, svart trumpetsvamp, rödgul trumpetsvamp, kantarell och trattkantareller. Några liter av varje. Lite mindre av den rödgula trumpetsvampen.

Jag kommer inte att orka ta hand om allt, och om jag fryser in det så glömmer jag bort det och plockar ut en sorglig sörja något år senare. Så jag tänkte byta bort svamparna. Kontakta mig (via kommentar eller mail till hemligamamman@live.se) om ni har något från er trädgård eller skafferi ni vill bli av med. Eventuellt byte sker förslagsvis på Södermalm i morgon eller på måndag.

Up the creek without a paddle

Är på landet. Med två mobiler, två mobilladdare, en bärbar dator och ingen datorladdare.

Ransoneringstider.

Karriärväxling

Ibland funderar jag på om jag skulle sälja in mig som Mamma-krönikör på Aftonbladet; den intelligenta och empatiska storstadsmamman, som en motpol till Malin Wallin.

Intressant

* Intervju på Neo blogg på den intellektuelle liberalen (och det är varken en tautologi eller oxymoron) Tyler Cowen

* Artikel i Daily Mail om vårdnadstvister i Storbritannien. Tydligen blir det allt vanligare att papporna får vårdnaden vid en skilsmässa, i synnerhet (enligt Daily Mail) i de fall där kvinnan har gjort karriär. Trots detta har 37.9% har papporna inte tillgång till sina barn efter en skilsmässa. På det hela taget är det faktiskt en tämligen balanserad artikel (med DailyMail-mått och med vårdnadstvistemått), trots vissa formuleringar i stil med ”Significantly, the British courts take no account of a mother’s natural nurturing instincts or that in a family she invariably takes the lead role in looking after children.”

Och vad är det för djävla kollegor?

Igår hade jag på mig en av mina nya jättefina Max Mara-kavajer, och idag en av mina nya jättefina Armani-kavajer. Och ingen har sagt något. Ingen. Ingenting.