Medelålderskrisen

Var bjuden på årlig grillfest på Åland i helgen. Tackade ja, och tackade sedan nej. För mycket resa i relation till festen. Resa dit går väl, men resa hem. Huset ligger mitt på Åland, så det skulle ta hela lördagen att åka hem. Såtillvida man inte åker in till Mariehamn på fredag kvällen, festar hela natten på Hotel Arkipelog, tills de stänger, och tar 4-färjan hem. Men jag börjar bli lite för gammal för det. Senaste gången var det jag och två killar i 20-årsåldern med en platta öl, som gick på i Mariehamn.

Istället ska jag träffa en kompis i på fredag kvällen. Hon bjöd hem sig till mig först, Vin och film i soffan i Täby. ”Jag oorkar inte ” sa jag ”Kom hem till mig istället”. ”Orkar inte sa hon”. Så nu ska vi ta ett glas vin på stan.

Först ska hon vara smakråd på Max Mara rean. 70% på en omlottklänning i siden. Ursnygg. Så snygg att jag aldrig kommer att ha på mig den. Dessutom visar den hela bysten. Från ax till limpa. Så den lär bli hängandes i garderoben, bredvid min leopardmönstrade Diane von Furstenberg-klänning i sidan, som jag köpte i New York för 2½ år sedan och heller aldrig har haft på mig. Jag tänkte ha på mig den på en femtioårsfest, men då tyckte min dåvarande pojkvän – M, för den minnesgode – att den var för vulgär, och eftersom det var hans femtioåring, så hängde jag in klänningen i garderoben. Tänk att jag har varit tillsammans med en sådan tråkmåns.

Svensk sjukvård

Är inte detta svensk sjukvård i ett nötskal?

”Alla smittade som inte är svårt sjuka eller tillhör en riskgrupp uppmanas att stanna hemma i stället för att uppsöka vård. Samtidigt ska vårdcentralerna bli mer restriktiva med virushämmande läkemedel som Tamiflu.”

Hade det varit Mexico eller Filippinerna hade vi förfasats över den dåliga sjukvården. Nu tänker vi ”Socialstyrelsen vet säkert bäst”

Besserwissergenen

Jag har lite dåligt samvete den här veckan. Inte nog med att Nioåringen får gå på uppsamlingsfritds, med barn från hela söder, där han inte känner ett barn eller en fröken, han blir också hämtad sist av alla. När jag hämtade honom i tisdags, var han lite dämpad. Till sist fick jag ut honom varför. Han hadde blivit slagen och retad. Det där med slagen var nog inte så allvarligt, det hade börjat med att han slog när han blev retad. Dessutom, eftersom jag tenderar att bagatellisera alla gånger Nioåringen nitar andra, kan jag inte gärna riva upp himmel och jord när det händer honom. Men han ville inte säga vad han blev retad för.

I går morse frågade jag honom igen vad han hade blivit retad för. Han ville fortfarande inte säga det.
”Du vet” sa jag ”att allt som är viktigt, är svårt att säga”
”Vad det där svårt att säga?”
”Nej”. Jag kunde se vart den här diskussionen skulle ta vägen.
””Då var det väl inte särskilt viktigt, då?”

Uppkäftiga djävla skitunge

”Mmm. jag sa fel. Jag menade att det som är svårt att säga ofta är viktigt att säga. Det innebär inte att allt som är viktigt är svårt att säga”

I går hade de också retat honom, men då var han i varje fall beredd att berätta vad de hade retat honom för. Att han var tillsammans med en av fröknarna. Då skrattade jag och sa ”Men det är väl ingenting att bli arg för, det är ju så uppenbart fel”.

Det har jag också lite dåligt samvete för. Att jag skrattade.