Företrädare för papperstidningar och TV hävdar gärna att man inte blir journalist för att man har en blogg. Att man faktiskt lär sig något på Journalisthögskolan. Och det stämmer säkert. Synd bara att 95% av journalisterna inte tillämpar det de lärt sig i så fall. En av de få journalister i Sverige som faktiskt verkar vilja åstadkomma något, berätta något nytt, gå på djupet är Maciej Zaremba. Och nu gör han det igen med en artikel om den sk grannfejden i Haparanda där han tar skammen av alla mina fördomar. Eller fördomar är väl fel, min uppfattning är baserade på vad som samstämmigt har framkommit i svensk media, ochh om det är samma bild som förmedlas i all gammelmedia, så måste dedn väl vara någorlunda korrekt. Eller hur.
Men Maciej gör något som ingen annan journalist verkar ha gjort. Han åker till Haparanda. Och talar med de inblandade. En förklaring till Zarembas aparta beteende skulle kunna vara att det är möjligt att förstahandsintervjuer inte ingår i journalistutbildning, och att Zaremba inte visste om detta, eftersom han (enligt wikipedia) inte verkar ha gått den svenska journalisthögskolan.
Parallellerna till Glömda-historien är ganska tydliga. Även där var det ingen journalist som bemödade sig om att åka till Oxelösund, inte ens efter att historien briserat. Skillnaden är att Monica Antonsson var en nobody, och Zaremba är fixstjärnan på den svenska journalisthimlen.
I varje fall. Ssådana här artiklar får mig att överväga att bli journalistgroupie.
Här är några axplock av vad Zaremba medvetet utelämnar.
Zaremba framställer det som ”Prästen” var familjens närmaste granne, när familjen flyttade till byn.
Det stämmer inte. Det var en annan familj som kommunen gav beskydd under två timmar varje dag (pga familjen Grönfors agerande) tills denna familjs situation blev ohållbar.
Till slut löste kommunen in deras hus.
Denna familj var inte den enda som flyttade – andra flyttade utan att få sitt hus inlöst.
Medievärlden har intervjuat Haparandabladets ansvarige utgivare, som naturligtvis också träffat familjen.
Han säger:
”- det är många av deras grannar som flyttat innan den senaste grannen flyttade in.
Har Maciej Zaremba pratat med dig?
– Ja och jag har försett honom med tidningsklipp, bland annat om alla de familjer som tvingats flytta, men det har han valt att inte ta med i sina artiklar.”
Läs intervjun:
http://www.medievarlden.se/etik-a-politik/6-etik-a-politik/9537-oerjan-pekka-maciej-zaremba-ger-en-foerenklad-bild
Zaremba skriver, att ”det aldrig existerat någon terrorfamilj i Vojakkala”.
Mjaha…
Pappa Grönfors förekommer under tolv avsnitt i belastningsregistret sedan 1992.
Han har dömts för våldsamt motstånd, olaga hot och ofredande.
Pappa Grönfors debuterade dock inte i belastningsregistret 1992 – i början på 80-talet angrep han en man med yxa. (Denna händelse utspelade sig i Kalix.)
Och han är även straffad i Finland för våldsbrott på 1970-talet – vilket ju är svårt att förklara med hur han och hans familj bemöttes ca. femton år senare i byn Vojakkala…
Den ene sonen, som nu dömts, förekommer under sju avsnitt i belastningsregistret.
Den andre sonen, som nu dömts, förekommer under nio avsnitt i belastningsregistret, bla dömd till 10 månaders fängelse för olaga hot 2007.
Någon av sönerna (kanske den person som Zaremba fokuserar på?) har vistats på ett psykiatriskt behandlingshem efter att ha överfallit en man med kniv.
De båda döttrarna, som nu dömts, förekommer under åtta resp. tre avsnitt i belastningsregistret.
Ytterligare en 33-årig dotter i familjen Grönfors var tidigare straffad både i Sverige och Finland, när hon dömdes såväl i tingsrätten som i hovrätten (aug. 2008) för grov våldtäkt, rån och olaga frihetsberövande.
Offret var en 60-årig kvinna.
Hon besökte (tillsammans med sin bror) en kväll i januari den 60-åriga kvinnan i hennes lägenhet i Haparanda. (De kände varandra något eftersom lägenhetsinnehavarens son tidigare hade haft sällskap med henne.)
Syskonen tvingade under knivhot och med slag och sparkar till sig en plånbok med tusen kronor.
Under knivhot tvingade syskonen därefter den 60-åriga kvinnan att onanera åt mannen och tvingade henne att utföra oralsex med mannen och också oralsex med kvinnan.
De drog målsäganden i håret så att hårtussar lossnade, sparkade och slog henne. Målsäganden fick av misshandeln smärta, rodnader, hudavskrapningar och svullnader på huvud och kropp.
Syskonen berövade sitt offer friheten genom att förvägra henne att lämna bostaden. (De ska ha tagit hand om hennes telefoner, sladd till datorn och blockerat ytterdörren genom att lägga sig innanför den. )
Brodern som ska ha varit med på brotten har inte kunnat ställas inför rätta då hans vistelseort var okänd skriver SR.
Här är ett par länkar om just det fallet:
http://www.sr.se/cgi-bin/norrbotten/nyheter/artikel.asp?artikel=2274393
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=3758443
Zaremba framför, att familjen Grönfors extrema brottsbelastning är en följd på ”struntanmälaningar” mot dem och att ”selektiv information steg för steg gjorde familjen till var mans nidingar”.
Ca. 50 domar för bl.a. dråpförsök, grov våldtäkt, rån, olaga frihetsberövande, ofredande, olaga hot m.m. skulle vara en följd av ”struntanmälaningar”??
Zaremba utelämnar vidare, att delar av händelseförloppet (i det fall han fokuserar på) dokumenterades m.h.a. en videokamera. Inspelningen ingick i bevisningen, då den påvisade, att flera av de dömda fanns på plats i nära anslutning till mordförsöket.
—–
Genom sin mycket hrrrm.. selektiva artikel försöker DN (via Zaremba) sätta tumskruvarna på HD och påverka domstolens beslut.
En delförklaring till Zarembas ”aparta beteende” skulle möjligen kunna vara att han är en uppburen journalist på en stor tidning som ges möjligheten att åka iväg på sådana här reportageresor och inte måste producera det förväntade, utan att ställa till det för redaktionschefer med sparbiting, för att om möjligt låta ett elvamånadersvikariat leda över i annat. Snarare har han nog möjlighet att testa en rad stories, utan att alla måste resultera i text, för att se vad som håller. De ekonomiska läget ute på många redaktioner ursäktar inte slapp journalistik men det förklarar den i hög grad oavsett om journalisterna gått på Journalisthögskola (jag är slapp med faktakollen jag med men gissar att en ganska stor del av landets journalister inte gjort det) eller inte. Värt att uppmärksamma kan ju också vara att Zaremba skrev sin artikel för gammelmedia. Och att han gjorde det först nu. Snabbast med att ifrågasätta förvisso men men var det särskilt snabbt? Om hans bild är sannare än övrig medias vet jag inte eftersom jag bara läst hans artikel, och om de andras först nu, men jag läste den till slut och det får nog ses som ett ganska gott betyg i min bok.
Pingback: Life de Luxe » Bloggarkiv » Lunchläsning: En annan bild av Vojakkala - DN.se
Upplysande finsk dokumentärfilm från nittiotalet där prästen Veikko Määttä skriker ”bög” och ”horavkommor” till familjen. Det framkommer också ganska tydligt att han själv sökt sig till konflikten för att göra upp. Mysigt.
Jo, jag var i Oxelösund, sedan storyn hade briserat…men inte förrän i mars. Storyn var helt omöjlig att sälja in, trots att jag försökte med mängder av Stockholms-redaktioner! De var antingen a) helt ointresserade, eller b) ganska ointresserade och trodde att det skulle bli för sent.
Till sist vågade Sydsvenskans kulturredaktion ta sig an materialet, vilket hedrar dem.
Tonchi Percan och Annika Widebeck samt TV4:s fotograf (som jag inte vet vad han heter) var alla i Oxelösund i december. Och ett team från SVT:s Östnytt. Annars vet jag ingen! Jo, SN:s reporter, men det räknas inte riktigt, tycker jag.
I januari och februari när debatten var som hetast: så vet jag vet ingen.
”Så vitt jag vet ingen”, menar jag förstås.
*ser i kors*