Dom andra

Eller vi andra. Vi som var annorlunda. Eller vi som upplevde att vi var annorlunda. Antar att vi egentligen var i majoritet.

Mymlan har – som så många gånger förr – initierat en bloggreflektionskedja, den här gången kring uppväxt och utanförskap, som bland annat Julia Skott har tagit vidare.  Brunchrapporten har ett program om Dom Andra, och vill att folk ska blogga om sina erfarenheter.

När jag läser Brunchrapportens exempel på Dom Andra inser jag att mina erfarenheter är en light-version. Inte ens ett I-landsproblem, utan ett medelklass I-landsproblem. Men ändå. Det är mitt liv och mina hang-ups, och Mymlans och Julias berättelser väcker en minne, föder en tanke.

Jag var inte heller mobbad. Redan som liten var jag ganska bitsk och rapp i käften. Ingen gav sig på mig. Mer än en gång. Men jag kände mig utanför, kände mig annorlunda. Av flera orsaker. Dels blir man väl inte särskilt popular när är man är en 11-årig bitch. Dels var vi Annorlunda Familjen. Om man har bohemiska föräldrar ska man bo på Söder, inte inte i en förort, där idealet är att vara så småborglig som möjligt. Dessutom hade jag väl så mycket integritet och var så styvnackad att jag inte kunde anpassa mig till normerna, ens om jag hade försökt.

Och den erfarenheten – att vara annorlunda utan att ha valt det – har jag naturligtvis burit med mig genom livet. För ste första har jag lite förståelse för alla medelklassungar som gör uppror genom att försöka vara annorlunda, som gör det till sitt livs mål att inte vara Svensson. Kamma er och skaffa ett jobb. Ni är som de i Life of Brian som i lör säger ”Yes. We are all different. Yes we are all unique”.

Det kanske är så att vi som var Dom andra till del valde det. Eller kunde inte välja något annat. En oförmåga att anpassa oss till gruppen. En för stark integritet. Hellre stå utanför – i varje fall halvvägs utanför – än att acceptera normer vi inte kunde stå för, förändra vår personlighet.

Idag är jag betydligt mer normal. Mer Svensson. På ytan i varje fall. Men det är nog lättare att vara det när man är vuxen. Grupptrycket är inte lika starkt. Den sociala fernissan är mer utvecklad, det är inte lika viktigt att följa gruppens regler till 100%, bara interfacet fungerar tillräckligt bra. Tror jag. Eller så har samhället äntligen lyckats med att socialisera mig och kväva all min individualitet. Men en stor skillnad är att man kan välja sina vänner, välja sin grupptillhörighet. Hade jag umgåtts med mina gamla skolkamrater hade jag nog varit lika apart och obstinat som jag var då.

Jag känner mig fortfarande osäker i grupper, i nya konstellationer. Osäker på om jag ska accepteras. Ärr övertygad om att jag skulle vara en av de som skulle röstas ut först ur Robinson. Det är väl i och för sig inte så ovanligt, utan något som de flesta människor känner. Tror jag. Överhuvudtaget så är väl inte mina erfarenheter så unika. Ju mer man pratar om det och ju mer man läser om det, desto mer inser man att de flesta har en liknande historia att berätta. Men man pratar sällan om det. Inte jag. Däremot så delar man med sig av sina historier på nätet. Det är därför jag älskar nätet i allmänhet och bloggosfären i synnerhet. Man läser något, man inser att man inte ärr ensam, man reflekterar och man delar med sig.

Det är så vackert.