Ännu ett inlägg om hur korkade medieanalytiker blir när de ska kommentera digitala medier

Jag börjar tröttna lite på mig själv. Jag fattar inte varför jag orkar bry mig, men det är så irriterande med alla dessa felaktiga och ytliga artiklar, som framställs som någon form av sanning. Den här gången är det i varje fall Svenskan som har en artikel om bloggare och twittrare, med vinklingen att det är samma gamla vanliga människor som alltid uttalar sig. Först är det lite allmänt svammel och sedan får Anja Hirdman, medieforskare vid Stockholms universitet, uttala sig.

–Vi ser en social exkludering, där de som inte har verktygen hålls utanför och de som är inne skapar fler arenor. Och vi ser också att tyckarkulturen just nu exploderar på nätet.

Vad är verktyg i detta avseende? En internetuppkoppling eller förmågan att slå igenom? På något sätt får Anja det att framstå som att det är mer socialt exkluderande att 90% av Sveriges befolkning har möjlighet att göra sin röst hörd (om ej att komma igenom bruset), än att 1% har det. Och vad innebär det att hållas utanför? Att inte vara känd bloggare, som hamnar på Knuff en gång i veckan? Men kändisbloggarna är bara en mycket liten del av bloggSverige. Det finns massa nätverk, och alla bloggare är med i minst ett. Bloggandet innebär snarare en social inkludering, där alla kan hitta sitt sammanhang, oavsett hur mobbad man är på sin skola eller arbetsplats, eller hur udda man är i småstaden. För att inte tala om detta elitistiska förakt mot ”tyckarkulturen”, som handlar om en oförmåga eller ovilja att förstå att vanliga människor har lika stor rätt som alla andra att uttrycka sin åsikt, och inte bara rösta en gång vart tredje år.

–På internet råder också sämre källkritik och kravet på snabbhet garanterar inte alltid kvalitet.

Säger Anja Hirdman, utan att redovisa på vad hon bygger detta påstående. Den genomsnittliga dagstidningsartikeln är knappast något föredöme i detta avseende. Till Svenskans artikelförfattare som skriver  ”Demokratisering hävdar vissa, medan andra talar om rättsröta och maktcentrering (där vissa har inflytelserika ”followers”)”, utan att ange vilka ”vissa” respektive ”andra” är. Min uppfattning är att den genomsnittliga seriöse bloggaren är mer noggran med källhänvisningar, än vad den genomsnittliga journalisten är, som en följd av den länkkultur som finns bland bloggare.

Sedan släpper man loss Maria-Pia Boëthius.

–Internet och bloggvärlden är beroende av traditionella medier som i sin tur lider av kändismissbruk och tar med det som skrivs bara av den anledningen.

–Och Alex Schulman blev stor först när han plockats upp av Aftonbladet. Även om 100 miljoner bloggare talar högt för varandra, har de ingenting att säga till om förrän någon väljer att lyssna

Det synsätt som dessa citat avslöjar är så märkligt att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Men det går ut på att man finns inte, förrän man är omskriven i traditionell media. Bloggarna behöver bli uppmärksammade av traditionell media, för att synas i traditionell media (där Maria-Pia hämtar sin information). Ehh. Det är väl ganska självklart. Och det är intet på riktigt om 100 miljoner bloggare lyssnar på vad du har att säga. Det blir på riktigt först när en kvällstidningsläsare läser dig. Ehh. Det kanske är en analys om jag inte riktigt delar. Maria-Pia verkar inte riktigt förstå att 100 miljoner bloggare är 100 miljoner riktiga människor (eller att en bloggare är en riktig människa), på en och samma gång.

Det kanske är svårt att förstå. Jag tycker det är tämligen självklart.