Att försöka förstå det oförståbara

Ju mer jag funderar på DN:s kamp mot bloggande väderkvarnar, desto mer tror jag på Isobels analys att man helt enkelt inte förstår internet. Jo det är klart att även DN:s journalister och ledarskribenter förstår att man kan boka resor och läsa New York Times och sånt, men inte hur det påverkar interaktionen mellan människor, debatten och idéutbytet. Ta bara den redan smått klassiska meningen i dagens DN ”Aktörer i bloggosfären gör ofta gemensam sak och länkar bland annat till varandras sidor.” Men man kan inte acceptera den kultur- och samhällsrevolution (ja, jag vet att jag överdriver) som det innebär att vanliga människor lyssnar på andra vanliga människor, och att det påverkar deras världsuppfattning. Och att dessa vanliga människor sedan kommunicerar med andra vanliga människor. Skillnaden mot förr är att nu är påverkansmöjligheterna inte längre begränsade i tid och rum. Vi lyssnar på människor vi lärt känna via nätet. Folk bygger upp en trovärdighet över tiden; genom att skriva inlägg i olika frågor skapar man ett förtroende, och kan på det sättet påverka andra människor.

En del av dessa vanliga människor har ett känt namn, och därmed ett visst försprång, även på nätet. Men man har inte monopol, utan tvingas konkurrera med andra kända och okända namn, med generella tyckare och med specialister inom olika områden. Sammantaget skapar detta en betydligt mer öppen kultur, där idéer, åsikter och fakta förs fram och flyter runt; en del förstärks och annat försvinner. En del namn som är stora i gammelmedia kan inte hävda sig på nätet, medan andra blir kända via nätet. Denna mediala strukturomvandling påverkar naturligtvis maktbalansen. Det är lite som Singing in the Rain; när ljudfilmen kom försvann en del stumfilmsstjärnor, vars röster inte passade (ja, jag vet faktiskt att Singing in the Rain inte var en dokumentär).

Och den gamla kartan gäller inte när man skall orientera i det nya landskapet. Om man är införstådd i ett system som bygger på envägskommunikation; från politiker och lobbyister via media till populasen, som får rösta en gång vart tredje, så är det svårt att förstå FRA-debatten. Då letar man efter en förklaringsmodell som kan hjälpa en att förstå. Man får vända och vrida lite på fakta och logik för att det skall passa ihop, men till slut får man till det. Det blir en jättelik konspirationsteori med några onda pr-byråer med oklart syfte i bakgrunden. På något sätt påminner det om Palme-mordet. Det är svårt att förstå att en ensam knarkare som Christer Pettersson skulle kunna ta livet av en stor statsman, det känns på något sätt mer trösterikt, mer värdigt att det rör sig om en internationell konspiration.

På så sätt tror jag också att man ska förstå Martin Schoris utbrott på dagens Newsmill. För när han säger ”Men när alla står där med megafonen och skriker kan samtalet drunkna i en kakafoni av utspel, som inte främjar någon annan än personerna som står för dem” så betyder det ju ”Hjälp mig. Jag vet inte vem jag skall lyssna på, om det inte finns en fastlagd hierarki som definierar vem som har rätt”. Och när han avslutar med ”För när fler hörs är det färre som lyssnar.” så förstår ju alla att problemet är att det är färre som lyssnar på honom. Att han tvingas kämpa om utrymmet med en massa okända människor, när han hoppades på att han skulle vara tillförsäkrad den plattformen i egenskap av chefredaktör.

Det där sista var naturligtvis en sanning med modifikation. Som chefredaktör för Dagens Media har man aldrig haft någon vidare plattform. Men ni förstår principen.