Förutom Denise Rudberg fick jag också en samling kåserier av Marian Keyes ”Tankar från sängkanten”. Den såg jag fram emot, jag gillar Keyes. Det är bra chic-lit. Men jag blev besviken. Herregud, min blogg är bättre. Så den la jag också ifrån mig, fast efter femton sidor den här gången.
Så nu har jag börjat på Lasse Bergs Gryning över Kalahari. Och jag är fast. Det är denn här boken jag tänker läsa den närmaste tiden, och förmodligen komma tillbaka till. Den första svindlande känslan kom när han beskrev sin första resa till Afrika, och när han sov utomhus vid en termitstack i Mocambique.
”I natten hörde deras [djurens] snörvlingar, grymtningar, rop, rytande, visslingar och prassel. Där kände jag för första gången i generna att vår art härstammar från Afrika, att vi är gjorda för ett liv med dess horisonter runt oss och den afrikanska stjärnhimlen så ofattbart nära.”
Han sätter ord på en känsla jag har haft ändå sedan jag besökte Afrika för första gången 1995. Det är något med Afrika. Jag vet inte vad det är, men det är som ett gift, man blir beroende. Afrika sätter sig i blodet, och man blir aldrig av med det. Nu var det tio år sedan jag var där, så giftet är väl ganska svagt, men Afrika utövar ändå en nästan magisk dragningskraft, starkare än någon annan plats jag har besökt. Till och med starkare än New York. Till och med starkare än New York när dollarn står i sex kronor.
Något senare beskriver han hur omvälvande det var för för honom att inse att han hade haft fel i en grundläggande fråga, och reaktionen hos den professor han berättar det för.
”Och att denna insikt faktiskt skänkte mig [Lasse Berg]en ren lycka, inte minst eftersom den bevisade att jag trots min framskridna ålder ändå lyckats tänka en ny tanke.
- Javisst” Det är ju precis så det är, det har jag alltid hävdat” ropar han [professorn] och flyger upp ur stolen. Det finns inget roligare än att själv komma på att man haft fel så man kan utveckla sitt tänkande. Det tror jag är grunden för den allra bästa vetenskapen, att ha förmågan att med öppna ögon fråga sig om det kanske ändå trots allt inte kan vara tvärtom. En stor vetenskapsman är inte den som först tänker en ny tanke, utan den som först inser att han haft fel.”
Planeringsproblemen inför Åttaåringens nioårskalas tilltar. Han vill inte bowla. Alla externa aktiviteter är skitdyra. Billigast är Postmuseum; 1000 kronor utan mat. e lite äldre barnen tycker det är roligt att skriva brev med bläckpenna. Står det i reklamen. Funderar på att smuggla in dem på jobbet. De kan leka kurragömma och sitta i chefens stol. Eller Wild Kids – City version; äventyrsläger i storstan. Gå mot rött ljus, snatta godis på Konsum, planka på tunnelbanan och såna saker.
Eftersom det verkar bli ett tråkigt kalas med ballonger och sätta svans på grisen, ska Åttaåringen få en fin present. Jag har köpt en Pleo. En av de sammanlagt elva saker som Åttaåringen inte har önskat sig. Men den var på rea. 999 kronor. Som hittat. Men det är Öppet Köp i ett år.
Hade bokbytarmiddag för ungefär två veckor sedan. Alla böckerna var inslagna, och alla hade valt olika inslagspapper (men samma för alla böcker man hade med sig), så det var ganska enkelt att veta vem som hade tagit med sig vilken bok. Det fanns de fina inbudna böckerna (hon som var med i bokklubb), de lite mer kulturella pocketböckerna, chic-lit högen, deckarhögen och så min hög som var bokhylleutrensningshögen. Jag skämdes lite, men å andra sidan var det ju jag som bjöd på mat och vin, så det jämnade ut sig lite.
Hittills har jag hunnit läsa den otroligt hypade Box 21,där jag måste säga att jag inte riktigt förstår varför den är så upphaussad. Den är bra, i synnerhet för att vara en svensk deckare, men så j-a bra var den inte. Det var inte riktigt någon av huvudpersonerna, eller bipersonerna, som grep tag i en. Dessutom har jag börjat läsa Matilde av >Denise Rudberg (från chic-lit högen). På omslaget står ”En bok som kan förvandla den gråaste höstdag till sprakande technicolor… underhållning på högsta nivå. Glamour”. Kanske inte en kvalitetsstämpel precis. Men den är faktiskt sämre än så. Efter tre sidor insere jag att det faktiskt finns svenska författare som är sämre än Camilla Läckberg.
Ibland går det utför, och ibland är det en uppförsbacke. Och den sekund man är på toppen, så väntar man bara på fritt fall.
Ni vet de där automaterna som finns på vissa nöjesfält, företrädesvis i Storbritannien; där det ligger en massa mynt framför ett hål, och så går det en arm – eller typ en skovel fram och tillbaka. Tanken är att man skall lägga i ett mynt, som skapar gör att det blir så fullt på avsatsen att en massa mynt stjälps ned i hålet som en vinst. Fast så blir det ju aldrig. I varje fall, så funkar mitt skrivbord just nu. Det ligger en massa papper på det, och det fylls på nya papper varje dag, och på fredag kommer en stor arm och stjälper ned allting i pappersåtervinningen.
Marita Ulvskog har fått utstå mycket spe för sin kommentar att regeringsskiftet 1976 kändes som en statskupp. Det finns dock fler exempel på att man ser folkets vilja, uttryckt i riksdagsvalen, som ett hinder för samhällets utveckling. Eller vad ska man säga om Gudmundsons ledare i dagens svenska, där han ogillar den svenska socialdemokratiska aristrokratin i allmänheten och Ebbe Carlsson i synnerhet. Det är det många som gör. Men det är inte alla som skulle skriva under på att ”Det långa, snudd på obrutna, maktinnehavet” är ”skurken” i dramat.
Nu hänvisar Gudmundson till Anders Isaksson som kanske har använt exakt samma uttryck. Det gör inte saken bättre.
Bara en sak till. För den här gången. Här har vi en myndig kvinna, 31 år, som inte bara måste få godkännande av sin far för att få gifta sig, utan även av klanens härskare (Reinfeldt alltså).
Ar i Bryssel igen. Sitter pa hotellet med 15 minuters gratis surftid. Man kan fa ett nytt kort varje gang de byter personal i receptionen. Nar jag sa att jag skulle ga in pa internet fragade mina kollegor ”Varfor det?” Vad ar det for konstig fraga.
I taxin fran flygplatsen satt chaufforen och spydde i en pase. Efterat luktade min vaksa spyor. Nu har jag vinterkraksjukefobi. Det enda jag hoppas pa ar att j ag klarar mig hem. Och att mina kollegor klarar sig hem. Mardromsscenariot ar att vi sitter tre stycken och kaskadspyr pa flyget hem.
Åttaåringen fyller snart år, och jag måste ordna fest. Det känns intet helt oproblematiskt att ha 15 nioårigarna brölandes i på 80 kvadratmeter. Åttaåringen vill ha Indiana Jones tema. Jag har föreslagit att jag kan binda ett rep på balkongen, så kan de få svinga sig över gården. Åttaåringen tycker det är en bra idé. Det är i mitten av mars, så med lite god vilja kan man vara på gården och grilla korv. Det brukar de bli trötta av. Men nu kanske de är så stora att de vill ha disco och leka ryska posten. Jag har ingen aning.
Jag funderade ett tag på att vara på det ställe där Åttåaringen firade sin åttaårsdagen, då hans pappa betalade. Någon form av äventyrscentrum i stan. Men det skulle kosta 240 kronor per deltagare, minst tio stycken.
Har ni någon idé vad man kan göra med ett gång nioåringar. Och vart man kan ta dem i Stockholm. Billigt. Badhus har jag funderat på, men eftersom jag simmar så dåligt själv, så skulle jag bara kunna stå och se på om någon drunknade.
Åh Herregud. När man inte trodde det kunde bli roligare än Tradition och Kalkon, nej Fasan, Fason, så hittar jag youtube-klippet där Familjen Addams tillkännager förlovning.
Lägg särskilt märke till hur de tvingas titta i anteckningarna så fort de ska säga något positivt om varandra, i synnerhet drottningen och kronprinsgemålet in spe. ”Jag upplever honom som … ” snabbtitt i fuskpappren ”ödmjuk”. ”Jag vill tacka familjen för …” kolla anteckningarna ”den värme jag mött”.
Publicerat av hemligamorsan 
Publicerat av hemligamorsan 
Publicerat av hemligamorsan 
