Kejsarens nya kläder

Jag har tänkt släppa Gömda-historien, men jag kan bara inte låta bli att skriva om. Det är inte bara en historia, det är massa historier, som har sitt ursprung i Antonssons avslöjande att Gömda inte var sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Spin-off historierna handlar om media bristande självinsikt, oförmågan att kritiskt granska kollegor, bloggarnas makt och jägares handfallenhet när de själva är jagade, feminismen (you don´t say). Bland annat.

En av de mer intressanta aspekterna är hur Liza Marklund har utsetts till – och accepterat rollen som – offer för drevet. Enligt min uppfattning är Marklund en av dem som har kommit enklast undan i hela diskussionen (även om hon också har fått sina slängar). Kritiken har framförallt riktats mot media, som inte har tagit sin granskande roll på allvar, mot Monika Antonsson, som har kritiesrats såväl för brister i boken som ett misstänkt uppsåt och framförallt mot ”Mia”, som i vissa kommentarer har framställts som mer eller mindre psykisk störd. Jo, jag glömde ju Unni Drougge, som Marklunds kompis Leif GW Persson tar heder och ära av i ett mycket obehagligt och onyanserat personangrepp.

”I Aftonbladets panel ingick lyckligtvis en riktig expert på det aktuella ämnet. Nämligen Unni Drougge som gjort det till den enda och bärande idén i sitt författarskap att ta heder och ära av de män som hon lyckats få ihop det med. Eftersom hon inte säljer några böcker behöver hon heller inte riskera att råka ut för sådana som Monica Antonsson vilket väl ändå måste vara en tröst i det allmänna konstnärliga elände där alltför många författare vistas”

Det allra mest fascinerande i hela historien är just GW Perssons och Jan Guillous agerande, som har gått från den normala arrogansen till en bisarr megalomani. Från att föraktfullt ha förklarat att de som har kritiserar Marklunds bok inte har läst den, och om de mot all förmodan har läst boken, så har de inte läst några andra böcker, till att förklara att de (i varje fall Janne G) inte har läst den, och inte behöver ha läst den för att uttala sig. Han behöver heller inte läsa Antonssons bok för att kunna uttala sig om den. Och att dessutom vara helt oförstående till, eller obekymrad om, inkonsekvensen i detta.

Det hela påminner om dden attityd man ibland kan återfinna hos män i äldre medelåldern (jag kommer faktiskt inte på ett enda kvinnligt exempel), som har varit duktiga och på hugget, och som fortfarande uppfattar sig överlägsna andra, fast de har förlorat stinget, nyfikenheten, viljan att förbättra sig. Omgivningen tror också ofta – åtminstone inledningsvis – att personerna är duktiga och sitter inne med svaren, när de i själva verket är passé. De rapar upp gamla lösningar på gamla problem och förstår inte att omvärlden har förändrats. Det blir ett spel, ingen vill eller vågar säga att kejsaren faktiskt är naken. Förrän det blir helt uppenbart.

Om ni inte heller har orkat hänga med i Gömda-debatten, så skall ni i varje fall läsa Gunilla Kinns blogg, i synnerhet inlägget om debatten på Pressklubben, och hennes, med rätta, uppmärksammade artikel på Newsmill.