Att se men inte förstå

En bidragande orsak till att jag inte har engagerat mig nämnvärt i Glömda-debatten är naturligtvis att jag inte har läst boken. Jag har inte blivit berörd av boken, och därmed inte blivit personligt engagerad. Boken har inte påverkat mig. Jag har inte känt mig lurad av att det inte är en sann berättelse. Jag har läst om boken, och på något självklart sätt utgått från att den är sann. Det är ju en avsevärd skillnad mellan ”en sann historia” och ”baserad på en sann historia”. Det är inte en fråga om nyanser eller hårklyverier.

Men så här i efterhand kan jag fundera varför det var så självklart att den var sann. Och varför det var/är så viktigt. Liza Marklund har ju trots allt en bakgrund som kvällstidningsjournalist. Om storyn hade publicerats i Aftonbladet så hade väl knappast någon utgått från att den var 100% ”sann” och objektiv (och den meningen avslöjade på ett inte särskilt nyanserat sätt mina fördomar om kvällstidningar).  Uppenbara felaktigheter – som att göra den nya mannen till norrlänning istället för chilenare – hade väl knappast kunna passera, men det är ju en grundläggande del av kvällstidningsdramaturgin att göra offret renare och svartmåla skurken. De små nyanserna och strävan efter objektivitet kännetecknar knappast de artiklar som hamnar på sid 10, 11, 12, 13 samt mittuppslaget. Vi läser ju kvällstidningarna med en stor nypa salt, trots att de har – borde ha – större krav på objektivitet och saklighet än vad böcker har.

Anyroad, Gömda-debatten har blivit mer intressant för mig i takt med att den mindre handlar om sanningshalten i Gömda, och mer om relationen etablissement – antietablissemt; om gammelmedia – bloggare/nätaktivister (en underbar term) och de förändrade spelreglerna som IT-utvecklingen har fört med sig. Ett kärt gammalt favoritämne för mig.

Niklas Lövkvists inlägg på Newsmill är en studie i vad som händer när den faktiska utvecklingen kolliderar med en gammalmodig världsbild, när verkligheten inte stämmer överens med kartan.

”De nyhetschefer och redaktionschefer som verkar utanför kulturredaktionerna bör nog däremot fundera lite över vilket inflytande de ska tillåta ett bloggdrev att få över den egna journalistiska verksamheten. Risken är annars att de tillåter en liten men högljudd digital lynchmobb att styra nyhetsagendan i alldeles för hög grad. Nästa gång kanske det inte gäller sanningshalten i en roman utan någonting betydligt viktigare.

Om några dussin personer hade samlats utanför Aftonbladets eller TV4:s redaktioner och krävt massor av rapportering kring den här frågan hade gapandet och plakatviftandet knappast krönts med framgång. Bara för att ropen nu istället skallar på internet borde kanske dessa personer inte tillåtas att styra medias prioritering så som har skett. Det är självfallet aningen svårare att bedöma hur många som verkligen är engagerade i frågan när debatten förs på mängder av olika bloggar spridda över hela internet än om det faktiskt stod ett gäng utanför redaktionen, men nog borde det vara viktigt att försöka?”

Den första frågan som infinner sig är ju hur framgångsrik Lövkvist är som PR-agent, om han tror att det bästa sättet att främja Liza Marklund är att skriva arroganta artiklar på Newsmill. Det är nästan så att man blir lite orolig för hur han ska klara brödfödan. Han måste ju ha stora utgifter dessutom, i form av annonskampanjer i kvällspressen och bjudluncher, med tanke på den tilltro han har till gammelmedias genomslagskraft.

Men förutom det – och förutom att Lövkvist tydligen anser att kvantitet (i form av antalet involverade) är viktigare än kvalitet (i form av argumentationens tyngd och sakinnehåll) – så verkar han också tro att den traditionella media som har makten att sätta agendan. Att tidningarna fortfarande kan välja vilka protestyttringar man väljer att uppmärksamma och vilka man väljer att tiga ihjäl. Att gammelmedian kan negligera åsiktsyttringarna på internet, utan att det drabbar deras egen trovärdighet. Det är ungefär som att hävda att tidningarna inte bör uppmärksamma det som diskuteras i Debatt, eftersom det ”tillåter en liten men högljudd digital lynchmobb att styra nyhetsagendan i alldeles för hög grad” (och är det något man kalla kalla Janne Josefsson för, så är det väl en väldigt liten med extremt högljudd lynchmobb).

Det är klart att pressen kan välja att nonchalera bloggarna (och andra former av opinionsbildning på nätet), men resultatet kommer inte att bli att bloggarna försvinner från agendan, utan att de traditionell media blir allt mer akterseglad och förlorar i trovärdighet. De riskerar att förvandlas till ett svenskt Pravda, som ingen tar på allvar, utan som ses som maktens (etablissementets) språkrör.

Lövkvist ser förändringarna, men vägrar acceptera dem. Av någon anledning kommer jag att tänka på det polska kavalleriet som i september 1939 tappert försvarade sig mot de framryckande tyska pansartrupperna.