Tekniksprång

För ganska precis tre år sedan började jag att blogga. Det var ganska sent, men ändå väldigt tidigt, om ni förstår. Jag var i varje fall före alla mina bekanta. Det har jag levt länge på. Jag känner mig ung. I varje fall ungdomlig. Jag tar tillvara den nya teknikens möjligheter, även om jag inte förstår tekniken bakom tekniken.

Jag är fortfarande före de flesta av mina bekanta.Det är inte så svårt, även om en kollega har startat en blogg. Men teknikfronten rör på sig, och jag hänger inte riktigt med. Jag har gått med i Google Lively, och det fattade jag inte ett dugg av. Men det finns så mycket annat, som alla (dvs Deeped) skriver om hela tiden.

Men nu har jag i varje fall gått med i Twitter. (Går man med där?), och passat på att bjuda in hälften av dem jag känner. Dvs de i min adressbok som vet hur man använder en dator. Lotten var redan med. Hennes senaste inlägg var åtta månader gammalt.

Jag fattar fortfarande ingenting av det. Men jag sökte på #mumbai. Det skall man göra om man vill ha minutuppdatering av vad som händer i Mumbai. Har jag läst. Det var ganska osammanhängande. Sedan sökte jag på #Hornstull. Då kom ingenting upp. Så nu funderar jag på att skriva något om Hornstull.

Sent och snabbt

Jag har inte hunnit skriva något substantiellt den senaste tiden. Det har varit fullt upp. På jobbet och privat och resor. De funderingar jag har haft har jag hunnit elaborera. Bloggen har blivit en aforism-blogg. Inte fel det heller.

I varje fall.

Dödshjälpsdebatten: Jag har svårt att förstå varför dödshjälp är så tabubelagt. Den enda logiken jag kan se är att man anser att livet är heligt, och att det tillhör Gud. Men då borde man också anse att självmord ska förbjudas. Dödsstraff för självmord. Eller i varje fall livstid.

Jag har aldrig förstått det fina med forskningens frihet. Annat än för forskarna då, förstås. Det är klart ingen skall försöka styra forskningens resultat, men däremot är det absurt att hävda att de som finansierar forskningen (dvs vi skattebetalare) inte skall ha ett inflytande (via våra folkvalda) över vilka områden som skall beforskas. Att slänga iväg miljarder till ett system som själva skall avgöra vart pengarna ska gå är ett recept för resursslöseri.

Jag är kluven vad gäller fildelning. Det finns inga moraliskt hållbara argument för det. Lagar skall följas. Upphovsmännen kreerade sina verk, under förutsättningen att de hade upphovsrätt. Det är möjligt att fildelning gynnar dem, men det hör inte hit. De har rätt att bestämma över sina verk. Däremot så fildelar jag själv. Jag är en hycklare. Men jag hycklar i varje fall inte över att jag är en hycklare, genom att låtsas att det är moraliskt rätt. Jag kör för fort emellanåt också. Men aldrig på 30 eller 50-vägar. Sällan i varje fall.

Däremot är jag inte kluven till IPRED-lagen. Den går inte att motivera på några som helst grunder. Man kan dra en (låt vara svag) parallell till att palla äpplen. Trädgårdsägaren äger äpplena. De flesta trädgårdsägare blir tacksamma (under äppelrika år) om folk kunde palla lite mer äpplen, så att man slapp ta hand om dem. Men det är äppelägaren som äger äpplena. Han kan bestämma att äpplena ska bli fallfrukt och ligga och ruttna. Även om det är dumt, och inte gagnar honom. Men vad han inte kan göra är att ta fram hagelbössan och skjuta dem som pallar äpplen. Det är i varje fall inte statligt sanktionerat. Han kan heller inte låsa in dem i källaren, och vägra släppa ut dem om han inte får skadestånd betalt.

IPRED är en rättssäkerhetsvidrig lag, både vad gäller påföljdens allvar i relation till brottet, och vad gäller privatiseringen av rättskipningen. Hang them high, typ. Oavsett vad man tycker om fildelning.