Bokstavsmitten

Har ni följt debatten om och kring Liberati. Om inte, så är det dags att börja nu. Jag tror det markerar inledningen till en ny epok i svensk politik. I varje fall till en ny parentes i svensk politik.

Tidigare har det varit en skarp gränslinje mellan socialliberaler och nyliberaler. De har stått ungefär lika långt från varandra som särartsfeminister och likhetsfeminister har gjort. Dvs, man delar samma efternamn, vilket gör att omgivningen ibland tenderar att bunta ihop dem, något man har svårt att smälta, vilket gör att man ägnar den största delen av sin tid åt att definiera sig i relation till den andre. Däremot har det rått ganska stort lugn inom respektive falang. Socialliberalismen kanske inte är så stor, så där är det inte så svårt att hålla sams, men nyliberalerna har utåt sig varit tämligen ryggdunkande, positivt länkande. FRA-frågan har också sammanfört liberaler i alla läger, även sådana som inte kalllar sig liberaler.

Men nu verkar det vara slut. Det är nätverket Liberati som initierar eller symboliserar osämjan. Liberati är ett liberalt nätverk där bland annat Camilla Lindberg (antiFRA-folkpartisten), Alexander Bard, Freddie Westerlund (dyslesbisk) och Louise Persson ingår. Kända och respekterade bloggande liberaler. Liberati förespråkar en ”pragmatisk liberalism”. Det har fått bland annat Blogge Bloggelito att förkunna ”Åt helvete med pragmatismen”. Alexander Bard har å sin sida förklarat att varken piratpartister eller libertarianer är välkomna i Liberati, samt att man inte vill ha vilka knäppskallar som helst med i klubben:

”Men för att Liberati ska FUNGERA och bli trevligt så vill vi undvika att attrahera vissa personer. Nätet kryllar nämligen av näthaverister som visserligen kan vara intressanta på ett roande sätt bakom laptopen men som havererar socialt så snart de kliver in i ett rum och ska samarbeta med andra människor och ägna sig åt realpolitik. Vilket är vad vi i Liberati GÖR. Vi är doers och ingen pladderverkstad för folk som har för få vänner annars”

Dessutom har Liberati-medlemmen och Nätverket-Svart-Måndag-ledaren Amanda Brihed gått till attack mot Piratpartiet angående FRA-demonstrationerna.

Jag tar inte ställning för eller emot liberati. För eller emot NSM eller Piratpartiet i dessa frågor. Jag är inte insatt i sakfrågorna. Jag bara konstaterar att historien upprepar tycks upprepa sig. Det känns väldigt mycket sekterism och clarté och 1968.

Bilismens förbannelse

Förra veckan beklgade jag mig på jobbet över att jag hade så många privata åtaganden den här veckan. För det första måste jag vaxa bilen.
”Men kan du inte låta någon annan göra det? Det finns firmor som gör det”
Jag stirrade på henne.
”Det är klart jag tänker låta någon annan göra det. Tror du jag tänkte stå på gatan med en svamp och en hink. Men det är jobbigt nog att fixa så att någon annan gör det”

Så idag klev jag upp 06.00, gav mig iväg 07.00 (tänk att det tar så lång tid, fast man inte gör något speciellt), och körde fel. Men jag kom rätt ganska snabbt. Fast då var jag så stressad över att jag kom från fel håll, så jag körde in där utfarten var. Sedan körde jag fel och skulle backa loss och var fem millimeter frfån att repa en silverfärgad BMW. Hoppas jag i varje fall.

I eftermiddags hämtade jag bilhelvetet. Dyrt var det. Rengöraren hävdade att det nog vore bra om man gjorde rent insidan också.

I morgon skall jag byta däck ute i Lunda industriområde. 07.00. På onsdag skall jag besiktiga bilen 06.20 I Vinsta. Måste kolla upp var Vinsta ligger. På torsdag och fredag morgon är det ljusterapi. Just nu känns det som att jag skiter i vad för slags terapi jag får, bara det blir någon.