I vita heterosexuella mäns sällskap

På dagens DN Debatt redovisas en doktorsavhandling om Försvarsmaktens karriärsystem. Slutsatserna är inte nådiga.

”Försvarsmakten fungerar mer som ett gigantiskt karriärsystem för yrkesofficerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Befordran och byte av befattningar är för yrkesofficerare det säkraste sättet att få högre lön, och de befordras, vidareutbildas och byter arbetsuppgifter därför så ofta att de sällan hinner utveckla något djupare kunnande”

Det skulle ju kunna förklara en hel del.

Men de avslutande gliringarna gör mig något betänksam för inför vilka grundläggande värderingar författaren har.

”Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, ”Mission impossible”-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam ”värdegrundsundersökning” för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad (”Tomhetens triumf”) närmast parodieras i Försvarsmakten.”

Jag harlite svårt att förstå varför det inte skulle vara förenligt med Försvarsmaktens kärnverksamhet att skapa ett arbetsklimat där alla svenskar känner sig välkomna, inte bara vita heterosexuella män med kortklippt hår och pumpade biceps. Det torde väl förbättra förutsättningarna att rekrytera och behålla den mest lämpade personalen. Såtillvida det inte ingår i befattningsbeskrivningen att alla skall vara stöpta i samma mall. Och borde inte förutsättningarna för Försvarsmaktens förmåga att agera utomlands, bland annat i Afghanistan, på ett sätt som vinner befolkningens långsiktiga förtroende, förbättras av en genomtänkt och gemensam värdegrund inom Försvarsmakten. Det finns alltför många och alltför tragiska exempel vad som händer när militärer inte har en värderingsmässig grundtrygghet, och upplever hemska situationer under stress utomlands.

The Lady doth protest too much

Min mormor gick – så länge hon var någorlunda klar i skallen – alltid igenom veckans TV-bilaga och kryssade för de program hon tänkte se den veckan. Ett program var heligt. Rapport kl 19.30. Råkade man ringa hem till henne mellan halv åtta och åtta på kvällen så var det första hon sa ”Jag ser på Rapport”. Om man inte ville prata för länge med henne så passade man (i varje fal min mor och jag) på att ringa runt 19.20, eftrsom man då visste att hon självmant skulle avsluta efter några minuter.

Den formen av TV-vanor är på utdöende i den svenska befolkningen. Om de överhuvudtaget har existerat utanför min mormors lägenhet. Jag tror inte att någon under fyrtio tittar på ett helt TV-program med hela sin uppmärksamhet. Förutom TV-recenter som får betalt för det. Jag gör det inte. Väldigt sällan i varje fall. (Vän av ordning kanske invänder att jag inte är under fyrtio. Nä. Men jag skulle vilja vara). Inte ens när jag ser något problem som jag vill se, som House, gör jag det med min fulla uppmärksamhet. Jag löser korsord, läser dagens tidning, eller tittar på jobb-papper. Ibland står TV:n på som ljudfyllnad. Umgänge. Bakgrundsljud. Som hissmsik, fast med bild till.

Det var med ungefär den uppmärksamhetsgraden jag tittade på Halal-TV i måndags (söndags?), dvs samtidigt som jag bloggade, kollade bankkontot, sorterade tvätt och funderade på vad jag skulle bli när jag blev stor. Att TV:n ändå stod på berodde på att jag var lite intresserad, efter de skriverier om Carl Hamilton som hade varit innan programmet. Men när jag väl hade slagit på TV:n fanns det inget i programmet som fångade mitt intresse. Jag tittade till emellanåt och tyckte det var ytligt och ointressant. Mest påminnde det om barn- och ungdomsprogrammen, såna där där man låter högstadieungdomar göra reportage om skolmaten.

I takt med att debatten om Halal-TV och Carl Hamilton har fortsatt med oförminskad styrka har jag börjat misstänka att det är en medveten marknadsföringsstrategi från SvT. Man är ganska medvetna om att programmet i sig är totalt meningslöst, och innehållsmässigt borde förpassas till söndag kvällar efter pensionärs-TV. Det enda sättet man kan få fram någon form av intresse för programmet är att fortsätta att piska liv i motsättningarna.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om programmet eller debatten. Men så läste jag de tre programledarnas senaste insändare i Svenskan, och kunde inte låta bli att reagera.

”Här har du oss, tre av miljontals starka, lyckliga och troende muslimska kvinnor som inte är förtryckta”

Stark. Lycklig. Troende. Låter de inte hjärntvättade? Visst ringer väl sektvarningsklockorna?

Språkförbistring

I den sunkiga Vi-affären ordnade en frodig skånska provsmakning av Lallerstedts såser. När vi gick därifrån konstaterade Åttaåringen ”Hon hade inte så bra svenska”

Vad var det jag sa

Svenskarna är världens femtiotalister. Carl Bildt tar ner Obama på jorden.

”Yes, we can!
Men i verklighetens värld är det dessvärre så beskaffat att man inte kan allting.”

Statsmannaord

En av Berglins mest kända seriesnuttar handlar om generationsskillnader. 50-talisterna karakteriseras som generationen som kom i kläm mellan 40-talisterna och 60-talisterna. Generationen utan några särskilda kännetecken eller framstående egenskaper. Bilden föreställer en man på ansällningsintervju. ”Berätta nu om vilka unika egenskaper som gör att just du ska ha det här jobbet” ”Ehhh. Jag är ganska duktig på grupparbete”

När jag tittade på Oamas och McCains tal kände jag hhur jag rycktes med i denna känslostorm. När Obama sa ”Yes, we can”, kände jag ”Yes, I can”. När McCain sa ”We are the greatest nation on earth” känded jag ”Yes we are”. Sedan kom jag på att jag var svensk, och att vår statschef – som vi inte kan välja btw – klagar över att vi inte skjuter tillräckligt med vargar, så att det inte finns några älgar kvar för honom att skjuta. Och att hans fru klagar över att författare tillåts ha synpunkter på hans majestäts synpunkter.

Sverige är världens femtiotalister. När USA säger ”We are the greatest nation on earth” och ryssarna säger ”We have the best brains in the world” säger vi ”Vi är ganska bra på att samarbeta” Eller som det heter utomlands ”We have a system in Sweden, where we sit down and talk with each other”

Jag är ju själv svensk, så jag håller med om det. Vi är bra på att samarbeta. Vi kanske inte är den mest framstående nationen på jorden, men vi drar vårt strå till stacken, gör vårt bästa – om det inte är för jobbigt – och så tänker vi på dem som har det sämre. Barnen i Biafra till exempel.

Jag undrar om det inte är så att Sverige och USA:s självbild baseras på olika enheter. I USA definierar man sig själv utifrån landet, natione, medan svenskarnas självbild baseras på kulturen (samarbete). Och att detta faktum (om det nu stämmer) gör det svårare för invandrare att omfattas av den nationella självbilden, identiteten, i synnerhet hur man uppfattas av andra. Det är lättare att bli en amerikansk medborgare, och därmed en del av the great nation, än att plocka upp alla sociala signaler och regler som gör att man blir bra på att samarbeta, i varje fall the Swedish way.