Storhet i nederlaget

McCains förlusttal är allt igenom lysande. Det bästa jag har sett honom prestera i det här valet. Jag har å andra sidan inte sett honom prestera så mycket. Knappt något alls.

Jämför med Göran Persson inlägg från valförlusten 2006 (ca 3.10 minuter in i klippet). ”Vi kom igång för sent. Fick inte den konflikt med högern vi hade behövt för att mobilisera.” Eller för den delen med Marita Ulvskogs klassiska kommentar om valförlusten 1976 ”Det kändes som en statskuppp” Eller för den delen med Fredrik Reinfeldts andefattiga segertal.

Konstaterade nyss att Sveriges statsminister är ett år yngre än vad jag år, och USA:s president är tre år äldre. Man har inte så många år på sig om man ska förändra världen.

Det är fel att mobba. Alltid och allting

Jag tog min dator (Dell Hell) till jobbet idag, för att en datorkunnig kollega skulle leta efter och utruta virus.

Han började med att skratta när jag tjongade upp datorn på bordet. ”Den var inte liten”. När jag föreslog att han skulle installera Vista sa han ”Näe, den orkar nog inte med det”. Sedan kom en annan kollega in, och började gapskratta. ”Wow. Den var stor”. ”Stor” är ett positivt begrepp i vissa sammanhang, men inte i andra. Till exempel när det gäller datorer, telefoner och kvinnor.

Det fanns för övrigt inga virus, utan mina problem (eller datorns snarare) berodde på att operativsystemet var ”sönderinstallerat”.

Confessions of a bad mother

Idag lämnade jag Åttaåringen hemma när jag åkte i väg för att rida. I normala normalfall brukar min mor passa honom. I nuvarande normalfall – dvs min mors konvalecens – brukar han följa med. Men nu ade han glömt Nintendospelet hemma hos min mor. En timmes tittande på tio hästar som harvar runt på en volt kommr inte högt på Åttaåringars favorit-kvällsnöje.

Först sa jag blankt ned när han föreslog att han skulle stanna hemma. Sedan tänkte jag efter. (Det är för övrigt en vanlig föräldrastrategi; först säger man nej, sedan tänker man efter). Jag har ju lämnat honom ensam hemma i ungefär två timmar, när jag har gått på Stationspass på Friskis. Ridningenn skulle ta ungefär 2½ timme. Det är inte så stor skillnad. Sså jag ändrade mig.

I verkligheten tog det 2 timmar och 35 minuter. Det berodde på att det låg en polisbil bakom mig hela vägen från Karolinska till Fridhemsplan, så att jag var tvungen att följa hastighetsgränsen. I princip. Man blir ju lite nervös, när polisbilen följer en hela tiden. Fast framförallt var jag väldigt tacksam för att jag hade lyckats fixa halvljusen i måndags. Dvs betalat Roy (eller Roger) 250 för att han skulle fixa halvljusen.