To go or not to go, that is the question

Jag har ännu inte betalat in anmälningsavgiften till min Indienresa. Det är något som håller mig tillbaka. Något som gör att jag vill hålla dörrarna öppna. Bakdörren. När jag ska sätta ord på min tvekan handlar det om att det är jobbigt att vaccinera sig. Och så måste jag fota Åttaåringen till visumet. Och mig själv. Usch. Oöverstigligt. Tänk om jag inte hinner med det.

Jo. Jag inser också att det är något annat som spökar. Rädsla för magsjuka. Allmän oro för framtiden. Att myndigheten läggs ned, börsen kraschar, och det enda som står mellan mig och fattigstugan är de femtiotusen som rean kostar. För det är ju ändå så mycket resan kommer att kosta.

Och när jag skalll övertala mig själv att betala in pengarna. NU. Så landar jag i att jag vill ju åka till Indien någon gång i mitt liv, och det är lika bra att den någon gång blir nu, för tänk om jag får bröstcancer i januari.

Att använda bröstcancersrisken som en motivation att åka till Indien är inte helt oprobematiskt. Det föder liksom negativa vibbar.

Alla dessa egoistiska mödrar

som fortsätter att dricka kaffe under graviditeten, trots att det förhöjer risken för missfall. Jag tycker faktiskt att om man inte kan vara utan kaffe under en så kort period, så bör man inte bli förälder.

Allvarligt talat. Det är intressant med skillnaden i fokus mellan olika länder, såväl bland folk som bland myndighetsfolk. I Sverige är ett glas vin likvärdigt med att delta i tjurrusningen i Pamplona. Jag känner (till) en fransk kvinna som av sin läkare blev rekommenderad att dricka lite rödvin varje dag, under sin graviditet, ”för blodets skull”. I Sverige drar Livsmedelsverket gränsen vid 300 milligram kaffe per dag, medan studien ovan indikerar en fördubblad missfallsrisk vid 200 milligram.

Man skulle kunna tycka att dessa tvetydiga rekommendationer borde injicera en viss ödmjukhet när man kommenterar andra människors livsstil.