Ju mer jag tänker på bloggintrigen, desto mer tror jag verkligen på dedn. Jag fattar inte att det ännu inte har blivit en Hollywood-film eller en psykdeckare av idén.
I stora drag. En (förmodligen anonym) bloggare har en blogg som är mer skruvad, bitsk, elak än vad bloggaren är. Till en början är det bara bra; bloggen är en krydda, lite omväxling i bloggarens liv. Sedan bör bloggarens IRL-personlighet (den ”riktiga” personligheten alltså) bli allt mer lik bloggen. Till en början är det också bra, bloggaren kanske är lite mesig IRL, och nu vågar han för första gången stå upp mot en mobbare, eller något sådant.
Men sedan går det sakta över styr. Bloggaren blir allt mer aggressiv. Börjar bete sig som Blogge Blogelito. Fast i arbetslivet. Inget bra typ. Samtidigt börjar det dyka upp inlägg på bloggen, efter en mycket blöt kväll, som bloggaren inte har något minne av att han har skrivit. Dessa inlägg blir allt mer makabra. Man kan tänka sig att de börjar beskriva misshandel, våldtäkter etc. Bloggaren minns ingenting, men kan läsa i tidningen (typ polisrapporterna som publiceras i Södermalmsnytt) om liknande incidenter.
Slutet ska inte avslöjas här.
Visst låter det som en helt rimlig filmintrig? Jag har hört talats om sämre. Jag har definitivt sett sämre filmer. Jag fattar inte at jag lägger ut den på bloggen, så att vem som helst av mina 20.000 läsare kan stjäla den och göra en film. Egentligen borde jag säga upp mig från jobbet, och ägna det närmaste året åt att skriva boken själv.
Sitter på landet och fryser händer och arsle av mig. Lite av ett vågspel att åka ut, eftersom jag varken har vinterdäck eller halvljus (får köra antingen på helljus eller parkeringsljus). Jag hoppas att snöstormen tar vägen någon annanstans.
Har hunnit plocka en korg trattkantareller (förmodligen säsongens sista den här helgen), och höstgräva ett halvt land. I ett svagt, mycket svagt, ögonblick blev jag inspirerad att odla. Så nu har jag höstgrävt ett land på 1.2 gånger 1 meter. I genomsnitt. Det är inte helt rakt. Landet ska bli större. Hoppeligen. Men det började ösregna. Och nu skymmer det.
Vassa Eggen ordnar en bloggkurs. För journalister verkar det som. Det första man tänker är att det är tragiskt att det behövs. Det andra man tänker är en undran om det ger så mycket att annonsera om en bloggkurs på en blogg. Skillnaden mellan att läsa bloggar och att ha en egen blogg är inte alltid så stor. Det tredje man tänker är ”Kan Olle så kan jag. Jag kanske skulle ordna en egen bloggkurs. 1200 exklusive moms. Per person”
Frågan är dock bara vad som skulle ingå i min bloggkurs. Det kan ju inte vara Så höjer du upplagan. Eller Så skaffar du många läsare och tjänar pengar på din blogg. Snarare kanske Så skaffar du en lite men trogen läsekrets till din blogg. Fast jag tror inte att så många skulle betala 1200 kronor för en sådan kurs.
Men jag skulle kunna ha kursen Så bloggar du utan att förlora din själ. Eller, det kanske jag inte kan ha, eftersom jag allt som oftast tycker att min blogg har förlorat sin själ. Men jag kanske kan lära ut det, även om jag inte kan tillämpa det själv. För, som jag en gång läste i en bok, Vilken idiot som helst kan ge goda råd, det svåra är att följa dem.
Fast det kanske det vore mer lukrativt att bli en personlig blogg-konsult istället för att ha en kurs för kreti och pleti. Bli Blogg-coach. Ouch. Kom ihåg var du läste den yrkestiteln först. Hjälpa framgångsrika (och inte så framgångsrika) bloggare att hantera sitt bloggandet, så att det inte tar över deras liv. Att bloggen inte blir en monsterblogg.
2000-talets Dr Jekyll och Mr Hyde är är inte någon läkare som testar illegala substanser och skriver tripp-rapporter på Flashback (thanks DoRi som introducerade mig till den världen), utan en bloggare, där bloggpersonligheten sakta tar över IRL-personligheten. Kom också ihåg var du läste det romankonceptet först.
Jag tror ju inte på det här snacket om att kvinnor säger att de vill ha snälla karlar, men dras till skitstövlar. De som hävdar det är till 99% mesiga och/eller fega karlar, som måste ha något att skylla på för att de inte får till det med brudar. Den resterande procenten består av Cecilia Gyllenhammar. (Den kvinnliga motsvarigheten är för övrigt att karlar inte vill ha intelligenta kvinnor. Den brukar jag använda mig av).
Men det gör att jag har lite svårt att förklara och förstå min crush på Gene Hunt (en bufflige polisen i Life on Mars). Å andra sidan anser jag att Niles Crane är fuckable. Åtminstone mer fuckable än Bulldog. Och jag har alltid svärmat för Leslie Howard.
Mitt förhållande till Newsmill är stört. Jag klagar ständigt över de absurda och sensationslystna inläggen krivna av halvkändisar, men ändå går jag in på sidan flera gånger varje år. Det är som när man kastar sig över Svensk Damtidning och Hänt i Veckan hos frissan.
Och det är precis vad det är. Newsmill är den kulturella och politiska motsvarigheten till Hänt i Veckan. Hänt på Newsmill. Istället för halvkändisar som patetiskt poserar framför kameran på någon premiär för att lite uppmärksamhet, så får vi kulturella och politiska halvändisar som kastar r sig halvdana inlägg i någon fråga de inte behärskar, för att få litet uppmärksamhet.
Effekten blir densamma; svenska folket får något att prata om. Förfasa sig över. Skratta åt. Fast det fina med Newsmill är just att det är lite finare. Lite mer kulturellt att hånflina åt att Cecilia Gyllenhammar skriver ytterligare en artikel om unga älskare, än att Grete Philipson har lyft sig igen. Lite mer samhällsintresserat analytiskt att läsa om den interna SAP-striderna kring Nuders bok, än att läsa om kronprinsessans umgängeskrets. Ett genuint politiskt intresse att läsa Annika Bahrtines funderingar kring ex-maken, istället för snaskig skvallerlystnad att läsa om kungens utpekade älskarinnor. (Och vad gör en protokollchef i region norra Skåne? Jag trodde att det bara var UD som hade protokollchef)
Newsmill konkurrerar inte med DN Debatt, och skall inte bedömas utifrån det heller. Det är ett komplement till Svensk Damtidning, och som så funkar den bra.
Om ni ser en löpsedel med texten ”Galen kvinna attackerar Ingvar Kamprad med stjärnskruvmejsel” så kan det vara jag. Jag försökte i en timmas tid sätta upp en taklampa. Det var som förgjort. Det slutade med att överdelen (takkåpan) ramlade ner i huvudet på mig.
Då svor jag. Nu ska jag dricka resterna av lördagens vin. Delar av det.
Nästa gång jag ställer ut vindunkar på balkongen får kylning, ska jag komma ihåg att ta in dem när festen är slut. De ser så tråkiga ut annars om det börjar regna.
Ibland groggar, pilsnerflaskor i en sönderslagen bar.
Nästan i varje fall.Innan jag gick och la mig tänkte jag kolla in bloggen, google reader, Knuff och Newsmill. Där hittar jag två höjdare. Cecilia Gyllenhammar hävdar att hennes pappa är bäst, samt en videoinspelning med Gyllenhamar och Zandén där de förklarar vad ded egentligen menar. Den är liga klar och tydlig som artikeln
Jag saknar mitt gamla alias. Tycker det var ganska fyndigt. Emellanåt – typ i bastun efter Friskis – funderar jag på andra parafraser på Alla dessa dagar; om man skulle ha någon specialblogg, typ.
Alla dessa lagar – Juristbloggen
Alla dessa magar – Bantningsbloggen
Alla dessa degar – Bakbloggen
Alla dessa lagrar – Idrottsbloggen (för den fframgångsrike)
Alla dessa hagar – Bindbloggen
Alla dessa som klagar – Mitt liv på SvT (eller SL)
Alla dessa magra – Anorexiklubbloggen
Alla dessa naglar – Manikyrbloggen
Alla dessa kragar – Mansmodebloggen
Alla dessa dragar – Transvestitbloggen
Idag har jag konstaterat att datorsystemet på mitt jobb är anpassat efter de anställdas arbetshastighet. Det tog 20 minuter att logga in, och ytterligare fem minuter att läsa det första mailet.
Jag har vidare konstaterat (finns det synonymer? slagit fast? reflekterat över det faktum?) att jag arbetar i ett projekt vars främsta kännetecken är att alla medarbetarna är paranoida och övertygade om att resten av världen vill lägga ned projektet. Jag är personligen övertygad om det.
Jag har gott på Ki Box och slagit skiten ur en kudde, för att frigöra mig från alla aggressioner orsakade av dåliga aktieaffärer.
Slutligen har jag varit hemma hos Lisa, hälsat på dammsugaren i hallen, druckit vin ur Riedel-glas och diskuterat frånvaron av kvinnliga förebilder (och kvinnliga repliker, i synnerhet sådana som inte handlar om män) i böcker och filmer i allmänhet, samt i ungdomssådana i synnerhet.
Publicerat av hemligamorsan 
Publicerat av hemligamorsan 
Publicerat av hemligamorsan 
