Snart ska jag lägga mig. Då är den här dagen slut också

Häromdagen läste jag ut Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Det är nog den bästa barndomsskildringen av de tre jag läst det senaste året (de övriga två – som också var bra – var Svinalängorna och Underdog). Åsa var den som hade både mest närhet och ömhet, och mest distans, som i förmågan att reflektera, och sätta in i ett sammanhang. Jag grät – förstås – när pappan dog. Grät när jag läste om begravningen, där det var samma officiant som vi hade när mormor dog.

I varje fall. Om ni tycker att jag är bitsk emellanåt så ska ni läsa Åsa Linderborgs styckmord av Liza Marklund/Annika Bengtzon. Helt plötsligt blev jag en snäll tant.

Det svagare könet

Fyra grabbar från Aftonbladet har gått på Ladies Night på Globen. Vad de nu skulle där att göra. Jag håller mig så långt bort därifrån jag kan. Jag hoppas de fick bra betalt för det. Det kan de behöva för att betala för psykologhjälp de kommande åren, för att komma över den traumatiska upplevelsen.

Fast det är lite svårt att förstå exakt vad som var så traumatiskt. Det mesta verkar vara deras egna farhågor och förutfattade meningar.”– Det var sjukt mycket kvinnor på tunnelbanan. De flesta i 40-årsåldern. Jag skulle tro att Björn ligger illa till i kväll, säger gängets skägg David och skrattar.” Det var ju jätteroligt.

Från Globen rapporteras bara två incidenter:

* En kvinna ryter barskt ”Det är inte hockey i kväll, vet ni”

* De får kommentarer i toalettkön, bland annat från en 40-årig (huh) berusad (usch) kvinna ”Här kan ni torka pungen!”

That’s it. Jag har råkat ut för värre saker på fikaraster på jobbet. För att inte tala om personalfester. Eller en lördag kväll på stan.

Det är ju en himla tur att karlar aldrig har råkat ut för strukturell diskriminering. De skulle begå kollektivt självmord på en gång.

Buss 66 är försenad. Det står skrivet i stjärnorna.

Funnen på Wendela. Var annars.

Pia Rotberg väljer karlar efter stjärntecken.

”Helt hundraprocentigt har det dock inte stämt för Pia Rotberg.
Hon har gillat både killar och nära vänner som varit kräftor – ett vattentecken. Det skulle å andra sidan kunna förklaras av att hon själv inte är skytt rakt igenom, funderar hon, hennes ascendent står i kräftans tecken.”

En alternativ förklaring skulle ju kunna vara att astrologi bara är trams. Rent hypotetiskt alltså.

Buss 66 är försenad. Det är samhällets fel.

För närvarande läser jag Smultronbett av Barbara Voors. Den är så där. Huvudpersonen är ganska ointressant, men det kanske är det man ska tycka. Det handlar om en medelålders (några år yngre än jag) kvinna som har slösat bort sin talang (som jag) och som lever på sin äldre man (definitivt inte som jag). Vid ett tillfälle reflekterar hon över hur det gick till när hon valde att vara hemma med barnen, och valde att förneka att hon faktiskt hade velat att mannen skulle ta ut en del av föräldraledigheten. ”Och så blev vi ett av de par med vilka man måste undvika ämnet jämställdhet, åtminstone i praktiken”.

När jag läste det kände jag att jag började svaja i min tro på en delad föräldraförsäkring; normalt ett av mina favorittjatnummer. Vill ni stanna hemma och halka efter i karriären och få en pissig lön, inga pengar på banken och ingen pension. Okeyrå. Men kom inte och gnäll när mannen lämnar dig för någon annan. Eller när du tröttnar på honom eller hittar någon annan. Eller när han dör i en förtida hjärtinfarkt. Det är ett val du har gjort. Skyll dig själv. Liksom alla män som har dålig kontakt med sina barn får skylla sig själva.

Tyvärr är det inte bara mannen och kvinnan, mamman och pappan, i en relation som får skylla sig själva. Barnen drabbas också av en frånvarande pappa eller av en mamma som inte har råd att bryta upp från ett dåligt förhållande. Andra kvinnor, som gör ett annat val, drabbas indirekt, då vi diskrimineras på arbetsmarknaden innan vi får barn, eftersom man tror (förväntar sig) att vi kommer att välja att vara hemma med barnen i flera år. Pappor som väljer att ta ut en stor del av föräldraledigheten drabbas, eftersom de måste slåss mot fördomar, på jobbet och på andra ställen.

Detta vacklande mellan det egna ansvaret för utformningen eller upprätthållandet av samhällets strukturer och ansvaret för den egna situationen blir litet för komplext i debatten om föräldraförsäkring och om jämställdhet i allmänhet. Isobel hävdade i somras att det går att vara jämställd i en relation, en artikel hon fick en hel del kritik för.

Nu går Moa Matthis och Ulrika Milles till attack mot ansvarsfeministerna, eller individfeministerna, eller vad vi nu skall kalla dem (oss kanske) för, i en lång och inte helt läsvänlig artikel på Newsmill. (Länken heter debattfeministerna de nya reaktionärerna i äktenskapsdebatten, medan titeln på artikel är Endast feminismen kan rädda kärleken, och artikeln pryds av en bild på paret Schulman, av någon oförklarlig anledning).

Det finns en del märkliga sidospår i artikeln, t.ex. frågan om ”vad polska barnflickor, skattesubventionerade hushållstjänster och barnskötarnas löner avslöjar om samhällets värdegrunder”. Jag vet inte svaret på detta. Det enkla svaret är väl att det är symptom en strukturell nedvärdering och diskriminering av de omhändertagande funktionerna i dagens samhälle, men eftersom det lätt går att byta ut barnflickor mot snickare, hushållstjänster mot ROT-avdrag och barnskötarnas löner med parkarbetarnas löner, så måste det vara något annat som avses, men jag vet inte vad.

Men för att göra en väldigt lång historia kort, kanske orättvist kort, så är poängen (verkar vara, för mitt obildade öga) att alla de (framförallt) kvinnor som hävdar att man har ett eget ansvar för den egna situationen är nyttiga idioter som tjänar patriarkatets syfte utan att fatta det. Det framgår dock inte vad deras eget alternativ är. Skall vi bara bekämpa patriarkatet på den offentliga arenan, och inte ta itu med det på hemmaplan? Ska vi frånsäga oss allt ansvar för hur vi fördelar bördorna i hemmet? Ska vi vänta på att riksdagen proklamerar total jämställdhet och så leva lyckliga i alla dagar.

Feminism är kamp. Att kämpa för jämställdhet innebär att man får ta smällar. En tidigare generations kvinnor har tagit de största smällarna i yrkeslivet, och väsentligt underlättat för de medelålders och yngre kvinnorna i dagens samhälle. Men det är vi själva som måste se till att vi är jämlika i vårt eget hem, i vår egen relation. Det är lättare sagt än gjort, och det är lättare för vissa kvinnor och vissa kvinnogrupper än för andra. Men om inte de välutbildade, politisk engagerade och feministiskt inriktade kvinnorna i storstäder ens försöker, utan sätter sig ner och skyller på samhällets strukturer, hur fan ska det då bli någon förändring? Vem ska ordna jämställdheten hemma åt oss?

Tjuvtitt i dockskåpet

Jag kan inte hjälpa det, men jag är otroligt intresserad, fascinerad, besatt av paret Schulmans skilsmässa. Kanske för att jag – i min enfald – har tyckt att de passade så bra ihop, verkade så kära i varandra. Det brukar jag i och för sig tycka om förhållanden som tar slut. De förhållanden som jag har svårt att förstå mig på verkar i stället hålla på i evigheter.

Det var en gång två bloggare som blev kära och gifte sig. Eller snarare. Det var en gång två människor som blev kära och som började blogga om det. Och på den vägen är det.

Det senaste kapitlet började med att Alex presenterade sin nya flickvän, med orden ”jag vet att hon är kvinnan i mitt liv”. Lite naivt skulle man kunna tycka, med tanke på att de verkar ha känt varandra i några veckor, men i övrigt ett relativt balanserat inlägg.

Inlägget sände dock Katrin upp i omloppsbana. Först skriver hon att de ”har haft ett underbart förhålland som aldrig innefattat bråk, svartsjuka eller skit. Utan bara glädje, kärlek och ett fantastiskt intellektuellt utbyte”, och att ”Alex är ett känslokallt svin”. I ett senare inlägg publicerar hon en bild på en kille och skriver ”Jag mötte den här mannen. Han heter filip. Jag vet att det kanske låter sjukt, men jag är kär. Jag har mött mannen i mitt liv. Vi har inte känt varandra så länge. Jag vet. Men allt känns rätt. Det bara känns rätt.” Ouch. Den kvinnan har sinne för drama. Hell hath no fury like a woman scorned.

Kommentatorerna är delade i tre läger:
1) Alex är ett känslokallt svin
2) Katrin är en hysterisk golddigger
3) Allt är fejk. En bloggsåpa

Jag hoppas på trean. Vad som kanske talar för det är att Alex tidigare har bloggat om deppiga och kärlekslösa morgonscenerpå sin blogg, och bara mötts av kommentarer i stil med ”Vad bra du skriver”. I så fall skådar vi dramahistoria. Scenerr ur ett äktesnkap. I realtid. I ett nytt forum. Tyvärr kan det vara en dramadokumentär. Folk gör så här dumma saker i och efter en separation. Jag ryserr när jag tänker på vad som hade kunnat hända om jag bloggaded när vi separerade.

Under tiden sitter jag som hypnotiserad på läktaren och tittar på en tennismatch. Eller snarare bordtennismatch, för bollarna är snabba.

I natt jag drömde

Att jag tog hand om drottning Elizabeth. Jag skulle fixa kaffe och bulle. Det var inte alldeles enkelt.

Kan bero på att jag ansvarar för ett seminarium med många externa gäster idag. Dock ej drottning Elizabeth.

Hmmm

Urinen blir väldigt mörk när man har ätit rödbetor. Innan jag kom på att jag hade ätit rödbetor var jag lite orolig. Inte för att jag vet vad mörk urin är ett symptom på, men det är säkert farligt.

När åsikterna tar slut

Den här bloggen börjar gå rutin. Lågvarv. Tomgång. Åttaåringens uttalanded är inte lika fascinerande längre. Någon från mitt jobb har hittat hit, så jag måste censurera arbetsbeskrivningarna. Dessutom trivs jag lite bättre på jobbet. Det går nog över. Jag har träffat allt fler av mina läsare live, vilket gör att jag tvekar allt mer att vara fläka ut mig själv. Dessutom har jag tyckt det mesta om det mesta. I varje fall det som engagerar mig. Det häär börjar bli en oförarglig mysblogg. Le blog pour le blog.

Jag har inte hunnit sätta mig in i det nya förslaget till kabelspaningslag, men utifrån det lilla jag har läst omhändertar det merparten av de invändningar jag hade. Jag har sagt allt jag behöver säga om de bigota homofoberna i kd. Likaså om de fradgatuggande misogynerna i AntiFeministisk Aktion, med Pär Ström i spetsen. Om det är onödigt att upprepa vad någon annan sagt bättre, är det ännu onödigare att upprepa vad man själv har sagt bättre.

Återstår Newsmill. Det kan jag basha lite till. Förut gick jag in där varje dag. Nu blir det kanske någon gång i veckan. Jag tycker sajten är råddig. Oklart vilka artiklar som hänger ihop, vilka som är kommentarer på andra artiklar. Dessutom finns det inggen kvalitets- eller intressesållning. De mest länkade inläggen på Knuff brukar med relativt hög sannolikhet vara välskrivna och tankeväckande, även om jag inte alltid håller med. På Newsmill verkar urvalskriteriet i första hand vara skribenten kändisstatus (och då sällan i skribentdimensionen) och i andra hand graden av uppseendeväckandehet (ännu ett nytt ord). Allvarligt talat; sällan har så många knäppa kändisar, halvkändisar och okändisar trängts på en och samma hemsida. Den enda som saknas är jan Guillou, men när han gör sin debut i den digitala världen kommer det säkert att vara på Newsmill.

Läs till exempel inläggen om massakern i Finland. Börja gärna med Ragnar Skanåker, som hävdar att skytteintresset är sunt för samhället:”Förr var det poliser och militärer och höga befattningshavare i samhället som var de ledande i skytteklubbarna och det skulle vara bra om det var så. De är goda föredömen för vanliga medborgare.”. Visst är det så Ragnar. Tänk om alla medborgare vore som Tony Stigsson. Då skulle vi inte ha några problem i det här landet.

Bredvid Ragnars artikel finns det en länk till en annan artikel med titeln En knäppskalle är en knäppskalle. En rimlig slutsats är att det är Ragnar som avses, men det är det inte. Istället är det någon som hävdar att ondska är genetiskt ärftligt. Beviset för detta är att Ulf Olssons (Helen-mördaren) mamma var psykopat. Andra artiklar på massaker-temat är Han dödade för att han är man och (min favorit) Det var den statliga lyckofascimen som dödade.

Alla som skriver på Newsmill är inte knäppgökar. Alla knäppgökar skriver inte heller på Newsmill. Men det påminner väldigt mycket om Expressens kommentatorsfunktion. Fast betydligt mer ordrikt.

Liten blir stor. Stor blir större

Nu har jag köpt och använt mina första läsglasögon. Det känns lite märkvärdigt. Vuxet.

För några år sedan (okejrå för något tiotal år sedan) var det ett himla tjafs om vuxenpoäng; man fick ett antal poäng beroende på om man var gift eller sambo, bodde i villa, hade Volvo och vovve etc. Kvalificerat trams. Vilken tonåring som helst kan ju gifta sig och skaffa barn. Det där var ju bara trams; ett sätt för ungdomar att leka vuxna. Det här är de riktiga vuxenpoängen:

Läsglasögon
Skilsmässa
Att skaffa MC (främst män)
Begravningar
En chef som är yngre än vad man själv är
Långt hår (hos män alltså;)
Leopardmönstrat (kvinnor)
Läderbyxor (alla)

Eller så är det inte vuxenpoäng utan gammelpoäng. Klimakteriepoäng.

Det skulle kunna vara löpsedeln på Aftonbladet. Temat för nästa Wendela: ”Så märker du att du är i klimakteriet; läderbyxor, leopardmönstrade skor och djupare urringningar”. Tre rätt av tre möjliga.

Häromdagen tittade min mor på min urringning och sa ”Du borde börja smörja in dig nedanför halsen också” ”Det gör jag redan” fräste jag tillbaka.

Att stjäla godis från små barn

Under min Paris-resa fick Åttaåringen sitt skattebesked. Jag brukar censurera det, eftersom jag inte vill att han skall få veta att han har en hel del (nåja) pengar i fonder. Mormor har inga sådana skrupler, utan läste upp att han hade fått betala 900 kronor i skatt. Han blev upprörd.

”Va! Ska de ta pengar från små barn? Det får du säga till din chef att han får sluta med!” Mormor jobbar på Skatteverket.