Spisnovis

Jag har ungefär en hyllmeter med kokböcker. Jag använder bara en. Bonniers kokbok, som jag köpte när jag flyttade hemifrån. I den kollar jag hur länge jag ska koka grönsaker och vilken temperatur stekar skall ha. Men det finns en fråga som inte ens Bonniers kokbok svarar på. Vad ska man göra med nätet som finns på vissa stekar och större köttbitar? Ska det sitta kvar under tillagningen eller ej?

Men boendet är fritt

En av mina kollegor har köpt hus i Thailand, som jag får låna. Hon varnade mig dock för att det kunde vara lite dyrt att åka över julen. Jag gjorde en snabbundersökning på Flygvaruhuset, och slog in två datum på måfå. Ett enda alternativ kom upp; Thai Air för 78.851 kronor, för mig och Åttaåringen.

Därför blev jag glad när jag såg Aftonbladets artikel om de billigaste resorna till Thailand, och vilka datum man borde välja. Jag kollade in den 20 februari, ungefär då sportlovet började. Billigaste resan strax under 7.000 kronor. Helt OK. Restiden var dock 27 timmar och 55 minuter. Kanske inte.

Bättre lite skit i hörnen än ett subventionerat helvete

TCO lanserar ett annorlunda förslag på Dagens DN Debatt; subventionera hushållsnära tjänster, med upp till 80-90% för småbarnsfamiljer, för att förbättra jämställdheten. Ingen bra idé. Förutom de vanliga invändningarna mot subventioner – att de går till folk som inte behöver det, och att de går till en vara/tjänst som mottagargruppen kanske inte prioriterar högst – så skjuter förslaget rejält bredvid målet.

Förslaget avser hushållsnära tjänster, dvs städning o dyl. Men städfördelningen i hemmet påverkar jämställdheten i yrkeslivet endast marginellt. Folk stannar inte hemma från jobbet för att städa eller handla, utan för att ta hand om sjuka barn. Det enda resultatet en sådan subvention skulle få är att resten av samhället betalar för att just barnfamiljer ska ha det rent hemma. Vilket man kan diskutera nyttan av, eftersom flera undersökningar har visat på att lite skit i hörnen är bra för barnens motståndskraft och hälsa. Åttaåringen är sjuk extremt lite.

Däremot minns jag hur det i min barndom fanns kommunala sjuktanter, som åkte hem och tog hand om sjuka småbarn. Det tror jag skulle vara bättre ur ett jämställdhetsperspektiv, Fast jag är inte säker på att det skulle vara en bra idé ändå.

Medelålderns olidliga lathet

Första gången jag insåg att jag definitivt var förankrad i medelåldern var när jag började välja utegångsställen efter deras läge, och då inte vad som var ballast, utan var det var enklast att ta sig hem ifrån. I synnerhet när man var ute med kompisar som hade flyttat ut till förorter, ofta spridda över  hela staden.

Idag har jag upptäckt ett nytt läge på bekvämlighetsskalan. Man väljer ställe efter hur lättstavat det är på (i?) T9. Jag var en hårsmån från att flytta mötesplatsen från Fridhemsplan till Rådhuset.

Cykeltjuven

Jag har ju ingen cykel. Jo, det har jag förresten. Låt mig börja om. Jag har en cykel som jag aldrig cyklar på. Men om jag cyklade på min cykel, så skulle jag bli arg om den blev stulen. Jag skulle nog bli arg även om min cykel som jag aldrig cyklar på blev stulen.

I varje fall. Sånger från nedre botten tipsar om en blogg som är dedicerad till att återföra stulna cyklar med sina rättmätiga ägare. Bra idé.

Vilka bloggar man skall läsa och varför

Sökresultat på Sarah Palin i DN:s arkiv. En artikel, från igår.

Sökresultat på Sarah Palin i SvD:s arkiv. Nio artiklar, varav åtta från igår och idag. Den nionde är från Anders J Linders blogg i juni.

Sökresultat på Sarah Palin på Gunilla Kinns blogg. Tio inlägg, varav en från i går. Den äldsta från mars.

Jag var förresten på trädgårdsmingel hos Gunilla Kinn igår (lite biased är jag), i Gamla Stan. När jag gick därifrån tänkte jag ”Men det här är ju underbart. Jag säljer min trea vid Hornstull och köper en liten tvåa i Gamla Stan. Jag kan sova i vardagsrummet. Det är det värt”. Nu har jag ändrat mig.

I morse insåg jag förresten att nästa år har USA antingen en svart president eller en kvinnlig vice-president.

Språkkunskap

”Mamma. Vilket land tycker du är bäst?”
”Ja, det är väl Sverige”
”Mmm. Som alla rasister”
”Vet du vad en rasist är?”
”Ja. Någon som tycker att allt från det egna landet är bra, och att inga andra länder är bra”
”Njae. Det är nog mer nationalist. En rasist tycker att den egna rasen är bäst, och överlägsen andra raser. Så om man är en vit rasist så tycker man att vita är överlägsna araber, eller judar eller negrer alltså svarta.”
”Jag vet att negrer är svarta. Man ska inte använda neger om svarta. Förr i tiden tyckte en del att negrer var konstiga”
”Jaa. Det tycker rasister idag också”
”Barack är svart”
”Nja” sa jag. ”Han är väl snarare Nouveau Black”.  Nej. Det sa jag inte. Men jag sa att han var mulatt.

pk

Att anklaga någon för att vara politisk korrekt är ett vanligt debattknep att förminska motpartens trovärdighet genom att insinuera att personen i fråga är intellektuellt feg och förutsägbar, och baserar sina åsikter på vad som är mainstream och comme il faut. Avsändaren är ganska ofta någon reaktionär eller nyliberal som vill framstå som en oberoende fri- och stortänkare.

I själva verket är det tvärtom. Få saker är så kontroversiella idag som att våga vara politiskt korrekt. Motsatsen till att vara politiskt korrekt är inte att vara politiskt inkorrekt. Det är att vara populistiskt korrekt.

Jag tänker i fortsättningen bemöta all kritik med ”Det är ett uttryck för en populistisk  korrekthet som emanerar ur en något senkommen revolt mot nedärvda småborgerliga värderingar.”

När det utbröt moralpanik i det kollektiva omedvetna

Har ni tänkt på att moralpanik är det nya politiskt korrekt. Ett begrepp man tar till när man inte orkar eller kan bemöta motståndarens sakargument, utan istället diskrediterar dennes påstådda bakomliggande värdegrund. Ungefär som nazism, fast utifrån ett annat perspektiv.

Egentligen borde regeln att den som först nämner nazism har förlorrat debatten, kompletteras med moralpanik och politisk korrekt. (Hmmm. Att jag gör den här liknelsen, innebär det att jag har förlorat debatten, redan på förhand?)

2.1

DN:s ledare handlar idag om befolkningsutvecklingen i Europa. Den är vikande. Poängen är att Sverige måste ta hand som sina invandrare och sin kvinnor bättre. A la bon heur. Svårt att invända mot det, men det är inte särskilt uppseendeväckande. Skulle aldrig platsa på Newsmill.

Analysen känns inte helt verklighetsförankrad. Inte förankrad i min verklighet i varje fall.

”Undersökningar visar att de flesta européer vill ha två eller tre barn.Varför de inte förverkligar detta önskemål kan man förstås bara spekulera om, men det är högst sannolikt att faktorer som arbetslöshet, dålig ekonomi, svårigheter för kvinnor att kombinera barn och förvärvsarbete, dåligt stöd till barnfamiljer och allmän brist på framtidsoptimism spelar in. I det perspektivet är befolkningsminskningen ett symtom på att allt inte står väl till i stora delar av Europa.”

Jag vill ha 2-3 barn, inte mitt enda. Ingen av de av DN uppräknade faktorerna stämmer in på mig. Mitt problem är att jag inte har hittat någon jag vill ha barn med, som vill ha barn med mig. OK, det är lite vanskligt att utgå från sig själv, men tittar jag mig omkring i min bekantskapskrets på  mina barnlösa vänner och väninnor så verkar faktorerna heller inte stämma in (även om barnlöshet är en känslig fråga,). Istället verkar det ofta handla om ett medvetet val, faktorer eller brist på partner. Dvs brist på en partner man vill dela sin genpool och sitt liv med. Det är en alltså ofta en fråga om individuella val. En effekt av en större frihet för kvinnor i första hand, och möjligheter att försörja sig själv på egen hand. Man behöver inte ta eller stanna kvar hos första bästa karl.

Jag tycker det är bra. Jag tycker det är konstigt att DN inte ens snuddar vid detta, utan fokuserar på i huvudsak ekonomiska faktorer. Mer pengar åt barnfamiljer. Det är som om man är rädd för att nämna att kvinnans frigörelse och andra liberala projekt faktiskt får konsekvenser.

Det är inte politiskt korrekt. Det är strutsmentalitet.