Sen kväll med Lugn

Via Isobel har jag hittat till den alldeles fantastiska bloggen Always keeping it real/Saker under huden.  När jag läser hennes inlägg  om Kristina Lugn, drar jag mig till minnes en av mitt livs förtrollade kvällar.

I slutet av åttiotalet pluggade jag i Uppsala. På Snärkes nation hade de då (och har kanske fortfarande) T-träffar varje tisdag. En enkel middag och en föredragshållare eller någpn form av underhållning för 35 kronor, och därefter dans. En termin var det väldigt mycket schemaändringar i sista minuten:
”Ja, som ni vet skulle universitets rektor ha kommit, men han blev sjuk. Istället ska Lasse Halapi spela gitarr”
”Ja, som ni vet skulle rikskriminalchefen ha föredragit för oss ikväll, men han var tvungen att träffa justitieministern. Istället ska Lasse Halapi spela gitarr”
”Ja. Tyvärr kan kvällens gäst landshövdningen inte komma, eftersom han missade flyget från Köpenhamn. Istället ska vi se på en film”
”Ja, Olof Palme skulle ju ha pratat i kväll, men som ni vet blev han skjuten i torsdags. Istället ska Lasse Halapi spela gitarr”
”Vi hade överenskommit att Nelson Mandela skulle ha talat till oss ikväll, men han fick tyvärr inte permission. Istället ska Lasse Halapi spela gitarr”

Jag överdriver kanske lite. Tyvärr måste jag säga att vi nog inte uppskattade Lasse Halapi efter förtjänst. I varje fall inte jag.

Men Kristina Luggn kom när hon skulle. Salen var totalt fullsatt. Brandkåren hade säkert inte tillåtit det. Alla var inte positivt inställda till henne. Hon tronaded i en stor stol på scenen, och inledde med att – med sin släpiga röst – fråga:
”Vill ni att jag ska läsa dikter? Eller ska jag berätta om hur det är att vara verksam vid Kungliga Dramatiska Teatern? Eller ska jag tala uuuut”
”TALA UT” skrek hela salen.

Och så höll hon ett föredrag som jag inte kommer ihåg ett dugg av annat än att det var lysande, och mycket Kristina Lugnskt, och hela salen var trollbunden. Jag tror aldrig jag har upplevt en sådan publikstämning, det var elektriskt. Möjligen när Gösta Winberg gjorde Lohengrin på operan (det ni, den finkulturella referensen är svårslagen). Men det jag personligen tyckte var mest fascinerande var när hon på frågestunden fick en fråga om sin C-uppsats i litteraturvetenskap, som jag tror handlade om Oscar Wilde, hur hon då genast la bort sin lite ironiskt raljerande stil och med ens blev dödsseriös, genuint intresserad och ”vetenskaplig” (kommer tyvärr inte på något bättre).
Det var i varje fall så jag mindes kvällen. Den har säkerts förgyllts extra med tiden. Det var trots allt 20 år sedan.

Alla lika, alla olika

Jag är skeptisk inför studier som ägnas åt att belysa skillnader mellan könen, i synnerhet om de inte har ett uttalat medicinskt syfte, dvs att idenitifera hur symptom kan skilja sig åt mellan könen, och hur män och kvinnor reagerar på olika mediciner. Förutom att sådana studier tenderar att producera motsägande resultat, så grundar sig min skepticism främst på att sådana könsrelaterade studier ofta verkar ha ett outtalat politiskt syfte; att slå fast att könen är olika i alla möjliga avseenden, och att det därför är naturligt att världen ser ut som den gör idag och att det inte är någon idé att ändra på det. Och även om det inte skulle finnas ett bakomliggande syfte, så är risken stor att effekten ändå blir den samma; de eventuellt påvisbara skillnaderna slås fast som fundamentala sanningar som styr vår uppfattning om hur män och kvinnor bör vara. Det deskriptiva blir det normativa. Män och kvinnor i sterotypa könsroller, som starkt påverkar hur vi uppfattas och vilka ideal vi strävar efter att uppfylla, istället för att vi och vårt agerande bedöms utifrån ett individuellt, mänskligt perspektiv.

Män är från Mars och Kvinnor från Venus. Själv tror jag att vi alla är från planeten jorden. Lite naivt kanske.

I varje fall, trots dettta caveat, så tycker jag att den neurologiska studie som publicerades i senaste numret av New Scientist är smått intressant eftersom de skillnader man påvisar i stort går emot de gängse uppfattningarna om vad som är typiskt manliga respektiva kvinnliga egenskaper. Kvinnornas hjärnor är proportionellt sett större bland annat i frontalloben – som hanterar beslutsfattande och problemlösning och i hippocampus (jag har ingen aning huruvida detta är den korrekta svenska termen), som bland annat hanterar ”spatial navigation”, dvs förmågan till kartläsning.

Av detta kan man dra åtminstone två olika slutsatser. Antingen har kvinnor en större förmåga inom dessa områden, vilket man som grupp inte har fått utlopp för, förmodligen som en följd av århundraden av diskriminering. Eller så är de olika hjärndelarnas storlek irrelevant för den faktiska mänskliga förmågan. Which proves my point.

Bekännelselitteratur

Jag läser Svensk Damtidning ibland. Men bara hos frissan. Och bara för att vi skall ha någonting att prata om under tiden hon klipper mig. Jag är totalt ointresserad av allt skvaller om kungafamiljen och svenska kändisar. Totalt.

Jag läser också Linda Rosings blogg. Det är något med den som gör att jag inte kan låta bli. Det är något privat med den, som tillgodoser mitt blogg-stalker-behov, min längtan efter privata självutlämnande bloggar. Det är inte bara det Linda Rosing skriver om (IKEA-besök, luncher, gratisdrinkar), utan också hur hon skriver, som gör bloggen så avslöjande. Bloggen berättar mer än vad som är tänkt att avslöjas, ungefär som en författare kan mejsla fram sina rollfigurers sanna jag, genom små detaljer som står i kontrast till deras ord och till den bild de vill skapa av sig själva. Att bloggens självutlämnande kvaliteteter i detta fall är halvt omedveten, gör det hela lite mer skamligt, lite mer kittlande, lite mer äkta. Jag är inte ensam. Linda Rosing har 70.000 läsare, och jag tror inte att alla de läser bloggen för dess litterära kvaliteter.

Därför läste jag också Expressen Fredags intervju med Linda Rosing, och blev alltmer förundrad under läsningen. Det måste vara den sämsta intervju jag någonsin har läst, om inte till och med det sämsta som någonsin har publicerats i en rikstäckande tidning. Det som står efter citat-streck, går väl inte att göra någonting åt, det antar jag är Linda Rosings egna ord. Men det som inte står som citat har jag alltid trott skall spegla journalistens sammanfattande bedömning och iakttagelser, men här är det samma floskler och överspända attityd överallt.

Jag vet inte om Expressen anser att läsarna av Fredagsbilagan inte förstår att uppskatta väl skrivna artiklar och att det är mest kostnadseffektivt att slänga åt dem slarvigt skriven smörja, eller om det är en medveten strategi att hålla journalistiken på en skoltidingsnivå, eftersom läsarna befinner sig på högstadienivå. Jag tror inte jag vill veta det heller. Ett alternativ är att de har plockat in en Prao, som har fått prova på att göra en intervju och skriva en artikel. Det skulle förklara en hel del. Om det inte vore för att det är sommarlov.

Men en sak ska man ge Beatrice Birkeldh kredit för; hon ger Jan Majlard en match vad gäller att stapla pekoralen på varandra. Det trodde jag faktiskt inte var möjligt.

Och ja, jag vaknade på fel sida i morse.

P&P. Ett varv till

Först när jag hade sett klart på Pride&Prejudice insåg jag att jag var jämngammal med Mrs Bennet, och inte med Lizzie Bennet. Det medförde en viss tillnyktring. Å andra sidan så identiferade jag mig i första hand intet med Lizzie Bennet (our heroine), utan med den fula och sura systern Mary, som i första episoden inte kunde förstå varför de andra systrarna fann sådant nöje i att dansa, själv ansåg hon att det gav större nöje att observera och reflektera. Precis så tycker jag också.

Annars var det mest fascinerande med serien – utöver alla närbilder på Colin Firths smäktande blickar – likheten mellan Caroline Bingley (spelad av Anna Chanchellor, mest känd som Duckface i Fyra bröllop och en begravning) och de iranska nomadkvinnorna. Nu har jag inga bra bilder, vare sig på Caroline Bingley eller på nomadkvinnor (som vi blev tillsagda att inte fota av respekt för deras sedvänjor, vilket gjorde att vi bara fotade de i smyg och på avstånd), men det är något med de mörka färgerna och kantiga, lite manhaftiga anletsdragen.

Dålig bild på Miss Bingley

Dålig bild på nomadkvinna

På min jakt efter bilder på Caroline Bingley stötte jag på Austenördia-siten Pemberley, där det förs milslånga diskussioner om huruvida Mr Darcy var blyg, reserverad eller arrogant (eller allt samtidigt), och varför Mr Binkley återvände till Netherfield (en läsare framför den enkla teorin att det var för att Mr Bingley ville jaga fåglar, såsom han sa, men det röstas snabbt ner av en majoritet som hävdar att Mr Darcy övertalade honom att åka dit, för att han ville träffa Miss Bennet igen, utan att erkänna detta för Mr Bingley).