Här går det undan

Jag har redan fått svar från DN

”Hej, tack för ditt mycket relevanta mejl.

På vårt morgonmöte i går såg vi det som en toppgrej, jag gick personligen bort till vår ekonomiredaktion och bad dem att ösa ut de texter som kommit från mötet.

De bommade dock det hela – ochj det är en miss från oss – ingen nyhetsvärdering i den bemärkelsen att vi prioriterat bort det, snarare tvärtom.

Nu ligger det dock en tex på vår ekonomisajt.

Vänligen”

Då skall jag läsa den. Undrar vad Svenskan skyller på. Men jag kan inte gärna skicka ett brev till dem också.

The mad woman on the internet

Min stalking av DN fortsätter.  I morse kunde jag konstatera att DN kommenterar Doha-rundans kollaps på ledarsidan. Men fortfarande har det inte synts till på nyhetsplats. Så jag skickar ett nytt mejl. Den här gången till DN.s nyhetschef.

” Hej

Tisdagen den 29 juli kollapsade Doha-rundan i Geneve. DN:s ledarredaktion bedömde att det var så pass allvarligt, att det förtjänade att kommenteras i dagens tidning (av Ragnar Roos). Ändå har jag inte sett någon artikel eller notis om detta på DN:s internetsida. Det är möjligt att jag har missat det, men jag har verkligen letat på er hemsida. De andra rikstidningarna (Svenskan, Expressen och Aftonbladet) har mig heller veterligen inte tagit upp det. Jag fick kunskap om händelsen genom Carl Bildts blogg.

Som en trogen DN-läsare (även om jag har gjort ett prenumerationsuppehåll över sommaren), skulle jag vilja ha din förklaring hur ni värderar nyheterna, där Doha-rundans kollaps inte förtjänar ens en notis.

Hälsningar”

En intressant knorr på hela historien är att det är de av DN så hatade bloggarna som sprider nyheten om Doha-rundans kollaps i Sverige. Det är alltså inte bara proffstyckarna och kolumnisterna i gammelmedia som behöver frukta konkurrensen från bloggsörjan, utan även de traditionella journalisterna.

Fylleångestbloggning

Det är lite jobbigt att vakna och inse att man har fyllebloggat. Det första jag gjorde den här morgonen var att kolla in mina egna inlägg. Nu var det inte så farligt, även om blogginläggen av någon anledning inte känns fullt lika vassa dagen efter. Det värsta är att tänka efter, och fundera på om man kan ha kommenterat på andra bloggar i onyktert tillstånd. Men jag tror inte det.

Stolt men inte nöjd

Själv kan jag inte låta bli att undra över om Pär Nuders bok handlar om hans sexuella bedrifter.

I en annan del av Stockholm

typ 500 meter från där jag bor.

Jag har inte velat kommentera Lisa Bjurwalds sk ledare. Det skulle ha varit alldeles för enkelt. Som att stjäla godis från barn. Eller att diskutera den svenska konstitutionen med kungen. Ohh, I´m such a bitch. Even when I´m drunk.

I varje fall. Att dissa hela bloggosfären, den sk bloggsörjan, utifrån det fåtal bloggar som har ogillat Blondinbellas italienska eskapader, är ungefär lika begåvat som att döma ut hela gammelmedia utifrån Smålandsposten.

Och ja, jag erkänner. Det var en oerhört billig poäng. Men jag har druckit en flaska vin. Vilket gör mig ungefär jämbördig med Marcus Svensson.

På tal om lyteskomik. Har ni sett de andra bloggarna på Smålandsposten. Kattastrof sa Bill. För mänskligheten sa Bull.

Livet som 40+. part 2

Efter tre veckors uppehåll, orsakat av stängning, misstänkt TBE-smitta, Avesta-vistelse och ont knä gick jag idag på Friskis. Baspass. Det var jävligt jobbigt.

Nu dricker jag vin med min styvsyster. Vi börjar bli fulla. Det är en skön känsla.

Vad håller svenska medier på med?

I Carl Bildts blogg läser jag att Doha-rundan har kollapsat. Har inget minna av att jag har sett det i någon svensk tidning. Nu har jag visserligen ingen papperstidning, men jag går igenom internetsidorna och hittar det ingenstans; inte i DN, inte i Svenskan, inte Aftonbladet, inte Expressen. Hittar till slut en artikel i NY Times.

Är det så att TT:s Geneve-korrespondent har semester, och du faller den svenska pressens utlandsbevakning?

Men om man har rent mjöl i påsen så gör det ingenting

The Human Genetics Commission i Storbritannien har publicerat en rapport som visar att fyra miljoner britter har sitt DNA lagrade  polisens DNA-register.

”Britain now has by far the largest DNA database in the world. It includes an estimated one million people who have never been found guilty of any offence, some 100,000 of whom are children.
About 40 per cent of young black men have been forced to provide samples, compared with 13 per cent of Asian men and 9 per cent of white men.
Genetic material is now taken from all people arrested by police, regardless of whether they are subsequently charged or convicted, and remains on file for life.
Offences covered include begging, being drunk and disorderly, taking part in an illegal demonstration and minor acts of criminal damage caused by children kicking footballs or, in one instance, throwing a snowball.”

Tänk vilka möjligheter till total kontroll som uppenbarar sig, om detta kombineras med en allmän kabelspaning av samtliga medborgare.  Men om man inte har någonting att dölja, så behöver man ju inte oroa sig.

Livet efter 40

När jag var övertygad om att jag hade TBE, och trodde att jag antingen skulle dö eller bli ett kolli insåg jag två saker. För det första att jag faktiskt hade levat ett bra liv, och kunde dö utan att ångra alltför mycket. Det förvånade mig något, eftersom jag har lite prestationsångest när jag tänker att mitt liv är ändligt, känner att det är så mycket jag vill göra innan jag dör. Nu insåg jag att det viktiga är inte vad man gör, vart man reser, utan hur man tar tillvaratar de ögonblick man har, oavsett hur grandiosa de är. Tycker man det är roligt att samla på serietidningar eller vattna blommor, så räcker det faktiskt.

Den andra insikten var att jag inte hade skrivit något testamente, vilket jag har avsett att göra de senaste fem åren. Nu har jag i varje fall gjort det, i två vittnens närvaro. Nu har jag i varje fall gjort det, och insett att det var några detaljer som blev fel, och som jag måste åtgärda. Men det finns i varje fall en grund. Ska bara se till att testamentet inte hamnar i pappersinsamligen. Ska också meddela min kollega att hon har blivit utsedd till testamentsexekutor. Undrar om hon blir glad över det.

Raggarjävlar

Igår var jag och min mor på Kris kristofferson i Dalhalla. Vi startade i god tid, tre timmar innan, från Avesta, åt middag i Leksand och rullade på i godan tro. Tills tre kilometer innan Rättvik. Där var det totalstopp.

”Det är nog en olycka” sa min mor.

Vi rullade sakta framåt. 2 kilometer på 40 minuter. Ingen olycka i sikte. Långa köer i sikte, genom hela Rättvik. Det började bli ont om tid. Jag började bli panikslagna. Jag fick en idé. En lysande idé. Jag ringde mina bekanta i Avesta och frågade om en smitväg genom Rättvik. De tipsade om en. Efter ytterligare femton minuter hade vi åkt de 300 metrarna (meterna?) till nästa rondell, och kunde vika av. Thank God.

Det var på håret. Fem minuter till och jag hade vevat ner vindrutan och skrikit:
”Ert patetiska jävla bonnpatrask! Skaffa er ett liv i stället för att jävlas med hederliga Stockholmare”.

Då hade jag nog fått blogga från Falu Lasarett. Det var nämligen Classic Car Week i Rättvik, med raggarbilar från hela Dalarna, sannolikt från hela Sverige, som åker till Rättvik och där åker i konvoj mellan tre rondeller på riksväg 70, och blockerar hela vägen till och från nordvästra Dalarna. Vad nu någon har där att göra.

På hemvägen missade vi avfarten till smitvägen och tvingades åka genom hela Rättvik. Tro mig, det var värt den halvtimmes förseningen det medförde, mitt i natten. jag har aldrig varit med om något liknande, och jag hoppas jag slipper det igen. Folk stt med Riksväg 70, på bänkar, på medhavda campingstolar och på vägrenen och tittade på raggarbilar. Familjer var ute. Tonårsgäng var ute. Farfar var ute (ja, inte min). Det var feta människor med flottigt hår, dålig hållning och gapande mun längs med hela vägen. Den genomsnittliga IQ-nivån såg ut att ligga runt 45-50. Ursäkta, men såna här erfarenheter tenderar att locka fram det elitistiska i mig. Jag har en bekant, tillika en bloggbekant, som i sin ungdom jobbade på Uppsala bingohall. Han hävdade att om man skulle kasta in en bomb där, så skulle man kunna sänka kommunalskatten med en krona. Släppte man en bomb i Rättvik den här veckan, skulle man kunna sänka kommunalskatten i omliggande kommuner med ett antal kronor. Vete fan om man inte skulle kunna avskaffa utjämningsskatten också.

Kris Kristoferson då? Jo, det var OK. Han börjar bli gammal, och det hörs på rösten. Men han har ju en magi kring sig. Dalhalla är ett fantastiskt häftigt ställe, men med ett enormt avstånd mellan artist och publik. Trevligaste överraskningen var förbandet/förartisten Elin Rut Sigvardsson, som jag ska börja lyssna lite mer på. Jag har dock gjort en kanske något fördomsfull iakttagelse om skillnaden mellan kvinnliga och manliga singer/songwriter, baserat på ett mycket snävt urval, förvisso. Kvinnliga songwriter skriver om olycklig kärlek, manliga skriver om livet i största allmänhet.