Varning för barn

Svenskan har en artikelserie om barn i innerstan. Är det något man kan vara säker på, så är det att när svenskan har uppmärksammat en trend, så har den precis passerat klimax. Snart kommer den nya förortsvågen. Mark my words.

Jag blev ganska förvånad över påståendet att barnfamiljer bidrar till att skärpa segreringen i innerstaden, och ännu mer över att förorterna skulle vara s oerhört mycket mer integrerade:
”Barn som växer upp i stan utsätts inte för samma mix av olika socioekonomiska och etniska grupper. De möjligheterna är klart bättre i förorter där det finns en större blandning av olika sorters områden” säger en av experterna som tidningen har intevjuat. Jag vet inte vilka förorter hon tänker på, men det är i varje fall inte det villaghetto jag bodde i när åttaåringen var bebis. En av de saker som var skönast med att flytta in till stan var spreaden bland föräldrarna. Alla var visserligen medelklass, men inte fullt lika medel-medel-klass som förorten. En del var intellektuell medelklass, andra var lite mer arbetarmedelklass, lite borglig medelklass, nyrik medelklass. Nej, det sistnämnda hittade jag på. Gamla föräldrar, yngre föräldrar. Ensamstående föräldrar. Önskar att jag kunde klämma till med homosexuella föräldrar,  men fullt så stor är inte spreaden.

Sommaren är kort. Livet också

Man skulle kunna tycka att det faktum att jag sitter inne en solig sommardag och bloggar om FRA är ett praktexempel på min oförmåga att ta för mig av livet. Men jag har njutit av en lång sommarfrukost, med helgens alla DN på balkongen, och nu håller jag på att fixa lunch. Då passar jag på att blogga också. Det är lite mer OK. Lite mer PK. Eller LK. LivsKorrekt. (Sommarnormer är ett intressant kapitel. Bäst är att sätta sig på Långholmen eller i Tantolunden, svettas och med långa köer tll en Bajamaja. Då tillvaratar man dagen. Carpe Diem. Näst bäst är balkongen. Det är dessutom lite mer status, eftersom det visar att man har balkong i innerstan Det är inte alla som har det. Sitta inomhus bakom nerdragna persienner är däremot asocialt. Lite suspekt. Säkert inte helt rent mjöl i påsen).

Anyroad. Jag har läst några dagar gamla debattinlägg och nya debattinlägg, bland annat Anders Wik och Ingvar Åkesson. Även om jag är motståndare till den nya kabelspaningslagen, så är jag inte kategorisk motståndare till kabelspaning och jag är heller inte motståndare till FRA. Jag tycker att oförtjänt mycket – och illvillig – kritik har drabbat FRA i den här frågan. Nu är FRA så hemliga, att ingen vet vad de gör, men det lilla jag har haft med FRA-are att göra får mig inte att tro att de är varken så inkompetenta som de utmålas som (”Öhhh. Skriv Usama och kärnvapen i varje mail, så chokar vi systemet. Öhhh) eller så ondskefullt snokande (Sveriges Stasi) som de utmålas som.

Problemet är inte FRA, problemet är den politiska nivån. Alla människor och myndigheter vill bedriva sin verksamhet så bra och effektivt som möjligt. Det är mänskligt. Och myndligt. Därför överflödas Regeringskansliet av önskemål om åtgärde som skall effektiviseras myndigheternas arbete. Regeringskansliet ska då bereda frågan politiskt, och utifrån ett helhetsperspektiv. I 9 fall av 10 avser önskemålen mer pengar, och då blir det omedelbart stopp i Finansdepartementet. I kabelspaningsfrågan gällde det integritetsfrågor, och då sa bland annat Justitiedepartementet och Lagrådet Nej. Ett Nej som gjorde att lagen delvis ändrade form, men där det övergripande intrycket trots allt är att Lagrådet har ungefär lika mycket att sätta emot som det lokala facket har vid en MBL-förhandling.

Därför tycker jag att Ingvar Åkesson till stor del har rätt när han hävdar att FRA har stått ensamma i den här frågan. Det är regeringen som har ansvaret för att göra avvägningen mellan samhällets säkerhet och medborgarnas integritet. Det är regeringen som har kommit fram till att intrånget i integriteten är försvarbar. Det är regeringen som har varit totalt osynliga i denna fråga (med undantag av Carl Bildt, som har gett sig in i debatten, efter det att lagenn väl var tagen). Istället skickar man fram fotfolk, som närmast kan liknas vid kanonmat.

Däremot är det problematiskt att varken Åkesson eller Wik verkar förstå medborgarnas oro för att bli övervakade av staten. Wik använder sig av argumentet att FRA inte tillhör militären. So what? Om det knackar på dörren mitt i natten så spelar det inte någon större roll om det är SS eller Gestapo. Åkesson kan inte förstå att svenska folket har så låg tilltro till beslutsfattarna: ”Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?” Det är just det som är kärnan. De verktyg riksdagen ger regeringen och myndigheterna ska inte bara användas av den sittande regeringen och den nuvarande personalen vid FRA, utan av kommande regeringar, med andra upplevda hotbilder.

Dessutom ger det inget större trovärdighetsintryck när förespråkarna för lagen försäkrar att det lagförslag som nu klubbades igenom var betydligt mycket bättre än det ursprungliga, när samma företrädare inte hade några problem med att står bakom det ursprungliga förslaget.

Innan jag slutar, förslaget om en anpassad försvarsunderrättelse bestod, såsom jag förstår det, av två delar. Den första (eller andra) delen är kabelspaningslagen. Den andra delen är lagen (2007:259) om FRA:s behandling av personuppgifter, som Riksdagen tog 2007, och som ) ger FRA rätt att lämna ut personuppgifter till främmande makt (utdrag ur personuppgiftsförordningen; 2007:261):
”7 § Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en internationell organisation, om utlämnandet tjänar den svenska statsledningen eller det svenska totalförsvaret. De uppgifter som Försvarets radioanstalt lämnar till andra länder och internationella organisationer får inte vara till skada för svenska intressen.”

Resistance is futile

På landet läste jag ett intressant inlägg av PJ Anders Linder, som gick ut på att ett av problemen med behandlingen av kabelspaningslagen var att ingen i regeringen propagerade för den på sakliga grunder, och att regeringen generellt sett var tämligen oengagerad. När detta ställdes mot en engagerad och intresserad allmänhet, som förde debatten i sak (om än med vissa övertoner), blev intrycket att vi har en regering som bara bryr sig om makten för maktens skull, och som krossar allt motstånd, även internt – framförallt internt -, bara för att visa sig regeringsdugliga, i frågor de inte bryr sig om.

Ungefär vad jag tycker, fast mer välformulerat. Jag letade därför efter den artikeln på nätet idag, men kunde inte h itta den. Den kanske bara finns i pappersupplagan. Eller bara i Norrtäljeupplagan av pappersupplagan. Men istället stötte jag på det här fina inlägget av Kinas andresekreterare här i Stockholm, där han hävdar att de mänskliga rättigheterna inte alls har försämrats de senaste åren i Kina.

Hela inlägget är roligt, i sin pekoralistiska rättfärdighet, men det blir intressant mot slutet:
”Värdskapet för de olympiska spelen kommer utan tvekan att ytterligare påskynda fortsatta sociala och ekonomiska framsteg, liksom utvecklingen av de mänskliga rättigheterna i Kina.”

Det han egentligen säger är att de mänskliga rättigheterna i Kina behöver utvecklas ytterligare.
Är det den nya officiella kinesiska hållningen, eller är det en västerländsk textanalys, som kanske inte går att tillämpa på kinesisk retorik?