Guess who´s back

Gitto har börjat blogga igen. Missa inte braxen-inlägget eller starten på vad som kan bli en lovande kaninföljetong.

En riktig gåta

När jag var på semester på Kuba förra sommaren åkte vi mycket buss. Resesällskapet var lagom talträngt, så det fanns gott om tid att stirra ut genom fönstret, läsa lite, stirra ut lite till genom fönstret, läsa lite till. Ganska snabbt hade jag läst ut min medhavda bok. Ganska snabbt hade jag läst ut de två första låneböckerna (en av Millenieböckerna samt Svinalängorna. De var bra). Då fick jag låna någon av Camilla Läckbergs böcker. Jag läste två sidor och tittade ut genom fönstret i tio minuter. Jag läste en och en halv sida till och tittade ut genom fönstret i fem minuter. Jag läste en halv sida, suckade och slöt ögonen och tänkte på fosterlandet. Sedan tittade jag ut genom fönstret. Så höll jag på i lite över en timme. Då stod jag inte ut längre, utan lämnade tillbaka tillbaka boken. Den var så erbarmligt dåligt. Framförallt var det de övertydliga personskildringarna jag retade mig på.

Idag recenserar Lotta Ohlsson Camilla Läckbergs senaste i DN. Hon verkar heller inte gilla böckerna.
”För att man inte ska tappa bort sig även om man råkat somna några gånger eller distraherats av bråkiga barn är poliserna lätt dementa. …
Eller också dunkar man dystert huvudet mot boken och gråter en skvätt över hur absurd en mord­intrig kan få vara. Det gör man i slutet av ”Sjöjungfrun”, som slår rekord i fånighet”

Det är sådana stunder som gör mig oerhört tacksam över att jag intte är kulturjournalist; Jag slipper läsa erbarmliga böcker. Det, och den 25:e varje månad

Uppdatering; Nu har man hittat en död man utanför Fjällbacka. Det kan vara en copycat på Läckbergs böcker. Det kan också vara min mando-depressiva vän U, som brukar ställa till det för sig. För några år sedan satte han hela kustbevakningen och Sjöräddningen i arbete när han gav sig iväg ien båt med trasiga segel och trasig motor och utan kompass.

Folkpartiet har bra debatter, på samma sätt som Zimbabwe har fria val

Enligt Johan Partipiskan Pehrson, så använde han inte partipiskan i kabelspaningslagefrågan, eftersom det inte existerar någon partipiska i folkpartiet.
”Jag tycker att vi har haft en mycket bra debatt inom partiet, och den ledde fram till ett bra beslut i riksdagen. Jag håller inte i någon partipiska, eftersom någon sådan inte existerar.”

Samma Johan Pehrson som för ungefär en vecka sedan uttalade sig så här:
”Jag förväntar mig att mina riksdagsledamöter röstar för både vårbudgeten, FRA-lagen och annat som ligger på riksdagens bord”*
””Det är ju inte så att vi röstar hur vi vill i folkpartiet. Regeln är att vi har en hård och bra diskussion internt och sen kommer till en slutsats. Om vi inte gör det har vi ju ingen svensk riksdag utan en polsk riksdag.”

Camilla Lindberg tycker så här om Johan Pehrson sätt att leda diskussioner:
”Han har inte varit intresserad av att lyssna.”

Vi gingo ned till Döda Havet

I helgen har jag varit på landet. Åkte ut redan på torsdag kvällen, eftersom jag skulle få besök av de som ska gräva mitt avlopp. Så att jag kan får vattentoa och göra Östersjön ännu dödare. Tänk Döda Havet.

Avloppshantverkarna var trevliga. Det var däremot inte det allt-i-allo-företag som hade lagt ett bud på avloppet och på att bygga friggeboden som toan ska stå ut. Eftersom deras avloppsanbud var 25% dyrare än avloppsfirman, så valde jag inte dem. Man är väl inte dum heller. Då vägrade de att bygga stugan. Så nu funderar jag på om man kann toaletten direkt på gårdsplan. Som en installation liksom.

Dessutom körde jag sönder gräsklipparen på en järnkrok som av okänd anledning sticker upp ur marken. Sedan hade jag bort bilnyckeln, och den fortsatte att vara borta, så Åttaåringen och jag fick tag bussen hem. Lyckligtvis ligger landet nära närmsta busshållplats. Lyckligtvis är det inten datumparkering på landet, så jag riskerar inte p-böter i varje fall.

Och tänk på alla bensinpengar jag sparade. Och alla koldioxidutsläpp jag inte gjorde.