Om mob, mobbare och mobbade

Jag brukar ju sällan länka till Svenskans ledarskribenter för att hylla deras upplysta åsikter – snarare tvärtom – men den här gången ska jag göra ett undantag. Jag tycker verkligen att Sanna Raymans privatblogginlägg om ilskan med Federley et al är sor bloggläsning; hon reflekterar, hon fördömer inte, och hon försöker verkligen läsa och svara på alla kommenterar hon får. Dessutom så tycker hon som jag. Förstås. Annars skulle jag inte tycka att det vore stor bloggläsning.

Jag har verkligen svårt att förstå den ilska, nästan hat, som riktas mot framförallt Federley, Johansson och Malm. Jo, jag tycker också de har svikit sina ideal. Jo, jag tror också att merparten av de väljare som har röstat på dem känner sig svikna (jag skriver medvetet inte att de har svikit sina väljare, eftersom jag inte har tillräcklig kunskap om vilket program de har gått till val på). Jo, jag hade förväntat mig mer av dem, i synnerhet när andra lyckas stå emot.

Men det stora problemet är ju inte de. Det stora problemet är ju Reinfeldt, Olofsson, Björklund, Hägglund, Pehrson, Widman, Danielsson. Det är bara att räkna upp precis alla andra borgliga riksdagsledamöter. Det var de som drev fram lagen. Det var de som orkestrerade grupptrycket mot avvikarna. Att bli så förbannad på de liberaler som inte orkade stå emot maktmobben är som att bli förbannad på den lilla grabben som sviker sin kompis, eftersom han annars skulle bli mobbad själv. Det är inte vackert. Han har säkert svårt att se sig själv i spegeln på morgonen. Men det är mänskligt. Och det är inte han som bär den stora skulden.

Jag har också förstått att många känner sig personligt svikna. Av sina vänner. Det är lätt att vara efterklok, och förnumsttig när man själv inte har några kompisar som sitter i Riksdagen. Men allvarligt talat, att välja in sin kompis i en politisk församling och förväntta sig att denne ska föra en politik som man gillar, är nog det enda som är mer korkat än att köpa en begagnad bil av sin kompis.

Uppdatering: Jag vill – inte på förekommen anledning, utan på egen insikt – förtydliga att rubriken inte refererar till nätdebatten, utan till partibehandlingen av avvikarna. Känns litet fånigt att skriva en rättelse som det inte finns behov.

En vanlig dag på Söder. Knivsöder, närmare bestämt

Idag hämtade jag ut min mors bil från verkstaden, där den hamnade efter att ha blivit vandaliserad runt nationaldagen. Glas- pch plåtfirman hade inte bara bytt ut glasrutan, utan häven motorhuven, eftersom även den hade blivit inslagen. Något jag hade missat. Reparatören trodde inte att någon hade vandaliserat den med ett järnrör, vilket var min hypotes:
”Näee. Det är alldeles för stort hål i rutan för det. Det är mer som från ett huvud. Och med bucklan i motorhuven. Det var nog någon som tryckte upp nån annan där”
”Men skulle det inte ha varit blod då?” Det var jag som sa det, om ni undrade.
”Nää. Det behöver det inte bli”
”Ja, då skall jag väl vara tacksam över att jag inte hittade ett lik på motorhuven.” Sa jag faktiskt.

Guldkompassen

Nu har Åttaåringen och jag sett på Guldkompassen. Den var riktigt bra. Lite profetiskt budskap i dessa tider, med ett Magisterium som vet folks bästa. Efteråt konstaterade Åttaåringen att Guldkompassen var som Google; man matade in sökord, och s fick man ett svar.

Demokrati: Lektion 1

Jag hade ju planerat att åka förbi manifestationen utanför riksdagshuset, på väg till jobbet i morse. De planerna gick om intet, eftersom Åttaåringen störtade ut ur sitt rum kvart i sju i morse och skrek att han hade ont i halsen. Med hjälp av litet ipren och lite mer sömn piggnade han i varje fall till lite, och efter lunch bytte jag om till svart och åkte in till stan för att visa mitt motstånd mot kabelspaningslagen och för att ge Åttaåringen hans första lektion i medborgliga rättigheter och skyldigheter. Jag tänkte att det kanske kunde lbi lite småpinsamt, om det var en pytteliten uppslutning, i inbjudan/kallelsen stod det  ”Klockan 08.00 – 19.00 är det allmän lit de parade över den tragiskt avsomnade Demokratistaten Sverige och det svenska folkets Integritet”, vilket väl kunde tydas som att man skulle gå på lite mer sparlåga under dagen.

På tunnelbanan in försökte jag förklara för Åttaåringen vad vi skulle göra:
”Vi lever i en representativ demokrati. Det betyder…”
”Det betyder att alla bestämmer. Varför får jag inte vara med och bestämma”
”Man måste vara över 18 år för att få rösta”
”Vem har bestämt det?”
”Det har Riksdagen bestämt. En representativ demokrati betyder att vi väljer de som ska bestämma i en massa olika frågor, istället för att vi röstar om varje fråga. Och nu har Riksdagen bestämt om en lag, som jag inte tycker om, och därför ska jag protestera mot den nu”
”Vad är det för lag”
”Det är en lag som som ger en myndighet rätt att läsa alla mail vii skickar, och titta på vilka hemsidor vi går in på”
”VA? Det tycker jag också är en dålig lag. Det är ju som på Hogwarths. När Umbridge var rektor. Då skulle hon läsa alla mail som eleverna fick och skickade”

Ganska bra jämförelse faktiskt.

När vi kom fram till riksdaghuset upptäckte jag att manifestationen inte var på sparlåga. Den var utslocknad. Det satt en tjej lutad mot väggen, läsandes ett papper som mjlilgen kunde ha varit resterna av manifestationen. Eller så väntade hon på en kompis. Det fanns inget plakat. Jag var den enda svartklädda människan. Men en massa turister.

Sedan gjorde jag mitt för det moderna konsumtionssamhället. Köpte kläder till Åttaåringen för 935 kronor på Polarn och Pyrets rea. Polarn och Pyret är södermalmsföräldrarna Dolce och Gabbana. Svindyrt och utan matchande kvalitet. H&Ms kläder håller oftast bättre. Fattar inte varför jag köper PoP. Jo, det fattar jag. Det är för att skolpersonalen och de andra föräldrarna ska tycka att jag är en bra förälder. Bra föräldraskap operationaliseras i PoP-kläder. Dessutom skickar det en signal om att man inte är fattig.