Mera spaning – utan nån aning

Jag har varit lite tveksam att diskutera den nya signalspaningslagen, mest för att jag tycker att en stor del av debatten har kännetecknats av okunnighet, överdrifter och ganska grova personangrepp på myndigheter och människor. Jag har också tyckt att jag varit lite dåligt insatt i frågan, även om jag, allteftersom debatten har fortskridit, har insett att jag är mer insatt än de flesta. Och det är skrämmande. Debatten är dessutom ganska sent påkommen. Men att kritiken skjuter över mål, rättfärdigar naturligtvis inte lagförslaget. Och mitt inlägg i debatten är naturligtvis ännu mer sent påkommet, men här kommer det i varje fall. Vad gör man inte för att slippa städa.

Det grundläggande problemet är de svenska medborgarnas – historiskt sett – helt oproblematiska inställning till statsmakten och till statsmakternas tvångsmedel och kontrollmöjligheter. Det har i princip inte funnits någon idédebatt, eller debatt överhuvudtaget, om relationen mellan stat och medborgare, annat än utifrån ett välfärdsperspektiv, dvs statens uppgift att fördela resurser. Den debatt dom har funnits om medborgarnas integritet har mer handlat om hur vi skall skyddas från andra medborgare eller från företag (eller från oss själva), t.ex. vad gäller reklam och privata övervakningskameror.

Egentligen är det något vi skall vara djupt tacksamma för, eftersom det är ett tecken på att vi aldrig – på riktigt – har behövt vara rädda för staten. Vi har aldrig levt i en diktatur. Vi har inte upplevt polismakten som ett hot, utan som ett skydd. Vår offentliga förvaltning har – på det stora hela – styrts av plikttrogna tjänstemän som har försökt att tjäna folket och inte missbruka sin makt gentemot enskilda individer. Svenskarna har därför sett staten som något gott, något som vill folkets väl, även om man ibland kan tycka att enskilda politiker och tjänstemän är inkompetenta. Staten det är Vi.

Resultatet har blivit en aningslöshet, en lättja hos det svenska folket. Vi är närmast tacksamma över att staten har den totala kontrollen på oss (om än inte alltid över oss), eftersom det innebär att vår vardag förenklas. Den förenklade deklarationen är ett sånt exempel; de flesta av oss tycker det är skönt att bara behöva skicka ett SMS som bekräftar allt det staten redan vet om vår ekonomi, istället för att själva fylla i alla räntor och fastighetsaffärer vi har gjort. Folkbokföringen och personnummer är ett annat exempel. Det ses inte som ett dugg problematiskt att staten vet var alla människor har bott från födsel till död, vilka som bor tillsammans (och vilka gifta som inte bor tillsammans), inkomst, utdelade bidrag, ägda företag, allting. Allting. Det är snarare så att vi fnyser lite föraktfullt åt de länder som inte har ett sådant system; det är nästan lite u-landsaktigt.

Det är i det perspektivet jag har sett frånvaron av debatt kring signalspaningslagen, som ett tecken på det allmänna svenska förhållningssättet kring statens kontroll. Lite Äsch, det är väl inte så farligt; staten vill väl. Och så blir det ju mycket mer effektivt. Effektivitet är viktigt för svenskarna.

Debatten har saknat en diskussion om för- och nackdelarna med den nya signalspaningslagens (samt ändringarna i den befintliga försvarsunderrättelselagen). Nackdelarna är naturligtvis betydande och uppmärksammade, dvs att FRA ges rätt att kontrollera all trådbunden kommunikation som går över Sveriges gränser. Men fördelen med lagändringarna är trots allt att för första gången styrs FRA:s radiospaningsverksamhet upp. Här är jag lite osäker, måste jag erkänna, eftersom det är en väldigt komplex och svårgenomtränglig materia, men som jag har förstått den nuvarande lagstiftningen på området så finns den inte. Etern är fri. Se t.ex. SOU 2003:30 Försvarets radioanstalt – en översyn, s 154:

” På så sätt är enligt telelagen (1993:597) utgångspunkten för lagen att det är ”i princip fritt” att bereda sig tillgång till kommunikation i den mån den överförs trådlöst, dvs. om den fångas upp i etern (se prop. 1992/93:200 s. 166 f.).”

Det vill säga, var och en som vill – och kan – avlyssna radiosändningar, mobiltelefoner och trådlöst Internet får göra det. Om man kan det vill säga. Och det är väl nästan bara FRA som kan det (samt de utländska ambassader som har sådan utrustning, och som alltså – helt lagligt – får avlyssna eterburen kommunikation mellan svenska medborgare, på svensk mark).

På så sätt kan den nya lagen ses som en trade-off; FRA ges möjlighet att avlyssna trådburen kommunikation, men å andra sidan blir det lite mer restriktivt hur man får avlyssna det som idag är fritt ram att avlyssna, samt att integritetsaspekterna ges en något större vikt. Så presenteras det i varje fall.

En viktig del i underlagsframtagandet inför den nya lagen har varit att FRA:s verksamhet ska vara teknikneutral, dvs att det inte ska vara någon skillnad på att avlyssna eterburen och trådburen kommunikation. Och det kan man ju tycka vara rimligt, ur ett effektivitetsperspektiv. Trots allt, möjligheten att fånga upp viktig information ökar ju. Om man bara fick fånga brevduvor, så skulle man inte få reda på något.

Problemet är att teknikneutralt inte är integritetsneutralt. Teknikutvecklingen och svenskarnas användning av de möjligheter som teknikutvecklingen ger, förändrar i sig balansen mellan samhällets säkerhet och medborgarnas integritet. Det som i FRA:s barndom säkert var en tillräcklig integritetssäker princip – att etern är fri – har med åren kommit att negativt påverka medborgarnas integritet, eftersom en allt större del av våra liv och våra tankar passerar genom i etern. För sjuttio år sedan var det inget problem att etern var fri, eftersom det i huvudsak avsåg radioutsändningar, där syftet var att det skulle avlyssnas. Så är det inte längre.

Det är symtomatiskt att förarbetet inför signalspaningslagen inte gjordes i form av en SOU, som förutsättningslöst och ur ett brett samhällsperspektiv, och utifrån en ideologisk genomarbetad syn på relationen mellan stat och medborgare – analyserade avvägningen mellan samhällets säkerhet och individernas integritet. Istället var den en Departementsskrift, framtagen av departementstjänstemän, med stöd av jurister, som analyserade frågan ur ett tekniskt perspektiv, där den viktiga frågan, var avgjord redan från början.

Det som triggade mig att skriva det här inlägget var den absoluta briljanta video som bland annat Freddi gjort (om ni inte har sett den, så måste ni naturligtvis göra det, och sprida den till alla ni känner). Där sägs något i stil med ”Enligt Anders Borgs samhällsekonomiska analys…” Däri tror jag hela nyckeln till regeringens agerande i denna fråga ligger. Man behöver rädda någon form av trovärdighet hos försvarssektorn och hos de brottsbekämpande myndigheterna. Eftersom man drar ned på försvarsanslagen, och vägrar utöka anslagen till polis och åklagare, så får man hitta något annat sätt att underlätta dessa myndigheters arbete. I valet mellan medborgarnas integritet och några miljarder till statskassan, väljer de Nya Moderaterna, tveklöst, det senare alternativet. Och regeringskamraterna ställer upp.

Jag har på något sätt – lite småkorkat kanske – trott att frånvaron av debatt har berott på att folk visste, men inte brydde sig om övervakningen. Det är trots allt ingen statshemlighet att FRA har ägnat sig åt signalspaning de senaste sjuttio åren, eller vad det kan vara. Jag menar, vad trodde man att Radioanstalt i Försvarets Radioanstalt stod för? Att man lyssnade på Mix Megapol, för att uppfånga dolda budskap i låtarna?

Men jag hade fel. De senaste dagarnas debatt i gammelmedia har visat att det är tvärtom; folk vet inte, men de bryr sig, bara de får veta. Och det är den arga och överdrivna bloggdebatten som har fått folk att bry sig, som har fört upp frågan på dagordningen. Oavsett hur det går på tisdag, så är det oerhört stort. För nästan första gången finns det i Sverige en debatt om förhållandet mellan staten och medborgarna, om medborgarnas rätt till ett privatliv, och en insikt om att medborgarna faktiskt kan behöva skyddas från staten.

Det var länge sedan så många hade så få att tacka för något så viktigt.