Strömlös i Stockholm

Idag har jag varit hemma från jobbet. Åttaåringens avslutning. Sista möjliga dagen att ta ut föräldrapenning. Så då gjorde jag det. Exet och styvmor var inte på skolavslutningen. I år heller. Insåg att halva DN Kultur har barn som går i klassen. Åtminstone två stycken. Ettorna läste fabler för föräldrarna, alldeles för tyst och lite för länge. Åttaåringen rev ner en tavla från väggen. Treorna läste egenskrivna engelskadialoger för föräldrarna. Alldeles för lågt och också för länge. Det är en tudelad känsla det där med elevuppträdanden; de andra barnens prestationer är för det mesta ointressanta, och ens eget barn är man omväxlande stolt och skamsen för

När jag skulle gå hem var det strömavbrott, så tunnelbanan stod. Sedemera gick tunnelbanan igång på reserrvkraft, men inte resten av Söder. Det tog flera timmar innan jag fick dagens andra kopp kaffe. När strömmen kom tillbaka såg jag på SVT 24, Jonas Gardells doktorsföreläsning (som jag fattade det har han blivit hedersdoktor i teologi. Det var säkert för jättelänge sen. Fast kanske inte. KG Hammar satt i publiken, fast civilklädd. Åtminstone tror jag att det var han). Nåväl. Temat var Gud väntar på dig med maten, och et avslutades med en reflektionen till varför Jesus budskap var Kom ketchup, så går vi, och att vi alla är slavar i vårt eget Egypten, med fyrtio års vandring i vår egen öken framför oss, om vi ska befria oss. Och efter de fyrtio åren skall man dela på Röda Havet. Eller var det någon annan berättelse? Jag fick aldrig gå i söndagsskolan.

Det var bra.

Nu ska jag packa klart och åka till Paris.

Klia ryggar

Jag har förresten glömt (eller varit för blyg) att nämna att Lisa kallar min blogg för ”En av de vassaste kommentatorerna av samtiden. En nästan perfekt bloggare” i Bloggtidningen. Jag har tyvärr lite svårt att ta beröm från Lisa, eftersom jag tror att hon bara säger det för att vi är kompisar. Fast det kanske är så att hon vill vara kompis med mig, bara för att jag skriver så bra. Vet inte vad som är värst.