Igår var jag på femtioårsfest. Det var den första jag gick på av egen kraft, om man säger så, för att jag var kompis med festföremålet. Jag missade mina föräldras femitionårsfester; min far var död när han skulle ha fyllt femtio, och min mor firade sin femtioårsdag i Patagonien eller Sydafrika eller Tjotaheiti. Kommer inte riktigt ihåg, faktiskt. De tidigare femtioärsfesterna jag har gått på har varit mina äldre pojkvänners äldre vänner, typ körkollegor.
Femtioårsfest. Det är ju faktiskt något vuxet. Något föräldrar gör. Dock ej mina då. Lite småfrämmande. Sådär som fyrtioårsfester var för tio år sedan. Inte vi. Vi är ju evigt unga. Och födelsedagsbarnet ser sannerligen inte ut som femtio. Det är bara att ge järnet. Man är inte äldre än man kkänner sig. Nuförtiden är man inte gammal vid femtio. Ni vet. Eller sextio heller för den delen.
På festen inser jag plötsligt att vi har åldrats. Många av festdeltagarna träffade jag för fyra år senast, då femtioåringens fru fyllde fyrtio. Många har jag aldrig träffat tidigare. Men det är definitivt vuxna människor. Mogna människor. Män som inte har grått i håret, utan grått hår. Människor som gick hem runt elva-tiden. Jag var en av de som stannaade längst, och jag var hemma halv ett.
Men det var väldigt trevligt. Trevligt var ordet.
Publicerat av hemligamorsan 
