Att sila mygg och svälja tigrar

Utan att värdera de litterära kvaliteterna i Maja Lundgrens respektive Lars Noréns senaste böcker – eftersom jag inte har läst någon av dem – så är det ganska intressant vilka olika måttstockar man har för att bedöma den medelålders kvinnan och den store mannen.

Så här skrev SvD:s Carl-Johan Malmberg i höstas om Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar:
“Lundgrens bok är en verbal krigföring på ett halvt tusen sidor riktad från författaren-berättaren mot män hon känt i kulturvärlden…
Den springande punkten är här namgivandet av ”fienderna”, de lömska kulturmännen som spelat och spelar med Maja Lundgren. Det rör sig inte om några rikskändisar, men om journalister och författare med plats i offentligheten, kända i kulturvärlden. Att de namnges med för- och efternamn, beskrivs närgånget och tillskrivs allehanda sjaskigheter på erotikens och maktens domäner har givit ”Myggor och tigrar” ett kittlande förhandsrykte; det kommer säkert att bidra till bokens försäljningssiffror…
Nu åker hon snålskjuts på kändisfaktorn, kanske av konstnärlig lättja, men nog främst för sitt revanschistiska syftes skull. Boken, inte Maja Lundgren, imploderar. En roman måste vara något mer än ett revanschistiskt utspel. … Den får en obehaglig grundton av illvilja.“

Så här skriver Malmberg ett halvår senare om Noréns bok:
“Förhandsryktena om ”En dramatikers dagbok” har gått ut på att den är en skandalbok, en som överträffar alla i den uråldriga genren, bräddfylld av lustmord på fiender inom journalistiken, politiken, teatern och litteraturen, och dessutom full av intima avslöjanden om kolleger, vänner och partners.
Och sådant finns där, men allt detta är mest drastiskt och roligt – och i många fall både träffande och riktigt – och inte verkligt chockerande. Avrättningarna, de småskuret illvilliga eller de tunga och tänkvärda, är inte värre än de tusentals samtal som dagligen förs på krogen, i sovrummet, på telefon eller på gatan mellan deltagarna i det svenska kulturlivet. Vad Norén (och hans förlag) har gjort är att publicera elakheterna i bokform, och det gör naturligtvis skillnad, men jag kan inte se annat än att man på så vis vidgar möjligheterna till frispråkighet och sanning i vårt ängsliga och konforma svenska 2000-tal.”

Dvs, utan att gå in på de litterära kvaliteterna, när Lundgren namnger folk är det illvilja, när Norén gör det är det drastiskt, roligt, träffande, riktigt, och inte chockerande, utan tvärtom en vidgning av “möjligheterna till frispråkighet och sanning”.