Livet – En bruksanvisning

Så här tänkte jag mig att min Valborg skulle bli:
Jag skulle hämta min mors bil tidigt på morgonen, packa och åka ut till landet. Det skulle vara soligt och varmt, Åttaåringen och jag skulle grilla och ha mysigt, och jag skulle avsluta kvällen med ett glas rosevin på verandan.

Så här blev min Valborg:
Jag fick inte tag på den som hade lånat bilen av mor förrän 15.30, och fastnade i en bilkö mellan Bromma Flygplats och Fridhemsplan, skapad av förortsbor som skulle ut på Essingeleden. Bygg Ringleden snarast, så att vi innerstadsbor inte behöver trängas på Tranebergsbron. Därför hann vi inte ut på landet, utan skulle som en kompromiss grilla vid Majbrasan på Långholmen. När vi väl kom ut så duggade det. Sedan ösregnade det. Och elden var avspärrad med ett rep, så vi fick grilla marshmallows ovanför spisen. Inte blev det något gott heller.

Men jag dricker vin i varje fall.

Vi kan väl säga så

Åttaåringen beundrade min i Iran inköpta plånbok.
”Det är hästskinn” sa jag.
”Åhh. Då skulle inte E tycka om den. Det är hennes favoritdjur” E är den flicka i klassen som Åttaåringen för tillfället har en crush på.
”Det är mitt favoritdjur också. Men om en häst ändå dör, så tycker jag att man ska tillvara på allt på den. Det är ju inte så att man dödar hästen för skinnet”
”Så tycker jag med. Det är därför jag äter kött. Annars skulle jag vara vegetarian. Men djuret är ju ändå dött”

Det tycker jag är en bra levnadsregel. Jag är halvvegetarian. Jag äter bara döda djur.

Skenhelighetens apostlar predikar för kören

Det svenska Mullepartiet – kd – är ute på vårmarsch för äktenskapet. Utifrån ett trivialt konstaterande – att majoriteten av svenskarna anser att ”barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina två biologiska föräldrar” (men det sägs inget om att föräldrarna behöver bo ihop), kombinerat med tendentiösa påstående om att skilsmässor är upphöjt till ett ideal i Sverige idag, så landar man i ett det behövs ett familjeperspektiv i politiken, för att förhindra skilsmässor. För baaarnens skull. Förstås. Sådana petitesser som att det skulle bidra till en ökad stigmatisering av barn till ensamma föräldrar, eller att  det kanske vore bättre – om det nu verkligen är barnens bästa man tänker på – att ha ett barnperspektiv i politiken bekymrar man sig inte om.

För mig är det enkelt. Antingen anser man att individen är grunden i vårt samhälle, att det finns vissa individuella fri- och rättigheter, och att det offentligas uppgift är att skydda individen (sedan kan man diskutera hur långt detta skydd går, i synnerhet vad gäller att skydda individen från andra individers agerande), eller så anser man att gruppen – familjen, klanen, stammen, klassen, nationen – är grunden och att individens välfärd ska underordnas gruppens bästa. Kd sätter konsekvent gruppen före individen.

Därför håller man konsekvent fast vid att kärnfamiljen i alla lägen är det bästa för barnen, och att allt som hotar kärnfamiljen – inklusive, men inte begränsat till homosexuella, skilsmässor och dagis – är farligt för barnen. Det förvånar mig bara lite att man inte framhåller det kyrkliga Österrike som ett föredöme.

Alla dessa Valborg

Hade tänkt åka ut till landet idag, men eftersom jag inte får tag på den som lånade min bil sitter jag hemma och ser vårdagen passera. Jag kan inte ens ta ett eftermiddagsglas rosé, eftersom jag fortfarande hoppas på att få tillgång till bilen.

Istället försöker jag fylla nomadkistan med vinterstövlar och kuddar, men det blir bara lite skrammel på botten.

Jag minns min ljuva ungdom

Läs Lisas vackra barndomsminnen. Min barndom var kulinariskt bipolär. Makaroner med ketchup (fast jag åt inte ketchup, men ni förstår principen) den 24 varje månad och oxfilé den 25. Det här var nämligen före kontokortens tid, så man hade de pengar man hade.

När min mamma skulle spara till sin Grönlandsresa (notera sin, inte vår) åt vi (vi, inte hon) kålrötter från koloniträdgården en hel höst. Det är ett ämne som fortfarande kan dyka upp i vår konversation, i synnerhet när jag har behov att ge henne lite dåligt samvete.

Vad hände egentligen med den svenska konstitutionen under min semester?

När man kommer hem från en längre semester är det ofta beklämmande hur lite som har förändrats hemma, i synnerhet på jobbet, när man själv har fått så oerhörda insikter. Men ibland känns det som om man har missat något fundamentalt.

Enligt Svenskans något knapphändiga rapportering har Riksdagens Utredningstjänst (RUT) räknat ut att Stockholms stads kostnader för vårdnadsbidraget kan bli dubbelt så stora som staden har räknat med. Den första frågan som infinner sig är ”Vad fan har RUT med Stockholms stad att göra?” Har Stockholm ställts under riksdagens tvångsförvaltning under min frånvaro? Och hur kunde jag ha missat det, jag har ju ändå haft sporadisk tillgång till internet. Det mest sannolikt är att det är en del av sossarnas strategi att göra rikspolitik av kommunpolitiken (eller försöker de göra kommunpolitik av rikspolitiken, jag blandar alltid ihop det där), men det är ju onekligen en intressant precedens. Ska RUT framöver bli ett revisionsorgan för de kommunala budgeterna? Varför inte.

Den andra frågan som infinner sig när man läser artikeln är om kommunalskatten plötsligt har öronmärkts för olika utgifter. Jag har iofs inte märkt något sådant, varken i deklarationsunderlaget eller i min lönespec, men hur ska man annars tolka Lotta Edholms dementi att kostnaderna för vårdnadsbidraget inte påverkar barnomsorgen:
”Pengarna är just därför avsatta i den centrala medelsreserven, inte på stadsdelsnämnderna. Vårdnadsbidraget och barnomsorgen har inte med varandra att göra. Det är två helt skilda budgetar.”

Det är OK att köpa godis för de sista pengarna, eftersom det är på matbudgeten pengarna är slut.

Iran. Nu i fyrfärg

Fast i den iranska öknen är det mest två färger; olika nyanser av brunt och blått

Nu har jag uppdaterat mina inlägg från Iran med bilder. Mest bilder på de äldsta inläggen.

Hej. Jag heter Hemliga Mamman och jag är en vandrande IT-katastrof

Det räcker med att jag tittar på en dator så går den sönder. I princip. Förutom alla gånger min hårddisk kraschade undder förra året, vilket säkerligen gjorde att alla killarna på Dell Support fick ett nervöst sammanbrott lagom till jul, har jag den senaste tiden varit förföljd av datorhaveri. Jag är IT-ålderns Mr Magoo. I shiraz la datorn av när jag satt vid den. När jag kom tillbaka till mitt jobb i måndags, kom jag inte in på systemet alls, eftersom batteriet i min dator hade lagt av under min semester. Idag har jag satt jag 42 minuter i telefon med Alltele, när jag skulle installera mitt nya internet. Nuär jag väl lyckades installera internetabonnemanget så stänger skiten av sig med ojämna mellanrum. Bara några minuter åt gången, men det gör ändå det omöjligt att surfa med säkerhet.

Det finns säkert de som anser att man får skylla sig själv om man väljer internetabonnemang hos ett bolag som heter Alltele, och jag är benägen att hålla med dem. But what´s a girl to do. Jag har utövat min konsumentmakt gentetmot UPC/Comhem och Bredbandsbolaget när jag blivit sur på deras taskiga service, så nu har jag inte så många alternativ kvar.

De enda gångerna internet funkar är när jag tjuvsurfar på grannens nät.

Alla dessa mammor

Gick till jobbet i morse. Så fort jag kom utanför dörren började regna. Dugga i varje fall. Men jag stretade oförtrutet på; hela vägen från Hornstull till Östermalm. På Östermalm insåg jag att i över 90% av alla fallen var det mammor som lämnade barnen på dagis och skola.

Så är det inte på Söder där jag bor. Tror jag inte i varje fall. Tycker att det trängs lika många mammor som pappor på Åttaåringens skola. Ungefär.

Alltså. Så här är det

Jag vet inte om jag har varit tillräckligt tydlig på den här punkten; men om ni skall göra en utlandsresa nästa år, så ska den gå till Iran. Iran är ett av världens främsta turistmål, trots att man inte kan dricka vin eller kaffe, maten är medioker och kvinnor måste klädda i huckle och långkappa. Då förstår ni.

Naturen är storslagen och det finns mängder av unika historiska byggnader och monument, men det mest fantastiska är utan tvivel människorna. Det är en underlig och varm känsla när alla slags människor (utom de blaserade i Teheran) hälsar på en på gatorna, där man blir fotograferad lika mycket som man fotar själv, och där medelålders kvinnor kommer fram till en och tackar för att man besöker deras land.

Tacksam familj

Iranska nomader fotar svenska turister

Antingen skärps konflikten mellan den iranska regeringen och västvärlden, och det blir svårare för västerlänningar att resa i landet, eller så kommer Iran att explodera som ett turistmål, och då kommer invånarna att vänja sig vid och tröttna på turister. Båda scenarios talar för att man ska resa dit så fort som möjligt.

Skolflickor svärmar kring M. I ungefär en halvtimme.