Farsi-fars

Nu har jag slutat oroa mig för packningen för tillfället och spanar istället in den svensk-farsiska ordlistan vi har fått. Förutom vanliga turistfraser som Hej, Vad är klockan och Hur mycket kostar det, återfinns också förhoppningsvis inte så användbara uttryck som Dra åt h-e och ord som jordbävning, strida och varg. Jag undrar hur den iranska regeringens syn på bevarande av en livskraftig vargstam är och hur man säger ”Det är en mänsklig rättighet att skjuta varg, när de har rivit ens kameler. De där byråkraterna i Teheran har ingen förståelse för landsbygdens problem”. Å andra sidan kanske mänskliga rättigheter är en fras som inte är så uppskattad i Iran, oavsett vilket sammanhang den används i.

Den iranska grammatiken känns för övrigt lite svårgenomtränglig. Eller så är dete bara den mediokra svenska sjuttiotals-skolan som har gjort mig illa rustad för att upptäcka världen. Jag har i varje fall läst följande stycke ett antal gånger, och min enda slutsats är att jag hoppas att de flesta iranier talar hyfsad engelska:
”Substantiv kan stå i 5 kasus, som alla, utom nominativ, markeras med en preposition  (som ej översätts). De 5 kasus är nominativ, ackusativ (ra), dativ (be) lokativ (dar) och ablativ (az). Substantiv sätts ihop med andra substantiv och pronomen i en slags ägande, possessiva, funktioner med det lilla ordet e eller ye efter en vokal. Något tycks e/ye påminna om og i engelskan (min bok = ketab e man = eg bok e jag, ditt hus=khane ye shoma=eg hus ye du). Detta system kan varieras med possesiva suffix på det ägda som markerar ägarskap av vem”

Glasklart.

Packa mammas kappsäck

Den senaste halvtimmen har jag tillbringat med att analysera vår reseledares klädsel. Det är hon med den kortaste överdelen och den slarvigast knutna sjalen, dessutom i moskemiljö, så jag tror att jag kan lämna mina tältklänningar hemma.Enligt Lonely Planet skall kappan/tunikan/skjortan gå ner över stussen, och den får dessutom inte vara för tajt och visa kroppens former. Mitt problem är att den senaste gången jag köpte långa vida kavajer var när det var modernt för femton år sedan eller så, och att min stuss hänger ner lite mer än vad den gjorde då och att mina former är lite större än vad de var då.

Men man kan ju alltid hoppas att den iranska sedlighetspolisens maxim är att osedlighet is in the eye of the beholder, och att de därför lämnar mig och mina tajta tröjor i fred.

Drottningen och jag

Såg på The Queen (med Helen Mirren) igår. Trer saker slog mig.

1) Vilken dysfunktionell familj.

2) Vad ensam hon verkade vara. Hon har säkert inte ens en terapeut.

3) Drottning Elizabeth och jag har en sak gemensamt; vi har båda fastnat med en Land Rover i en flod. Fast omständigheterna skiljde sig lite. Drottningen övningskörde inte sent på midsommarafton, utan glasögon eller linser. Hennes bil stannade bara till i floden, när hon körde mot en stan, hon satt inte fast i vatten upp till knäna. Hon körde heller ner grindstolpen eller 10 meter av grannens taggtrådsstängsel. Men annars så kände jag igen mig i hennes situation.

Den som väntar på något gott får laga till det själv

DN hade två artiklar i går, som jag väntade på att de skulle lägga upp på hemsidan, så att jag kunde kommentera dem. Och jag väntade och jag väntade och jag väntade. Så nu får jag skriva av dem istället.

Det första var en intervju med Pierre Schori, som tydligen har dissat Göran Persson, för att GP dissade Sten Andersson och Sten Andersson inte kan försvara sig. Eftersom han är död. Striden står kring sossarnas inställning till Palestina:

”Göran Persson gav bilden att han förde tillbaka partiet till dess traditionella linje?
”Ja, men är han traditionellare än Sten Andersson. Jag menar, vad representerar han bakåt i traditionen? Jag vet inte vad Katrineholm hade för utrikespolitik.”

Katrineholmsbiten var ju ganska roligt, men det intressanta är att det verkar som om sossarnas utrikespolitik (måhända hela deras politik) är en tävlan i att vara mest traditionell. Det måste vara ganska svårt att förnya ett sånt parti. Deras valparoll 2010 kanske blir förnyelse genom tradition.

Det andra var en intervju med Johan Kinde som får frågan varför det är så ålderssegregerat i Stockholm. ”Aah, är det inte typiskt Sverige på något sätt.Så har det varit jävligt länge, sedan 80-talet. Café Opera var i och för sig mixat. Pelle Unger som drev det ett tag under de mest populära åren sa att när de unga tjejerna tycker att det är en gubblada och affärsmännen tycker det är en ungdomsgård, då är blandningen perfekt.”

Unga kvinnor och gamla män, vilken revolutionerande blandning. Såväl ålders- som könssegregerat.

Duracellkaninen

Säga vad man vill om Pär Ström – och det gör man ju – men man måste beundra mannens uthållighet. Nu har han skrivit i princip samma artikel som så många gånger förr. Den enda skillnaden är att han föreslår att en mansdag skall inrättas den 8 september (måste ha varit svårt att välja mellan alla dagar som inte är kvinnodagen), och att han inte hävdar att allting är feminismens fel. Det senare får väl ses som ett steg framåt. Eller så är det bara ett förbiseende.

Och taktiken lyckas, man orkar till slut inte bry sig om att bemöta de anekdotiska exemplen och det snedvridna statistikurvalet som skall bevisa att män är offer. Inte jag i varje fall. Läs istället Sleepless.

Påsken infaller sent i år

Förbereder packningen inför min Iran-resa, om exakt en vecka. Iran kräver sina förberedelser. Jag har grävt längst inne i garderoben för att hitta långärmade sidenblusar, utanpåklänningar och scarves. Jag är tvungen att prova kläderna, eftersom jag inte har haft de flera år. Tackar mig själv för att jag inte har lyckats slänga just dessa blusar. Jag ser ut som en påskkärring.

Snabba analyser

Henrik Brors intervjuar sig själv i DN. Hemliga morsan, som gärna hoppar på trender, gör detsamma.

Varför gör Henriks Brors på det här sättet just nu?
-Att intervjua sig själv är ett sätt att inte behöva bygga upp en röd tråd i en text. Man behöver inte bry sig om övergångar från en fråga till en annan.

Kommer vi att få se fler sådan själv intervjuer i svensk media?
- Det är ett knep som journalister främst tar till när det är ont om tid. I takt med att informationssamhället omvandlas, och analyser förväntas lämnas så fort nyheten finn på hemsidan, finns det en risk att sådana här ego-intervjuer blir vanligare

Finns det inte en risk att detta försämrar Brors och DN:s stilistiska och journalistiska rykte
- Nej knappast, såvida man inte börjar använda sig av det alltför ofta. Då är det nog värre när man gör okritiska beundrarreportage av USA:s Sverige-ambassadör. För att inte tala om att omvärldsanalysen kan blilidandde av den gammelmodiga syn som Brors, och DN, verkar ha på medias inflytande; ”nya politiska trender slår igenom snabbare i storstäderna där det finns så mycket fler medier, med morgontidningar, kvällstidningar och gratistidningar utöver radio och teve.”

-

En gång i min ungdom älskade jag, sade tack och adjö och försvann

Annina Rabe kör en nostalgitripp över sin ungdom. Själv tillbringade jag det tidiga åttiotalet antingen på Viksjös bollplan eller på SSU-möten (ja, det är faktiskt sant). Så här i efterhand är det precis lika tråkigt och tragiskt som det låter. Å ena sidan är det lite blekt att inte ha några ljuva ungdomsminnen; å andra sidan kan man glädjas åt att det inte har blivit så mycket värre.

Jag skyller på mina föräldrar, som lät mig växa upp i Sveriges tråkigaste förort, där det enda som fanns var en SSU-klubb, en bollplan och en lastbrygga till skolans matsal. Där satt de som rökte.

Titeln är för övrigt snabbversionen av Smedsvisan.

We´ll meet again

We´ll meet again

Idag fick jag frågan vilken sång jag ville ha på min begravning. Min omedelbara reaktion var ”Shit meme, lite sent att bry sig då”, men jag sa ”Någon country, något av Cash”, och alla skrattade.
När jag kom hem insåg jag att jag naturligtvis ska ha den ultimata begravningssången; We´ll meet again i Johnny Cashs tolkning. Det är för övrigt den sista sången på den sista skivan han utav, medan han fortfarande var i livet.
Och titta gärna på bilderna till sången; jag tycker att det är en så fin hyllning till någon man har älskat.

Kd är det nya populistpartiet

Stefan Attefall, ordförande i riksdagens finansutskott och tillilka ordförande för kd:s arbetsgrupp om etik och moral har en debattartikel inne på dagens DN debatt, som utmynnar i att fastighetsskatt är omoraliskt. Utgångspunkten är att den neoklassiska nationalekonomiska skolan, initerad av Adam Smith ”utgår från att alla individer har perfekt information och osviklig rationalitet. Den utgår ifrån att människor i val och kalkyler alltid söker maximera sitt egenintresse. Men även vi som delar övertygelsen om den fria marknadsekonomin ifrågasätter flera av de nämnda utgångspunkterna. Marknadsekonomi behöver ordning och regler för att kunna uppstå och fungera.” 

Här uppstår mitt första problem med att förstå texten. Det finns väl ingen nationalekonom som tror att individer ”har perfekt information och osviklig rationalitet”? Det är ett antagande man gör för kunna börja analysera ett problem. Erfarenheterna har ju dessutom visat att de slutsatser detta antagande leder till, generellt sett håller ganska bra i verkligheten, dvs de samband man kan analysera sig fram till – med detta orealistiska antagande – verkar stämma hyfsat överens med utvecklingen. Dessutom är det väl ytterst få nationalekonomer som inte tror att ordning och regler och fungerande institutioner är A och O för att en marknadsekonomi ska fungera. Att frivilligt följa regelverk och normer, och att samarbeta, kan motiveras utifrån individernas egenintresse, även om det inskränker på möjligheterna på kort sikt.

Men den analysen gör inte kristdemokraterna. De anser att ”Denna ordning har inte alstrats spontant utan den har det kristna och delar av det klassiska kulturarvet försett oss med genom kristen etik och dess betoning på rätt och fel, karaktär, hederlighet, duglighet och arbetsetik. Detta kulturarv har också gett oss ett rättssamhälle som är av stor betydelse för en fungerande ekonomi.” Det är, får man väl säga är en ganska djärv nytolkning av historien, kanske inte riktigt i klass med Milosevics brandtal 1989 om slaget vid Trastfältet, men ändå ett flagrant sätt att definiera om historien för att den skall passa den egna agendan. Ordvalet är intressant; hela det kristna arbet, och delar av kulturarvet i övrigt har gett oss denna ordning, etik och moral. Det är därför det inte fanns någon ordning före Jesus födelse. Det är därför alla samhällen som kan karakteriseras som kristna, t.ex. Syditalien, Ryssland och Sydamerika präglas av hög etik och arbetsmoral, och väl fungerande institutioner, medan andra samhällen, som inte vilar på kristen grund, t.ex. Israel och Japan, helt saknar dessa karakteristiska.

Och eftersom det är kristendomen som har skapat alla dessa goda värden, har också Jesus efterföljare i kristdemokraterna tolkningsföreträde på vad som är etiskt ochh vad som är oetiskt. Nu har man kommit fram till att fastighetsskatt är oetiskt. Det framgår inte helt tydligt varför det skulle vara mer oetiskt att beskatta fastigheter, än att beskatta mat, arbete och att erbjuda någon arbete.

Problemet är att kristdemokraterna inte är så pigga på att se över utgiftssidan. För  tre sidor seenare i DN framgår det att Kd vill fördubbla antalet pappadagar i samband med barns födsel. Finansiering framgår inte.

Nu är jag toksen till jobbet.