I love Europe

Min kollega har varit på europeiskt möte. Av hans anteckningar framgår att man diskuterade finansieringsformer för lunchmackorna. Stycket avslutas med ”Denna punkt diskuterade vi i flera timmar”.

Teknikens under

I utlandet, framförallt i de anglosaxiska länderna, är behållarna för använda dambindor stora lådor, där man öppnar ett lock, lägger ned den begagnade bindan (motsvarande)  i locket, stänger locket och avfallet faller ned i lådan. Man ser alltså aldrig insidan av lådan, och därmed inte innehållet i den, vilket jag antar är syftet med konstruktionen.  (Det där var en information till den del av befolkningen som inte har besökt brittiska damtoaletter). I Sverige, lägger man bindan i en liten påse, som man stoppar ned i en liten låda eller större påse, som töms dagligen. Jag är övertygad om att de olika lösningarna har något viktigt att förmedla om skillnaden i synen på kroppsfunktioner i allmänhet, och kvinnliga sådana i synnerhet, i olika kulturer, men jag vet inte riktigt vad.

I varje fall, den senaste produktutvecklingen på stora-lådan-lösningen är sensorstyrda lock. Man rör handen fram och tillbaka en decimeter ovanför locket, det hörs ett svagt surrande, och locket öppnas utan att man behöver vidröra det. Är det inte fantastiskt hur tekniken kan användas för att lösa allvarliga samhällsproblem.

Mitt liv som Teliakund

Jag sätter nya rekord som missnöjd kund. Nu har jag hunnit bli missnöjd med Telia redan innan jag har blivit kund hos dem. Bakgrunden är att jag i höstas blev missnöjd med Bredbandsbolagets kundservice (va? jag missnöjd? måste vara ett undantagsfall). Eftersom jag inte visste vilket företag jag skulle välja istället sa jag abonnemanget, istället för att begära en portering (överföring till annat bolag). Big mistake. Enormous mistake. A mistake of cosmic proportions. Men det tog det ett långt tag innan jag kom fram till, eftersom uppsägningstiden var tre månader, dvs 29 februari. Så nu i februari börjar jag rådda i det, bara för att få reda på att jag måste göra en himla massa saker, himla snabbt, för att inte förlora mitt telefonnummer. Så du gjorde jag det, och trodde att allt var frid och fröjd, till jag idag fick ett brev från telia att jag inte hade skickat in någon fullmakt. Fullmakten måste vara inskickad senast den 30 februari (intressant), och tro inte att de skickar med någon fullmakt, utan de uppmanar mig att kontakta dem, om jag inte skulle ha någon. Jag undrar lite vad de har för tidsdimension i Telia-galaxen.

Så jag ringer Telia och möts av deras röststyrda väljarservice. En vänlig kvinnoröst frågarvad jag vill, jag säger ”Nytt abonemmang”, mycket tydligt, den vänliga rösten säger ”Du vill prata om Abonnemang. Jag behöver mer detaljer”, jag säger ”Fuck you” ganska högt, den vänliga – men något opersonliga rösten – säger ”Du vill prata om Fakturafrågor”. Jag lägger på luren och gör ett nytt försök. Kommer fram till någon dam som säger att de skickar alltid ut fullmakter, och om jag inte har fått det, så var det nog Postens fel. Yeah Right. Om det är bråttom så uppmanar hon mig att ta mig till närmaste Telia-butik och fylla i en fullmakt där, sedan försöker hon hitta en butik i min närhet, men eftersom hennes lokalkännedom om Stockholm är begränsad, och hennes dator har hängt sig, så går det inte så bra.

Till sist hittar jag en Teliabutik vid Ringen, som har öppet till 19.00. Jag slänger fram varma köttbullar till Sjuåringen, går ner till Tunnelbanan, kommer fram i god tid, får tala med en ung flicka som skäller ut mig för att jag sa upp abonnemanget, och uppmanar mig att häva uppsägningen, och till sist fyller i en fullmakt som hon ska faxa in. På vägen hem är jag så stressad och frustrerad att jag köper lösgodis och vräker i mig.

Det enda positiva med kvällen är att jag insåg hur oerhört tacksam jag är för att jag inte bor längs med Gröna linjen. Varenda gång jag åker med den är det störningar i trafiken; ”Farsta Strand 5 minuter, Skarpnäck 5 minuter, Hagsätra 5 minuter”, och när Farsta-tåget kommer är det naturligtvis proppfullt, och man får klämma sig in med skohorn, vaselin och dålig andedräkt, och föraren ropar ut ”Det finns ett tomt tåg precis bakom”, och det finns inte en enda passagerare som går på så enkla knep.

Det är tanken som räknas

Sjuåringens klass har tappat bort sin röda fotboll, och satt upp lappar över hela skolan. I morse satt det en lapp vid ingången till deras revir (mana har ju inte bara klassrum längre, man har ett helt område. ”Jag har sett eran boll. Men jag kommer inte ihåg var jag la den”.

Det finns inga friska människor, det finns bara odiagnosticerade sjukdomar

När jag och min adhd hade gått och lagt oss igår kväll funderade jag över om inte en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning har någon forrm av psykisk/mental funktionsstörning, mer eller mindre utvecklad. På mitt jobb uppvisarr t.ex personalchefen DAMP-symptom och den strategiskt ansvarige tror vi är aspberger. Och de är duktiga på sitt jobb. Egentligen undrar jag om inte alls dessa psykologiska test, t.ex. Bryers-Miggs, mäter funktionsstörningar och inte personlighetstyper. Om det nu inte är samma sak,

Nästa steg blir att platsannonsernas politiska korrekthet fras kommer att utökas med funktionshinder. ”Vår arbetsplats är öppen för alla; oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning  och funktionshinder (fysiska och psykiska) . För närvarande är en majoritet av våra anställda aspbergers, och vi välkomnardärför särskilt sökande med adhd”.

It runs in the family

När jag bearbetade min ångest över att Sjuåringen hade slagit sig själv i skallen och sagt att han nog hade ahdh (när läxarbetet inte gick som det skulle), genom att berätta det för alla och envar, fick jag två kommentarer av karaktären ”Han kanske har det, men det går nog bra ändå”. Inte precis det jag ville höra i den situationen. Men när jag läste Svenskans artikelserie om adhd hos vuxna kvinnor, kände jag ”Men det har ju jag med”. Inte på samma magnitud. Absolut inte. Jag är ju normal, ju, men symptomen. ”Svårigheterna hos personer med adhd yttrar sig främst som uppmärksamhetssvårigheter, koncentrationsproblem, intellektuell uttröttbarhet, rastlöshet, bristande impulskontroll och svårigheter att planera, komma igång med och sedan slutföra vad man satt sig före.” Visserligen har jag inte någon ”signifikant funktions­nedsättning”, som är kriteriet för en adhd-diagnos. Men jag har svårt att hålla det städat hemma hos mig.

När jag hade läst artiklarna, kändes det så skönt om jag kunde kapitulera, och ge mig själv en adhd-diagnos, även om det bara är en lättare adhd, en förkylnings-adhd. Inte för att göra mig själv till ett offer (oh no), eller för att slippa ta ansvar för mina handlingar, utan för att slippa ha så höga krav på mig själv hela tiden. Då skulle min bristande uthållighet och rastlöshet, inte vara ett uttryck för dålig karaktär, utan en del av min personlighet, på samma sätt som min dåliga syn inte är ett bevis på att jag inte anstränger mig ordentligt.

Och det är så jag tror man ska se på adhd och kanske andra psykiska funktionshinder (utan att vara någon som helst expert på detta område; så är den invändningen avklarad); det är en del av ens (medfödda eller förvärvade) förutsättningar, på samma sätt som t.ex. en synnedsättning. Hos vissa är adhd:n, eller synnedsättningen, så allvarlig att det är ett funktionshinder, hos andra är det ett mindre problem, och kanske inte ens ett problem, men finns ändå där i bakgrunden.

Dessutom, om jag blev diagnosticerad med adhd, skulle jag kunna anmäla min chef för diskriminering och trakassarier av funktionshandikappade om han sa att det var stökigt på mitt rum.

(Om klockan inte var halv elva på kvällen och jag borde gå och lägga mig skulle jag skriva något om hur detta stämmer överens med Rawls rättviseteori, såsom jag minns den från mina studier för närmare tio år sedan.)

Tisdag morgon

Sjuåringen bör inte vara med i Robinson. Han är extremet känslig för lågt blodtryck, och blir katastrofsur, när det har gått för länge mellan målen.

När jag väckte honom i morse var han arg som ett bi. Fräste åt mig. Efter två tallrikar Havrefras var han hyperaktiv och redogjorde för sina idéer om en ny galax i Super Mario Galaxy, med en hastighet av ungefär 500 ord i minuten. ”Först är man i ett rum med fiender på golvet och taket och alla väggar, och med en pil i mitten som ändrar riktning. Först dödar man alla fiender på golvet, coh sen hoppar man upp på pilen så man kommer till en vägg, och så dödar man alla fiender där och så hoppar man en gång till till pilen och då kommer man till taket och dödar alla fiender där och så hoppar man upp en gång till pilen och kommer till den sista väggen och dödar alla fiender där.” Men ett rum har ju fyra väggar” Han tittade sig omkring i köket. ”Jaa, men pilen kan inte svänga så, den kan bara svänga så” sa han och gestikulerade med handen. ”Och då kommer en launch star, och rummet försvinner, och man kommer till enn helt runt planet, där marken…” Här rörde han händerna fram och tillbaka och sa ”msch, mschws” någonting. ”Försvinner” sa jag. ”Ja just det, och där finns det pumpa-monster som sprutar eld”

Så där höll han på i tio minuter, medan jag försökte läsa DN. Slutligen kom det ”..och då är man klar. Verkar det svårt, mamma?” ”Ja, det gör det nog”

Man lär så länge man lever

Här har jag gått runt och trott att a-kassan är till för de arbetslösa. Så fel man kan ha. Den är till för facket.
”Jag är helt emot det. Bryter man loss a-kassan får man lägre fackliga organisationstal eftersom människor inte tycker att facket är samma trygghet längre. Vi ska ha en stark a-kassa som är kopplad till organisationerna. Då bevarar man också den bästa modellen för Sverige, säger Sven-Erik Österberg socialdemokraternas talesman i arbetsmarknadsfrågor” i dagens DN, apropå miljöpartiets förslag om obligatorisk statlig a-kassa.

Kan det sägas tydligare?

Själv känner jag mig mentalt som en sextioåring

Örjan Ramberg fyller 60 år och intervjuas i pappers-DN. Rubriken är ”Mentalt är jag 40″. Åhå. Jag hade gissat på 19.

En av de saker jag inte har upphörts att förvånas över i mitt internetdejtande är alla de 50-åriga män, som hävdar att de mentalt är 30, alla 4o-åringar som skryter (får man anta, det är ju en marknadsföringsajt) att de mest umgås med 28-åringar. Och de är många. Jag förstår inte hur man kan vilja framhäva att man inte har mognat de senaste 20 åren, att man inget har lärt sig, inget förstått. Jag tror inte att jag skulle vilja umgås med mitt eget 25-åriga jag. (Det är möjligt att kvinnor också framhäver att de mentalt är som fjortisar, vad vet jag, jag läser inte deras profiler)

En annan intressant sak är att90% av alla män söker en kvinna som är 3-20 år yngre än vad de själva är. Detta gäller dock inte för de män (ofta gifta) som bara är ute efter lite rajtantajtan. Där får kvinnorna gärna vara 5-10 år äldre. Är det för att man inte anser sig kunna vara lika nogräknad om man bara är ute efter en sak, eller är det för att åldern är ganska oväsentlig för den sexuella attraktionen, men blir viktig i ett socialt sammanhang, dvs för att polarna ska acceptera tjejen, och tycka att man har gjort ett kap?

Jag får kräkreflexer av alla dessa kränkreflexer

Att inte få komma in på krogen för att man är invandrare tycker jag nog också kan karakteriseras som en kränkning. Men att hävda att man blir kränkt för att DO inte går vidare med ens mål, det har något av ett löjets skimmer över det hela.
”DO har kränkt mig lika mycket som krogarna. Det hade varit ett enkelt fall att vinna, alla bevis fanns ju på film”

Jag tror att det ligger mycket i det som Margareta Normell säger i Zarembas sista artikel om kränkning; att ”många ”kränkta” troligen är arga. Kanske med rätta, kanske bara för att något gått dem emot. Men vrede är näst intill tabu i vår kultur, medan det är legitimt att göra sig till offer.” Om man är arg så har man tappat kontrollen. Det är inte bra. Det är dessutom lite misstänkt att bli arg, ”The lady doth protest too much”, om någon blir arg så har man nog trampat på en öm tå (exempel på denna logik finns bland annat i reaktionerna på reaktionerna på Pär Ströms inlägg, typ ”blir ni feminister så arga, så måste det ju ligga något i det han säger”). Då är det lite finare att bli kränkt. Dels har man inte tappat kontrollen, dels visar man att man är en människa med integritet, eftersom den integriteten nu har kränkts.

Eller så är det bara så att kränkt helt enkelt betyder förbannad på nysvenska.