An evening in Paris eller Air Fucking France

Nu har jag kommit hem från 24 timmar i Paris. På vägen ner övade jag upp min sociala kompetens och pratade med stolsgrannenn. Det gick inte bara bra, det var trevligt också. Det gäller bara att vara lite socialt receptiv. När de sätter på sig hörlurarna hara man pratat för länge, då ska man inte knacka dem på axeln.

I taxin på vag till Paris fick jag höra hela storyn om Ingrid Betancourtss fritagning (frisläppning? frigörelse?) . På franska förstås. Som jag inte kann så mycket, men jag förstod att Segolene Royale var i Quebec, och att hon tyckte att det var mycket roligt, och att det hade varit en komplex situation. Extra-ordinaire nämndes tre gånger. Taxichaffören blev så glad att han bjöd ut mig på en drink. Eftersom jag redan hade gjort min sociala hemläxa för den dagen så tackade jag nej.

Idag var jag på EU-konferens. Eller workshop som det heter nuförtiden, även i Frankrike. Mitt stalltips är att vi under höste kommer att se en stor prisökning på gåslever, när franska staten köper upp alla lager, för att servera på EU-möten. Gott var det. Jag satt bredvid en spanjor, som verkade vagt bekant. Efter ett tag kom jag på vem han påminde om. Een ung Pierce Brosnan.

När jag skulle flyga hem så var det intne direkt ombordstigning, utan man fick åka buss. Efter att vi hade stått i den överfulla bussen i enn halvtimme, åkte den ett halvt varv, tilll gate 48. Jag fick aldrig någon förklaring till varaför vi inte kunded borda planet direkt grån gate 48, utan måste ta omvägenn via gate 25. Fransmän.

Sedan blev jag sur på taxichauffören på vägen hem. Nu ska jag sova. I morgon ska jag, om jag hinner, blogga om Fucking Sko-fucking-das fucking nyckel-fucking-hantering.

Semesterplanering

Coola Morsan är en av mina absoluta bloggidoler. Om mina kompisar tycker att jag är wild och crazy som åker till Iran på gruppresa, så säger det mer om dem än om mig. Tyvärr. Men coola morsan är (verkar vara ska jag säga, vi har bara träffats som hastigast två gånger) om inte wild och crazy, så åtminstone cool. Hon åker Europa runt på egen hand och klubbar. Alltså går på klubb och dansar och träffar folk. Som hon inte känner. Det gör inte jag. Men jag skulle vilja.

Så idag har jag spanat in Ryanair, och konstaterat att det är lika enkelt att åka till Glasgow som att åka till Norrtälje i sommar, och bara marginellt dyrare (och för bara 10£ - alla avgifter inkluderat - kan man flyga Glasgow - Belfast, tor). Efter ett tag nyktrade jag till - det här var trots allt på jobbet - och insåg att även om jag var i Glasgow skulle jag sitta på en pub och läsa en bok och blänga argt på alla som vågade närma sig mig, inklusive kyparen. Slutsatsen blev att jag måste träna på att vara social i Stockholm, så jag bestämde mig för att gå ut själv, utan att läsa i en bok. Men så insåg jag att om jag skulle träna mig social med hjälp av alkohol, så skulle jag bli såväl alkoholiserad som pank. Jag förkaste snabbt alternativet att gå på krogen och dricka en cola. Det skulle bli enn alldeles för stor chock för systemet; social och nykter. På en och samma gång.

Så jag åkte hem och såg på Foyle´s war istället. Men jag var lite social. Jag skickade några SMS.

Och det värsta är att ni säkert tror att jag överdriver.

Snabbtvätt

Vad bra att jag just idag glömde fårskinnet och och sittdynan på balkongen.

Nu är de väl rena i varje fall.

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör

Fast busspassagerarna är det inte.

Jag har ju lämnat min bil på landet, pga nyckelmalören, och tänkte ta bussen ut nästa vecka, med nykopierade bilnycklar. Det var innan jag insåg att busstrejken startar i morgon. Jag funderar på om man kan åka via Uppsala. Det torde ta sju timmar eller så. Eller hyra en bil, och bogsera hem min egen bil. Eller ta taxi ut. Eller kapa en buss.

DN har i varje fall frågat sex stockholmare (inte på nätet) hur busstrejken påverkar dem. Inte så mycket sammanfattningsvis. Vilket möjligen beror på att man har gått runt på Kungsholmen.

Varning för barn

Svenskan har en artikelserie om barn i innerstan. Är det något man kan vara säker på, så är det att när svenskan har uppmärksammat en trend, så har den precis passerat klimax. Snart kommer den nya förortsvågen. Mark my words.

Jag blev ganska förvånad över påståendet att barnfamiljer bidrar till att skärpa segreringen i innerstaden, och ännu mer över att förorterna skulle vara s oerhört mycket mer integrerade:
“Barn som växer upp i stan utsätts inte för samma mix av olika socioekonomiska och etniska grupper. De möjligheterna är klart bättre i förorter där det finns en större blandning av olika sorters områden” säger en av experterna som tidningen har intevjuat. Jag vet inte vilka förorter hon tänker på, men det är i varje fall inte det villaghetto jag bodde i när åttaåringen var bebis. En av de saker som var skönast med att flytta in till stan var spreaden bland föräldrarna. Alla var visserligen medelklass, men inte fullt lika medel-medel-klass som förorten. En del var intellektuell medelklass, andra var lite mer arbetarmedelklass, lite borglig medelklass, nyrik medelklass. Nej, det sistnämnda hittade jag på. Gamla föräldrar, yngre föräldrar. Ensamstående föräldrar. Önskar att jag kunde klämma till med homosexuella föräldrar,  men fullt så stor är inte spreaden.

Sommaren är kort. Livet också

Man skulle kunna tycka att det faktum att jag sitter inne en solig sommardag och bloggar om FRA är ett praktexempel på min oförmåga att ta för mig av livet. Men jag har njutit av en lång sommarfrukost, med helgens alla DN på balkongen, och nu håller jag på att fixa lunch. Då passar jag på att blogga också. Det är lite mer OK. Lite mer PK. Eller LK. LivsKorrekt. (Sommarnormer är ett intressant kapitel. Bäst är att sätta sig på Långholmen eller i Tantolunden, svettas och med långa köer tll en Bajamaja. Då tillvaratar man dagen. Carpe Diem. Näst bäst är balkongen. Det är dessutom lite mer status, eftersom det visar att man har balkong i innerstan Det är inte alla som har det. Sitta inomhus bakom nerdragna persienner är däremot asocialt. Lite suspekt. Säkert inte helt rent mjöl i påsen).

Anyroad. Jag har läst några dagar gamla debattinlägg och nya debattinlägg, bland annat Anders Wik och Ingvar Åkesson. Även om jag är motståndare till den nya kabelspaningslagen, så är jag inte kategorisk motståndare till kabelspaning och jag är heller inte motståndare till FRA. Jag tycker att oförtjänt mycket - och illvillig - kritik har drabbat FRA i den här frågan. Nu är FRA så hemliga, att ingen vet vad de gör, men det lilla jag har haft med FRA-are att göra får mig inte att tro att de är varken så inkompetenta som de utmålas som (”Öhhh. Skriv Usama och kärnvapen i varje mail, så chokar vi systemet. Öhhh) eller så ondskefullt snokande (Sveriges Stasi) som de utmålas som.

Problemet är inte FRA, problemet är den politiska nivån. Alla människor och myndigheter vill bedriva sin verksamhet så bra och effektivt som möjligt. Det är mänskligt. Och myndligt. Därför överflödas Regeringskansliet av önskemål om åtgärde som skall effektiviseras myndigheternas arbete. Regeringskansliet ska då bereda frågan politiskt, och utifrån ett helhetsperspektiv. I 9 fall av 10 avser önskemålen mer pengar, och då blir det omedelbart stopp i Finansdepartementet. I kabelspaningsfrågan gällde det integritetsfrågor, och då sa bland annat Justitiedepartementet och Lagrådet Nej. Ett Nej som gjorde att lagen delvis ändrade form, men där det övergripande intrycket trots allt är att Lagrådet har ungefär lika mycket att sätta emot som det lokala facket har vid en MBL-förhandling.

Därför tycker jag att Ingvar Åkesson till stor del har rätt när han hävdar att FRA har stått ensamma i den här frågan. Det är regeringen som har ansvaret för att göra avvägningen mellan samhällets säkerhet och medborgarnas integritet. Det är regeringen som har kommit fram till att intrånget i integriteten är försvarbar. Det är regeringen som har varit totalt osynliga i denna fråga (med undantag av Carl Bildt, som har gett sig in i debatten, efter det att lagenn väl var tagen). Istället skickar man fram fotfolk, som närmast kan liknas vid kanonmat.

Däremot är det problematiskt att varken Åkesson eller Wik verkar förstå medborgarnas oro för att bli övervakade av staten. Wik använder sig av argumentet att FRA inte tillhör militären. So what? Om det knackar på dörren mitt i natten så spelar det inte någon större roll om det är SS eller Gestapo. Åkesson kan inte förstå att svenska folket har så låg tilltro till beslutsfattarna: “Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?” Det är just det som är kärnan. De verktyg riksdagen ger regeringen och myndigheterna ska inte bara användas av den sittande regeringen och den nuvarande personalen vid FRA, utan av kommande regeringar, med andra upplevda hotbilder.

Dessutom ger det inget större trovärdighetsintryck när förespråkarna för lagen försäkrar att det lagförslag som nu klubbades igenom var betydligt mycket bättre än det ursprungliga, när samma företrädare inte hade några problem med att står bakom det ursprungliga förslaget.

Innan jag slutar, förslaget om en anpassad försvarsunderrättelse bestod, såsom jag förstår det, av två delar. Den första (eller andra) delen är kabelspaningslagen. Den andra delen är lagen (2007:259) om FRA:s behandling av personuppgifter, som Riksdagen tog 2007, och som ) ger FRA rätt att lämna ut personuppgifter till främmande makt (utdrag ur personuppgiftsförordningen; 2007:261):
“7 § Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en internationell organisation, om utlämnandet tjänar den svenska statsledningen eller det svenska totalförsvaret. De uppgifter som Försvarets radioanstalt lämnar till andra länder och internationella organisationer får inte vara till skada för svenska intressen.”

Resistance is futile

På landet läste jag ett intressant inlägg av PJ Anders Linder, som gick ut på att ett av problemen med behandlingen av kabelspaningslagen var att ingen i regeringen propagerade för den på sakliga grunder, och att regeringen generellt sett var tämligen oengagerad. När detta ställdes mot en engagerad och intresserad allmänhet, som förde debatten i sak (om än med vissa övertoner), blev intrycket att vi har en regering som bara bryr sig om makten för maktens skull, och som krossar allt motstånd, även internt - framförallt internt -, bara för att visa sig regeringsdugliga, i frågor de inte bryr sig om.

Ungefär vad jag tycker, fast mer välformulerat. Jag letade därför efter den artikeln på nätet idag, men kunde inte h itta den. Den kanske bara finns i pappersupplagan. Eller bara i Norrtäljeupplagan av pappersupplagan. Men istället stötte jag på det här fina inlägget av Kinas andresekreterare här i Stockholm, där han hävdar att de mänskliga rättigheterna inte alls har försämrats de senaste åren i Kina.

Hela inlägget är roligt, i sin pekoralistiska rättfärdighet, men det blir intressant mot slutet:
“Värdskapet för de olympiska spelen kommer utan tvekan att ytterligare påskynda fortsatta sociala och ekonomiska framsteg, liksom utvecklingen av de mänskliga rättigheterna i Kina.”

Det han egentligen säger är att de mänskliga rättigheterna i Kina behöver utvecklas ytterligare.
Är det den nya officiella kinesiska hållningen, eller är det en västerländsk textanalys, som kanske inte går att tillämpa på kinesisk retorik?

Guess who´s back

Gitto har börjat blogga igen. Missa inte braxen-inlägget eller starten på vad som kan bli en lovande kaninföljetong.

En riktig gåta

När jag var på semester på Kuba förra sommaren åkte vi mycket buss. Resesällskapet var lagom talträngt, så det fanns gott om tid att stirra ut genom fönstret, läsa lite, stirra ut lite till genom fönstret, läsa lite till. Ganska snabbt hade jag läst ut min medhavda bok. Ganska snabbt hade jag läst ut de två första låneböckerna (en av Millenieböckerna samt Svinalängorna. De var bra). Då fick jag låna någon av Camilla Läckbergs böcker. Jag läste två sidor och tittade ut genom fönstret i tio minuter. Jag läste en och en halv sida till och tittade ut genom fönstret i fem minuter. Jag läste en halv sida, suckade och slöt ögonen och tänkte på fosterlandet. Sedan tittade jag ut genom fönstret. Så höll jag på i lite över en timme. Då stod jag inte ut längre, utan lämnade tillbaka tillbaka boken. Den var så erbarmligt dåligt. Framförallt var det de övertydliga personskildringarna jag retade mig på.

Idag recenserar Lotta Ohlsson Camilla Läckbergs senaste i DN. Hon verkar heller inte gilla böckerna.
“För att man inte ska tappa bort sig även om man råkat somna några gånger eller distraherats av bråkiga barn är poliserna lätt dementa. …
Eller också dunkar man dystert huvudet mot boken och gråter en skvätt över hur absurd en mord­intrig kan få vara. Det gör man i slutet av “Sjöjungfrun”, som slår rekord i fånighet”

Det är sådana stunder som gör mig oerhört tacksam över att jag intte är kulturjournalist; Jag slipper läsa erbarmliga böcker. Det, och den 25:e varje månad

Uppdatering; Nu har man hittat en död man utanför Fjällbacka. Det kan vara en copycat på Läckbergs böcker. Det kan också vara min mando-depressiva vän U, som brukar ställa till det för sig. För några år sedan satte han hela kustbevakningen och Sjöräddningen i arbete när han gav sig iväg ien båt med trasiga segel och trasig motor och utan kompass.

Folkpartiet har bra debatter, på samma sätt som Zimbabwe har fria val

Enligt Johan Partipiskan Pehrson, så använde han inte partipiskan i kabelspaningslagefrågan, eftersom det inte existerar någon partipiska i folkpartiet.
“Jag tycker att vi har haft en mycket bra debatt inom partiet, och den ledde fram till ett bra beslut i riksdagen. Jag håller inte i någon partipiska, eftersom någon sådan inte existerar.”

Samma Johan Pehrson som för ungefär en vecka sedan uttalade sig så här:
“Jag förväntar mig att mina riksdagsledamöter röstar för både vårbudgeten, FRA-lagen och annat som ligger på riksdagens bord”*
“”Det är ju inte så att vi röstar hur vi vill i folkpartiet. Regeln är att vi har en hård och bra diskussion internt och sen kommer till en slutsats. Om vi inte gör det har vi ju ingen svensk riksdag utan en polsk riksdag.”

Camilla Lindberg tycker så här om Johan Pehrson sätt att leda diskussioner:
“Han har inte varit intresserad av att lyssna.”