Slötittade på ESC. Såg ett pausinlägg med en vacker azerbadjansk flicka som gav rosor till män och kramade dem. Tänkte ”Ah well. Vad kan man begära av en kaukakisk muslimsk diktatur”. Hörde den kvinnliga svenska programledaren kvittra till den manlige ”Varför ger inte du mig några blommor” och tänkte ”Ah well. Vad kam man begära av SvT”.
Men till och med jag hade begärt mer av SvT än att de skulle hylla Azerbadjans förmåga att på rekordtid bygga skrytbyggen och ställa det i kontrast mot Slussen-bygget i allmänhet och Skönhetsrådet i synnerhet. Det kallas för demokrati, med inbyggda skydd för att säkerställa att alla aspekter beaktas och att alla lagar och regler följs.
Inte heller hade jag väntat mig att programledaren skulle säga ”Men allt är inte frid och fröjd här. Vill ni veta mer om den demokratiska situationen i Azerbadjan, så kan ni gå in på UD:s hemsida. Och så pratar vi inte mer om det””
Man hade ju kunnat hoppats att Loreens möten med oppositionen och med kvinnoorganisationer även skulle öka medvetandegraden vid Sveriges Television. Men inte.
Kan någon påminna mig nu igen vad det är i Public Service som är så viktigt att SvT måste få en massa pengar.
Fredrik Andersson, vd för 4potentials, berättar att ett av deras absolut bästa seminarier handlade om något så allmänt som – livet. Deltagarna fick diskutera olika aspekter av tillvaron under en middag. Förrätten ägnades åt uppväxten, huvudrätten åt känslor kring att bilda familj.
– Vi fick en fantastiskt bra uppfattning om deltagarnas personlighet. Så småningom kom de såklart in på arbetsliv av sig själva, och sättet de angrep det sa mycket om deras förhållningssätt och drivkrafter, säger Fredrik Andersson.
Ni har ingen aning om hur tacksam jag är att jag har en stadig fot på arbetsmarknaden och ett hyfsat jobb så att jag slipper förnedra mig genom att sitta på intervjuer och prata om min uppväxt och mina känslor kring att bilda familj. Fy fan vad jag tycker synd om dagens ungdomar som måste vända ut och in på sig själva för att hamna i ett rekryteringsregister.
Och ingen verkar reagera. JUSEK-tidningen fylls inte med kommentarer över detta ingrepp i de arbetssökandes integritet. Är detta morgondagens arbetsliv? Det räcker inte med att arbetsgivarna ska ha din arbetsinsats 8 timmar om dagen. De ska ha din själ också.
Via en blogg hittar jag till magasinet Jeanne d’Arc living. Och då inte Jeanne d’Arc living som att bli bränd på bål vid 20 års ålder, utan som i ”livsstilsmagasinet för alla som älskar den franska/nordiska lantlivet … Det är vitt och vintage, lutat, bedagat och bohem-chic”.
Plötsligt framstår Garden girls som något bonnigt och förnuftigt.
Hur fan kan man uppkalla något efter Jeanne d’Arc? Ja, förutom en grill då? Det borde vara det nya grillmagasinet. För kannibaler. Per Morberg skulle nog inte banga ur.
Dagens Industri hade en artikel om ett företag som heter Garden Girls. Grundaren tröttnade på att arbeta i trädgården iklädd sin mans tröjor. Deras affärsidé är att tillverka västar med rosetter på och rosa sekatörer.
Poängen är att det tydligen går bra för detta företag. De säljer slut och har återförsäljare world-wide.
Jag inser ånyo hur långt jag befinner mig från verklighetens folk. Samtidigt som barnfamiljer inte har råd att äta ordentligt, så är den trädgårdsägande medelklassens problem att det inte finns tillräckligt med rosa sekatörer.
Eller, Den som är utan skuld ska äta första tårtbiten. Ja, vad skulle ni själva ha gjort i den situationen?Jag skulle nog ha huggit in. Förmodligen på bröstvårtan, i varje fall om den var gjord av marsipan. Jag älskar stabbiga gräddtårtor med marsipan. Men jag är inte kulturminister, och man skulle kanske önska att en regeringsledamot hade visat upp mer sinnesnärvaro och integritet i den situationen. Men hon kanske också gillar tårtor. (En passant. Det är mig veterligen ingen som har reagerat på symboliken att hon inte bara hugger in på kvinnans kropp; hon tvångsmatar kvinnan med hennes eget kött. Förutom den koloniala symboliken får man ju Hannibal Lecter-vibbar).
Så; kulturministerns agerande ett politiskt klavertramp men ganska mänskligt. Men konstverket då? Installationen? Bra eller dåligt? Rasistiskt eller antirasistiskt?
Ett svar är att eftersom det provocerar och leder till debatt, så är det bra konst. Men det är ett lite väl enkelt resonemang. I så fall skulle allt som provocerar vara bra konst. Däremot kommer man väl inte ifrån att det är bra PR för konstnären.
Ett annat svar är att det är rasistiskt och dessutom könsförnedrande. Det tycker bland annat afrosvenskarna, som har krävt kulturministerns avgång. Moderna museets och konstnärens svar är att det är inte rasistiskt eftersom uppsåtet är gott, att fästa uppmärksamheten på och problematisera kvinnlig könsstympning. Här har jag lite svårt att förstå varför man behöver problematisera kvinnlig könsstympning, det finns väl knappt någon som tycker att kvinnlig könsstympning är oproblematisk. Ja, förutom de som utövar det, men de lär väl knappast bli påverkade av att den svenska kulturministern äter en tårta.
Valet av metod för att problematisera är inte helt oproblematiskt. En provokation med gott syfte är ändå en provokation, och om de som är mest berörda (i det här fallet afrosvenska kvinnor) tycker att det är rasistiskt, så får man väl anse att det är rasistiskt.
Hela debatten präglas av att eftersom det är en afrosvensk som har gjort installationen, så kan den inte vara rasistisk eller förnedrande. Det finns ett frikort. På samma sätt som bögar får skämta om bögar; judar får skämta om judar, så får svarta skämta – eller provocera – om svarta stereotyper. Och det finns ju – och bör finnas – en större tolerans för skämt inom grupper än mellan grupper. Framförallt bör inte grupper med en allmänt sett högre status skämta om mer utsatta grupper. (Vita heterosexuella män bör i princip bara skämta om vita heterosexuella män. Då blir det inte så många skämt. Inte för att det inte finns något att skämta om; utan för att vita heterosexuella män ofta har svårt att se sig själv som en grupp med vissa stereotypa drag, utan ser sig som normen).
Men att det finns en större tolerans att spela på stereotyper inom en grupp, betyder inte att man alltid bör göra det, eller att det inte finns några gränser. I det här fallet handlar det också om att det är en afrosvensk man, som har skapat en stereotyp bild av den afrikanska kvinnan. Könsaspekten i detta har inte uppmärksammats i Sverige, men väl i amerikansk media och i Storbritannien. (Något som säger ganska mycket om den svenska debatten; etnicitet tar helt över könet).
Problemet med att problematisera är att det kan få konsekvenser man inte tänkt sig. I synnerhet problematisering genom provokation . Även om det sker med gott uppsått, har en konstnärlig verkshöjd och konstnären håller sig inom sin socioekonomiska, etniska, könsliga och sexuella grupp, så flyttar man gränsen för vad som är acceptabelt. Inte bara för de politiskt korrekta, utan även för allehanda schatteringar.
Om det hade varit Jimmie Åkesson som hade huggit in på tårtan, tror jag att stormen skulle ha varit betydligt värre. Det hade varit en mycket mer tacksam mediehändelse, sverigedemokrater generellt sett inte antas ha samma rena mjöl i påsen som vår kulturminister. Men nu är agendan satt. Bordet är dukat. Jimmie och Bert och Ian och alla andra kan glatt mumsa på negerprinsesstårtor, eftersom det är en politiskt och kulturellt acceptabel problematisering av kvinnlig omskärelse. Din (manlig) kollega kan bjuda på en kuktårta till kaffet för att problematisera manlig omskärelse, och den som protesterar har inte förstått konstverket.
Visst. Vi har yttrandefrihet här i landet. Visst. Man får skämta om vad som helst. Visst. Provokation kan vara bra för att väcka uppmärksamhet. Visst konstnärer måste få pröva gränserna. Samtidigt känns en del av argumentationen lite naiv. Konstverk och installationer existerar inte i ett vakuum. De påverkar samtiden och debatten. Det är det konstnärerna vill ha. Men de verkar inte alltid förstå att det kan påverka debatten i båda riktningarna. Man vill åta tårtan och ha den kvar.
Meanwhile: Ett annat söder för 40 år sedan;
edit: Jag har visserligen den bästa av läsekretsar som förstår både ironi och litterära referenser, men det kanske ändå är bäst att påpeka att titeln är ett (tyvärr felaktigt) citat av Nils Ferlin
En av alla dessa kvinnotidningar har rubriken
”Gör om mig!
- Sminket
-Frisyren
-Kläderna”
Och jag undrar varför man aldrig ser rubriker som:
”Gör om mig!
- Kultursmaken
- IQ:n
- Konversationen”
Det är symtomatiskt, på så många sätt. Det är ett symtom på att vi förväntas lägga ned pengar, tid och energi på att förbättra vårt yttre, men aldrig vårt inre. Och vi gör ju det. Jag ägnar minuter (mer tar det inte – men så ser jag ut som jag gör), på att sminka mig och fixa håret varje morgon, men jag lägger inte ner någon nämnvärd tid på dagens intellektuella förberedelser. Jag tränar ganska mycket, och kan pressa mig igenom en joggingrunda eller styrketräningspass när det känns tungt, men orkar sällan pressa mig igenom en krävande bok, med målsättningen att jag ska bli mer intellektuellt välutrustad. Istället läser jag en deckare. Jo, det händer att jag läser något tyngre böcker; men då för att de ger något i sig; inte som en del av en strävan att förkovra mig.
Jag lägger tusentals kronor på smink, frisör och kläder, men skulle inte drömma om att lägga en krona på en kurs i filosofi. Herregud. Det har jag ju inte råd med. Måste köpa smink för pengarna.
När det gäller vårt yttre kan vi göra enorma uppoffringar. När det gäller vårt inre så är det minsta motståndets lag som segrar.
Aftonbladets skvallerbilaga Klick! intervjuar varje vecka ”Veckans kex”. Jag är inte helt säker på vad som krävs för att bli utsedd till Veckans kex, men eftersom det torde bygga på att man är känd av och intressant för Klicks! läsekrets, så kan jag tänka mig att det finns ett visst bias i urvalet. Ofta är det personer jag aldrig har hört talats om. Som denna vecka, då man intervjuar Emilia Carpinisan som är med i någon dokusåpa som heter ”Lyckan i LA”
Emilia växte upp med tidningar som Slitz och Moore, och såg upp till tjejerna på omslagen. (Citat). Hon skickade in bilder av sig själv, och till slut fick Bing upp ögonen för henne. (Citat). Nu bor hon i LA, och har ett klädmärke tillsammans med sin pojkvän. Det mesta av intervjun handlar om de problem hon har haft med läpp- och bröstförstoringar, och att hon har vuxit ifrån det nu. Men mot slutet blir det riktigt roligt.
”Du är vän med Tila Tequila, hur mår hon nu? ”Alltså det sista jag hörde var att hon skulle åka på rehab i 30 dagar i Miami. Men du har väl hört om ”Illuminat”?
Nej... Det är en sekt där kändisar säljer sin själar för att bli kända och rika. Man får egentligen inte prata om den men de säger at kvällen innan Tila fick sin hjärnskada så skrev hon ett långt inlägg om ”Illuminati” och avslöjade precis allt. De stängde ner hela hennes hemsida. Regeringen i USA har någon grej som de använder under krig som de skickar strålningar till folks hjärnor med. Den finns i USA nu efter kriget och så säger en del att den har skickat strålningar till hennes hjärna.”
Det är väl det jag hela tiden har misstänkt. Nu hoppas jag bara att Emilia och hennes pojkvän börjar designa foliehattar.
