Working 5 to 9

Det jobbiga är inte att jobba, det jobbiga är allt man ska göra när jobbet har slutat och man kommer hem. Förutom att gå på informationsmöten och träna har jag också rensat bort.

Först Nioåringens böcker. Allt som han är för gammal för och som inte har nostalgivärde ska bort. Jag rensade, och han fick tycka till. Hälften av böckerna försvann. Eller försvann och försvann, de ligger i två högar på vardagsrumsgolvet. Tanken är väl att vi ska försöka sälja dem på någon loppis, tillsammans med Nioåringens urväxta leksaker. Jag tänkte skicka ut Nioåringen och sälja. Tror att det kommer att få folk att öppna plånböckerna.

När jag var klar med Nioåringen böcker gick jag över till mina egna. Hänsynslöst. Emellanåt. Kriterierna skiljer sig åt. Eller inte kriterierna, men tillämpningen av den. Ibland slänger jag många böcker. Ibland förmår jag mig inte att slänga en enda. Jag ska bara spara böcker:

- Jag läst och vill läsa igen
- Jag inte har läst och som jag vill läsa
- Nioåringen kan antas vilja läsa de närmaste tio åren
- Som har ett sentimentalt värde.

Det är framförallt de två sista kategorierna där utfallet är lite slumpmässigt. Jag beslöt mig för att spara nästan alla mina deckare, eftersom jag mindes hur jag hade slukat mina föräldrars deckare i tonåren.

Jag har ett system. Böcker jag inte vill behålla lägger jag i en hög på golvet. Böcker jag vill behålla hamnar på ett (flera) särskilt bokhylleplan. Det knepiga är böcker jag kanske vill behålla. De hamnar på två olika bokhylleplan. Böcker jag läst och kanske vill behålla, samt Böcker jag inte läst och kanske vill behålla. Den sistnämnda kategorin är ganska stor. Det braiga med att rensa böcker är att man lyfter fram de böcker man har, och tvingas ta ställning till om man vill läsa dem eller ej. Ibland är det bästa sättet att avgöra detta att sätta sig ner och läsa boken. Jag har nyss avslutat Den gäckande skuggan av Dashiell Hammett. Det hade jag kunnat avstå från.

Nu ligger det i varje fall närmare 200 böcker i högar på golvet. Jag är rädd för att om jag går igenom högarna kommer jag att rädda ungefär hälften tillbaka till bokhyllorna. Jag är också rädd för att om jag inte går igenom böckerna, så kommer jag att ångra mig i resten av mitt liv.

För övrigt så har jag tittat på lägenheter idag. Fem stycken. Det fanns inte en bokhylla i en enda av dem. Hur gör folk? Nu såg visserligen tre av lägenheterna extremt homestagade ut. Men ‘ändå- Vill man inte ha bokhyllor i ett stylat hem? Vilken målgrupp tänker man sig då? Det låg bara några bilderböcker framme på soffborden. Är det mäklarna som aldrig läser själva, och därför tycker att det är skräpigt med bokhyllor?

Empowerment. Not

Jag har inte hunnit blogga så mycket den här veckan. Det beror inte bara på att jag har drabbats av träningsnarkomani och jobbat mycket, utan också på att jag har fått en chock, som jag först har måst återhämta mig från, sedan agera på.

I tisdags var jag på informationsmöte om den kommande bebyggelsen av Högalidsparken. (Av någon anledning undviker Veidekke att påpeka att så gott som alla närvarande var skitförbannade, kanske inte i början, men mot slutet av mötet, när omfattelsen av förödelsen framgick med önskvärd tydlighet).

I Stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande framgår (sid 6) att ramen för den kommande bebyggelsen är ett sexvåningshus längs med Hornsbruksgatans hela norra sida, dvs hela Högalidsparkens södra del. Detta är visserligen det maximalt tillåtna utrymmet, men med tanke på att Veidekke har fått en markanvisning på 60-80 bostäder, så räcker det med lite enkel matematik för att inse att det slutliga förslaget kommer att ligga någonstans där i närheten. Great.

Jag förstår att det finns ett intresse att bygga bostäder i Stockholms innerstad också. But Not In My BackYard. Men man behöver inte ta de få kvarvarande parkerna i anspråk. Framförallt, och det som gör mig skitförbannad, är att man framställer det som ett framsteg för demokratin och stadsmiljön. ”Exploatering måste låta Högalidsparken komma fram till Hornsbruksgatan och uppnå ökad tillgänglighet till parken” Ehhh? Hur gör man det genom att att bygga sexvåningshus framför hela parken? Ska bli spännande att se.

Dessutom – och nu höjs mitt blodtryck bara jag skriver om det – kallar man det för ”fördjupad medborgarprocess”, att byggnationen i sig är ett demokratiskt experiment. På informationsmötet den 4 februari ställdes frågan att om man nu verkligen var intresserad av ett ökat medborgarinflytande, hade det inte varit bättre att fråga medborgarna om de överhuvudtaget ville att parken skulle bebyggas, istället för att komma in i efterhand och få påverka antalet fönster och om det ska vara stora eller små lägenheter, dvs att man skulle ha haft informationsmötet och enkäter innan beslut om markanvisning togs. Veidekkes representant – som kanske inte var så skolad i politisk korrekthet – förklarade att ”Det gör vi aldrig. Då blir det bara stoppat”.

Och så var det sagt. Medborgarinflytande är som MBL. Det enda man har reellt inflytande över är gardinerna i matsalen.

Uppsalal revisited

Man ser på Melodifestivalen. Man dricker vin. Man twittrar. Nioåringen kommenterar på KP-webben. Melodifestivalen tar slut. Man ser på Brottskod: Försvunnen. Man fortsätter att dricka vin. Man blir lite berusad. Man måste korrekturläsa blogginläggen för att det blir så jävla många stavfel. Man fortsätter att slentrianse på TV. Man tänker att man borde gå och lägga sig. TV.n fastnar på ett pausprogram om Suzanne Vegas hit Tom’s Dinner. Man kan inte byta kanal eftersom det är fel på fjärrkontrollen. Man blir helt jävla begeistrad. Man tänker stora tankar, och tänker att de ska man förmedla till omvärlden och eftervärlden. Man börjar blogga.

Och där är jag nu. Så många minnen och tankar som föds. Men en tanke är att Tom’s Diner och Suzanne Vega blev stora på en olaglig re-mix. Och att den blev re-mixad i en massa olika kontexter.  Och att det borde vara ett inlägg i fildelningsdebatten.

Sedan börjar teatersupé eller vad fan det heter. Och där man raljerar över att Stadsteaterns besökare är kvinnor 40+ som bor i söderförorter. Faan. Ni borde vara tacksamma över dem, annars skulle ingen – INGEN – betala er lön.

Sade den salongsberusade 45-åringen som var på teater för ett år sedan. Så j-a salongsberusad nu man kan vara i vardagsrummet i en 60-talslägenhet.

Suzanne Vega – Tom’s Diner

Det är ju för deras eget bästa

Påven ska besöka Storbritannien och passar på att kritisera deras diskrimineringslagar (anti-diskrimineringslagar?), som han hävdar strider mot yttrandefriheten.

”In some respects it actually violates the natural law upon which the equality of all human beings is grounded and by which it is guaranteed.
Fidelity to the Gospel in no way restricts the freedom of others – on the contrary, it serves their freedom by offering them the truth”

Jag tror det är bögar han tänker på.

Taking träningsnarkomani one step too far

Jag brukar hävda att jag är ganska vältränad för att vara en kvinna i min ålder och viktklass. Faktum är att jag nog är en av de mer vältränade på Friskis. Fortfarande i min ålder och viktklass. Konkurrens är inte så stor. De flesta kvinnor i min ålder och viktklass går på Bas-Pass eller Stretch eller något sådant.

Ibland intalar jag mig själv att folk kanske till och med blir ganska impade, när de ser hur mycket vikter jag kan lägga på skivstången, och hur – relativt sett – bra jag orkar med konditionsdelen. Jag tror de skulle bli ännu mer impade om det inte vore för att min mage på sistone har börjat krypa ut välla fram mellan t-shirt och byxa.

Idag tränade jag i varje fall två pass på raken på Friskis. Först ett Step och sedan Skivstång Kondition. Fast då hoppade jag över konditionen. Men ändå.

Att dö med stövlarna på

I veckan kunde man läsa Enar Åkereds dödsruna i DN. I dagens DN har han konstruerat ett korsord.

Now, that´s what I call Arbetslinjen.

Manliga genier. Geniala galtar

Jag håller fortfarande på att läsa Noréns dagbok. Började i högt tempo, och tyckte den var intressant. Som en bra blogg. Men sedan tappade jag intresset. Det händer liksom ingenting. Det är väl så livet är i och för sig, men då kan jag ju specialstudera mitt eget liv.

Det mest intressanta är den bild han ger av sig själv. Fast kanske inte bilden i sig, utan frågan om hur pass medveten han är om den bild av sig själv. Hur mycket lägger han tillrätta? Hur mycket döljer han medvetet? Hur mycket förstår han hur han framstår.

Det omedelbara svaret är att han naturligtvis är fullt medveten om den bild han ger av sig själv. Han borde vara det. Det är ju hans yrke att mejsla fram karaktärer genom ord; vad rollerna säger och vad de inte säger. Men han är så pass smart att han inser att han inte kan framställa sig som perfekt, han inser att han skulle tappa allt i trovärdighet. Därför målar han upp sig som mänsklig. En människa med sina fel och brister. Men fel och brister man nog kan leva med. Inte värre än någon annan. Kanske inte bättre än någon annan.

Men jag vet inte. Jag undrar om han ser allt. Om han inte har blinda fläckar för vissa sidor hos sig själv, sidor som han inte ens bryr sig om att censurera eller reflektera över, eftersom han inte tycker de är anmärkningsvärda. De går under radarn. Hans radar. Det är framförallt två aspekter jag har reagerat på.

Den första aspekten är hans konsumtionshysteri. Den är väl inget märkvärdig, om det inte vore för att han säger sig vilja ha enkelhet, vara lyckliga om han hade ”två tomma händer”. Det är väl heller inget konstigt. Jag pendlar också mellan att shoppa och att ha vilja enkelhet och spara pengarna till mat, vin och resor. För att inte tala om vilken handväska man skulle kunna köpa. Men jag reflekterar över min dubbelhet. Jag inser att jag skulle ha väldigt svårt att leva ett enkelt och avskalat liv. Norén nämner inte med ett ord att om han verkligen bara skulle vilja ha två tomma händer, så kunde han börja med att skänka sina Issay Miyake och Comme de Garcons kläder till Stadsmissionen, och så skulle de kunna driva ett hembärge för hemlösa en hel vinter.

Den andra aspekten är svårare och viktigare, och mer relevant nu, i samband med genidebatten. Det är Noréns relationer till kvinnor. Eller, för att vara mer specific, till unga kvinnor som han har regisserat, och som därmed står i ett beroendeförhållande till honom. Hans fru vid bokens början – C – är väl 17 år yngre än vad han är. Han blir först förälskad i en 33 år? yngre norska, som är gift och har en liten son, och därefter i en 25 år? yngre finska-svenska som också har en relation till honom. Båda dessa regisserar han. Jag kan ingenting om teater, men jag antar att du som skådespelare är väldigt utlämnad till regissören. Norén mer eller mindre förföljer dessa kvinnor, i synnerhet norskan som inte är intresserad av honom.

Här tror jag inte att Norén är medveten om hur han uppfattas. Eller i varje fall hur han uppfattas av mig (ehh, det säger sig iofs att Norén inte är medveten om hur han uppfattas av mig, men ni är så intelligenta att ni förstår vad jag menar). Jag tror att han ser sig själv som en lätt patetisk äldre man, som gör sig löjlig och blir kär i unga kvinnor. Jag tror det är den bilden han bjuder på.

Men det är inte det jag ser. Jo, jag ser den bilden också. Men jag ser också en man som ägnar sig åt sexuella trakasserier. Jag ser en man som – kanske omedvetet – utnyttjar sin maktposition för att närma sig unga kvinnor. Jag ser – kort sagt – en av de Alfahannar som Katarina Wennstam skriver om. (Till bilden hör att Norén uttalar sig uppskattande om en bekant, som brukar dra fram snorren när han råkar bli ensam i en hiss med en kvinna. Norén verkar se detta som något lustigt, originellt, lite befriande icke-småborgerligt).

En bild, två tolkningar. Och så är det väl med de allra flesta sexuella trakasserierna, till exempel Operans balettchef. Det är män med makt som blir förälskade, betuttade, intresserade, småkåta, och inte förstår att det de tycker är en ömsesidig flirt, tycker mottagaren är sexuella trakasserier. Jag tror att det är väldigt få män som vaknar på morgonen och tänker ”Vem ska jag trakassera idag då?”

Jag har under tiden jag skrivit detta inlägg skummat igenom några recensioner av Noréns dagbok. Inte någon snuddar vid detta. Varken att reflektera över hur tillrättalagd bild Norén ger av ig själv (vilket jag tycker borde vara intressant för alla), eller att kommentera hans relationer till unga kvinnor. Istället heter det att ”han blir förälskad”.

Engelsmän

Engelska fotbollslandslagets kapten, John Terry, har bedragit sin fru med en lagkamrats flickvän (fast det verkar vara en fd lagkamrats fd flickvän, men det låter inte lika snaskigt), som är en fransk underklädesmodell och desstuom kompis med Terrys fru.

Och det är ju en sak. Ganska smaskigt. Men det riktigt intressanta är att en domare har underkänt Terrys krav på att tidningarna inte skulle få publicera detta, och då åberopat rätten till integritet/privatliv (privacy). Domaren ansåg dock att i det här fallet vägde yttrandefriheten tyngre, vilket markerar en vändpunkt i hur brittiska domare har sett på konflikten mellan yttrandefrihet och rätten till privacy. Nu använder domaren visserligen moraliska argument, och menade att Terrys beteende var ”socially harmful”.

”The John Terry ruling is a powerful blow against the growth of the privacy law used by celebrities to silence their critics and keep their bad behaviour secret.

For the first time in a decade a senior judge has come down against secrecy, and in favour of freedom of speech and the right of ordinary people to criticise the rich and famous.

The privacy laws have been built up by judges – and one judge in particular – without endorsement from Parliament. They have, for the first time in centuries, made it against the law to tell the truth about the wealthy and the powerful.

They have been based on the Human Rights Act and its guarantee of ‘respect for private and family life’.

Yesterday’s judgement from Mr Justice Tugendhat also signals the end for the celebrity super-injunction, which are designed to stop anyone revealing private information and are so secret that no one is allowed to mention their very existence.

Privacy rules reached their zenith in 2008 when the judge most associated with privacy rulings, Mr Justice Eady, found in favour of Max Mosley.

The Formula One chief said the News of the World breached his privacy when it reported his participation in a sado-masochistic orgy conducted in German with five prostitutes. Mr Justice Eady said that since Mosley’s orgy was conducted in a private flat, it was not a matter that could lawfully be discussed by others, and nobody was allowed to report it.

But Mr Justice Tugendhat’s 37-page judgment backed the right of newspapers to report and help form public opinion, and said that those who feel their privacy has been infringed should have to argue their case in open court.”

Scener ur tre äktenskap

DN har en relationsspalt, som svarar på frågor. En av DN:s experter heter Anders Eklund Rimsten och titulerar sig Familjerådgivare. Jag tror att jag ska börja kalla mig själv för veterinär och starta en djurspalt. Eller stylist. Det har jag alltid velat bli.

För några veckor var det en man som skämdes för sin fru, som inte var tillräckligt intelligent åt honom. Det kommenterade jag här.

Förra veckan var det en tjej som var orolig för att hennes pojkvän hade sexkontakter på nätet, och som dessutom har ljugit om det mesta i sitt liv. Anders Eklunds Rimstens svar löd:

”din brist på lust – åtminstone tidigare betingad av depression – drivit honom ut i ett desperat sökande efter tillfredsställelse på nätet”

Idag är det dags igen. Det är en man som har varit gift med samma kvinna i 40 år, de har inte haft sex på 10-15 år, och nu har han ”funnit en annan kvinna som ger mig allt”. Eklund Rimstedt konstaterar lakoniskt att:

”Vad jag förstår inbegriper din frågeställning tre områden. Det första handlar om dig själv och hur du ska förmå lämna allt du byggt upp under alla år. Svaret på den frågan är väl just det du själv uttrycker: ”Jag har funnit en kvinna som ger mig allt.” I den formuleringen ligger att det du får av henne, för dig, är viktigare än det du har.”

Ehh. That´s it. Ingenting om att man ibland kan tro att gräset är grönare på andra sidan staketet. Eller att alla över 20 år som tror att det finns en enda person i livet som ”ger mig allt” borde omyndigförklaras och omhändertas. Man undrar ju hur många kraschade förhållande Eklund Rimstedt har bakom sig.

Som grädde på moset kommer kommentatorssvansen som tycker att kärringen får skylla sig själv som inte ställer upp på sex. Man skulle ju kunna tycka att tanten skulle ha något för att hon har stannat kvar hos en lätt förståndshandikappad karl i 40 år, som dessutom är så dålig i sängen att hon inte vill ha sex. Men nää. Det är synd om mannen som inte har fått komma till skott.

Sweet dream are made of this

För några nätter drömde jag att jag höll i en stridsvagnsövning i mina barndomskvarter. De svenska stridsvagnarna höll till utanför mitt hus, medan de ryska var uppe vid husen på kullen, några hundra meter bort. Den drömmen hade nog förbleknat ganska snabbt, om det inte varit för förekomsten av jättelika mördarsniglar. De drog sig fram i kolonn på vägen utanför mitt hu, var och en bärandes en banan på ryggen.  Skalad.

I natt drömde jag att jag var med i en tävling, som gick ut på att lägga en god och näringsrik frukost så fort som möjligt. Det var väldigt stökigt och trångt i köket och vårt lag hade inte mycket råvaror. I det andra laget tävlade Annina Rabe. Det hela var så stressigt att jag vaknade tio över fem i morse.

När jag låg vaken och väntade på gryningen tänkte jag på Frankrike och fransmän. Inte på företeelserna, utan på orden. Det finns inte många riken för tiden. På rak arm kunde jag bara på Frankrike. Det finns inte heller många folkslag som slutar på -män. På rak arm kunde jag bara komma på fransmän och engelsmän. Nu kom jag dessutom på norrmän. Men det roliga med fransmän är ju att de även heter fransoser. Och kvinnorna heter fransyskor. På rak arm kunde jag inte komma på något annat folkslag som heter som en styckningsdetalj.

Ungefär där lyckades jag somna om.